Kirurgi vid fronten

I början kastade han sig ner på golvet när skottlossningen kröp närmare. Sedan vande han sig.
– Om vi ska kunna rädda liv måste hjälpen komma så nära som möjligt, säger kirurgen Erik Linnander.

Det var i Bunia i östra Kongo-Kinshasa. En massaker hade ägt rum i byn Drodro några mil utanför staden och på sjukhuset där Erik Linnander jobbade spred sig rykten; om osedvanlig brutalitet, om våldtäkter och hundratals dödade.

Så efter fem-sex dagar kom de plötsligt vandrande; kvinnorna och barnen som hade överlevt massakern och i skydd av nattmörkret lyckats ta sig fram till sjukhuset. Barn som hade fått sina ansikten krossade och handleder nästan avskurna av machetehuggen. Kvinnor som gång på gång huggits i armarna, axlarna och nacken när de försökt fly undan gärningsmännen. En kvinna där hugget i nacken nått ända in till kotpelaren som håller uppe kraniet men som log och svarade »bra, tack«, när Erik frågade hur hon hade det.

Det var en fruktansvärd syn. Men de levde.

– I krigssituationer är det oftast så att de som kommer till sjukhuset har skador i armar eller ben. Skadorna kan vara livshotande, men de är perifera. Annars dör man oftast innan man hinner fram till sjukhuset, säger Erik Linnander som arbetade på Läkare Utan Gränsers sjukhus Bon Marché en månad sommaren 2003 och i egenskap av ensam kirurg fick ta hand om de lemlästade offren för attackerna.

Skadade och traumatiserade

– De här kvinnorna och barnen hade överlevt, fortsätter han. Men det hade
tagit lång tid för dem att nå fram till sjukhuset och såren hade blivit infekterade. En del var så psykiskt traumatiserade att de bara såg rakt fram utan attyttra ett ljud, utan att svara på frågor. Min uppgift blev att behandla sårskadorna och frakturerna. Ofta var det nödvändigt att amputera.

Till följd av malaria och blodbrist har många, inte minst barn, kraftigt nedsatt immunförsvar vilket gör att såren inte läker som de ska. Över huvud taget är det inte ovanligt att man överlever skottskadan eller hugget från macheten men dör i ett senare skede, av blodförgiftning eller någon annan komplikation, berättar Erik.

– Men ibland klarar människan mer än man tror. En kille kom till oss och klagade över att han hade ont i nacken. Det visade sig att någon hade försökt halshugga honom. Men såret höll på att läka, så jag gav honom några värktabletter och med det var han nöjd och gick hem.

Händelserna i Bunia är bara ett exempel på hur viktigt det kan vara med tillgång till kirurgisk vård. I tider av krig och väpnade konflikter, eller allmän laglöshet som i de latinamerikanska storstäderna, drabbas befolkningen ofta av livshotande skador som kräver omedelbar behandling – samtidigt som de normala hälso- och sjukvårdsstrukturerna slutar fungera eller är mycket svåra att nå fram till.

Ständig jour

När Erik har varit i fält har han haft jour dygnet runt, sju dagar i veckan, vecka efter vecka. Han är nästan alltid ensam kirurg, och eftersom han dessutom är gynekolog händer det att han också får ta hand om förlossnings-komplikationer. Ibland har anspänningen varit påtaglig, som 2000 i Sri Lanka, när bomberna föll på nära håll samtidigt som han stod vid operationsbordet.

– De lokalanställda är oftast bäst på att bedöma den omedelbara faran, så jag brukade göra som de gjorde. Vi fortsatte alltid att operera.

Och man vänjer sig, säger han, både vid de nattliga utegångsförbuden och vid sandsäckarna som staplats längs husväggen som ett skydd mot eventuell skottlossning. Känslan av att ha utsatt sig för fara kommer många gånger inte förrän efteråt, under resan hem. Mitt under arbetet kunde det kännas värre med de vardagliga bekymren. Som tillgången till vatten och elektricitet.

– Jag minns första dagen på mitt allra första uppdrag, i Burundi 1997. Hoppas att det blir lugnt i dag, tänkte jag när jag gick till jobbet. Men det blev det inte. Just den dagen fanns nämligen ingen ström och inte någon generator heller. Så jag fick operera med hjälp av pannlampa, och narkossköterskan använde handventilator och sög rent svalget med fotpump. Men det gick det också. Därefter satte jag alltid på mig pannlampan när jag skulle operera, i fall att.

Samarbetet med narkosläkaren eller –sköterskan är över huvud taget av stor vikt för en kirurg, konstaterar Erik. Inte minst i situationer med många skadade, då den som sköter narkosen kan hjälpa till att avgöra vilka patienter som ska tas om hand – och vilka som inte ska det.

En gång på Sri Lanka kom tolv mer eller mindre svårt skadade personer in samtidigt. Det var efter en polisjakt på en misstänkt tamilsk rebell som slutat med att polisen slängde in en handgranat i en oskyldig folksamling.

– Då gäller det verkligen att kunna prioritera. Först måste man ta reda på vilka som är bortom all bot. Dem är det ingen idé att lägga något krut på, det är inte rationellt. För dem som är kritiskt skadade kan man däremot göra en avgörande insats. De kännetecknas ofta av att de är tystlåtna, bleka och har en frånvarande blick. De som är högljudda och krävande kan man vara nästan säker på endast är lindrigt skadade. Dem kan man vänta med till sist.

Samma smärta överallt

Just denna förmåga att kunna avgöranär det verkligen är allvar har han också tagit med sig hem, till jobbet som kirurg i akut- och traumateamet på Karolinska sjukhuset i Solna. Med åren har han också alltmer lärt sig att inte dela upp mänskligheten i »de där borta« och »vi här hemma«.

– Inte minst har jag lärt mig att smärtupplevelser och känslor av förnedring, precis som våra grundläggande behov, är desamma överallt.

TEXT: ÅSA NYQUIST BRANDT