Lång väg till fred i Somalia

Det pågår en humanitär katastrof i Somalia. Ändå finns nästan inga hjälporganisationer på plats – för västerlänningar har landet blivit för farligt.

Somalia, en av de värsta humanitära kriserna i modern tid. Ett land som slagits i spillror av inbördeskrig, som inte haft en fungerande hälso- och sjukvård på ett par decennier, ett land där en miljon människor tvingats på flykt och nästan lika många berövats livet.

Numera också lämnat åt sitt öde av det internationella samfundet, efter fiaskot i början på 1990-talet då FN och USA med svansen mellan benen tvingades avbryta försöket att stabilisera situationen. I dag är inte ens hjälparbetarna kvar. Behoven bland befolkningen är större än någonsin, men överfall, kidnappningar och mord har lett till att alla internationella organisationer tvingats dra tillbaka sin personal.

– Ett par generationer somalier har aldrig upplevt något annat än krig, de har aldrig gått i skolan eller haft ett vanligt jobb. Och vägen tillbaka är minst lika lång, det finns ingen »quick fix«, säger Mathias Krüger, policyanalytiker vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala.

Klanvälde och laglöshet

Att förklara vad som ligger bakom konflikten är inte enkelt. På ytan handlar det om olika krigsherrar, om starka män som försöker manövrera ut varandra och ta makten, om regionala intressen och det globala kriget mot terrorismen. Om ett samhälle där klanväldet gör det näst intill omöjligt att enas.

Under ytan finns ett vanskött land som gång på gång drabbats av omväxlande torka och översvämningar, där finns oerhörd fattigdom och allt magrare resurser som allt fler måste dela på.

– Kampen om resurser hårdnar hela tiden. Att ett bråk om vatten leder till skottlossning är ingen ovanlighet i dag. Det var också mycket länge sedan någon i Somalia hölls ansvarig för sina handlingar. Och mitt i allt detta kämpar befolkningen för sin överlevnad, säger David Michalski, landansvarig för Läkare Utan Gränser i Somalia mellan 2004 och 2006.

Det är inte heller klanväldet som i första hand bär ansvaret för konflikten, poängterar Mathias Krüger.
– På samma sätt som vi i västvärlden tillhör en familj tillhör somalierna en klan. Det är en trygghet, ett nätverk att falla tillbaka på.

– De krig förande grupperna är inte heller alltid klaner som strider mot varandra, fortsätter han. Snarare har det utvecklats en kultur med legosoldater som tar värvning hos den som betalar bäst. Och det kommer de nog att fortsätta med så länge de inte blir erbjudna något bättre.

Ända sedan självständigheten har det varit oroligt i det sunnimuslimska landet på Afrikas horn. Bland annat har flera gränskrig utkämpats med grannländerna Kenya och Etiopien som alltid haft stora somaliska befolkningar. Men det var när den långvarige diktatorn Siad Barre störtades 1990 som landet kastades ut i det inbördeskrig som än i dag lamslår utvecklingen. Krigsherrarna, som Barre hade hetsat mot varandra, kunde inte enas om vem som skulle ta över presidentposten.

Landet förblev utan regering fram till 2004 då den nuvarande provisoriska administrationen, Transitional Federal Government (TFG) under ledning av den före detta krigsherren Abdullahi Yussuf Ahmed, installerades i exil i Nairobi.

Regeringen saknar legitimitet

Även om TFG, som nu har återvänt till Somalia, sägs företräda en mängd olika intressegrupper saknar den legitimitet hos stora delar av befolkningen, säger Mathias Krüger.

– Det internationella samfundet, som vill ha en central regering att förhandla med, håller regimen under armarna. Men hos folket har de inte lika stor legitimitet som islamisterna hade under sin tid vid makten, eftersom de visade mer handlingskraft.

Det var på sommaren 2006 som ett antal miliser, inrättade av de islamska domstolar som vuxit fram i Mogadishu och som där återupprättat någon form av ordning, tog kontrollen över staden och så småningom även hela södra delen av landet. De nya makthavarna, som blev kända i världen under namnet Islamska domstolarnas union (UIC), vann snabbt den krigströtta befolkningens tilltro.

Men bara några månader senare gick etiopiska styrkor in i landet och lyckades, tillsammans med TFG, driva islamisterna på flykten. Invasionen skedde med USA:s goda minne och med uppmuntran från övergångsregeringen, som återtog makten.

I mångt och mycket påminner konflikten i Somalia om ett ställföreträdande krig, säger David Michalski. På ena sidan Etiopien, som stödjer TFG, och på den andra Eritrea som ställt sig bakom UIC, sedermera omdöpt till Somaliska islamiska domstolars råd (SICC).

Medan flera av de mest namnkunniga islamistledarna befinner sig i exil i Eritreas huvudstad Asmara fortsätter andra fraktioner av UIC kampen mot regeringen och mot de etiopiska styrkorna inifrån Somalia.

David Michalski besökte Mogadishu i december förra året och möttes då av en fullständig katastrof, betydligt värre än när islamisterna kontrollerade staden.

– Stridigheterna har gjort stora områden helt avfolkade. Fattigdomen är extrem, människorna saknar i princip allting.

Tvingats evakuera

I flera år har Läkare Utan Gränser, som varit på plats sedan 1991, varit den enda internationella organisationen i södra och centrala Somalia. Men på senare år har man gång på gång tvingats evakuera sin internationella personal under kortare perioder. Bara i år har fyra medarbetare dödats och flera har skadats allvarligt. I våras började medarbetarna återvända till områden som bedömdes vara tillräckligt säkra, men sedan säkerheten återigen försämrats blev de evakuerade på nytt.

– Projekten fortsätter tack vare den nationella personalen, säger David Michalski. Men vi hoppas att även våra internationella medarbetare snart kan återvända.

TEXT: ÅSA NYQUIST BRANDT