»I fält lär man sig att lita på sin kliniska blick«

För de flesta är nog Jemen framför allt känt för två saker: kidnappningar av västerlänningar och de lätt berusande khatbladen som jemenitiska män tuggar på varje eftermiddag. Och som för övrigt är den enda gröda man odlar i detta torra, utfattiga land på Arabiska halvöns sydspets.

Inte lika många känner till den konflikt som sedan åratal rasar i de norra delarna av landet. En konflikt mellan regeringsstyrkor från det sunnimuslimska söder och den shia-muslimska rebellgruppen al-Houthi i norr. En konflikt som hittills krävt tusentals dödsoffer och som lamslagit utvecklingen i regionen.

I de värst drabbade områdena kring staden Haydan, som utgör konfliktens centrum, har befolkningen inte haft tillgång till akutsjukvård på många år. Det lokala sjukhuset har varit stängt sedan inbördeskriget 1994. Och trots att akutsjukvård funnits tillgänglig i Saada, en och en halv timmes bilfärd från Haydan, har stridigheterna många gånger gjort det omöjligt att ta sig dit.

NAMN: Monika Hörling. HEMMA: Narkossjuksköterska på Karolinska
sjukhuset och Sophiahemmet. I FÄLT: Var med om att starta ett
kirurgiskt projekt i Haydan, Jemen. VIKTIGASTE LÄRDOMEN: Det går
att göra väldigt mycket med väldigt lite. TAGIT MED SIG HEM: Stärkt i
min yrkesroll, både i fält och på hemmaplan.

När Monika Hörling kom till Haydan i januari i år hade Läkare Utan Gränser nyligen renoverat och öppnat det gamla sjukhuset igen. Tillsammans med en kirurg hade hon i uppdrag att starta ett kirurgiskt projekt för befolkningen i området.

– När jag anlände rådde fullt krig.Det var väldigt mycket skjutande hela tiden, inte bara från kalasjnikovs utan också från militära tanks, berättar Monika som tillbringade fem veckor på plats i Haydan.

– Till en början hade vi väldigt få patienter. Det var svårt för dem att ta sig till sjukhuset, framför allt på natten då skottlossningen var som värst. Men efter ett tag började ryktet gå att man fick hjälp hos oss. Då började de komma, både civilbefolkningen och skadade militärer. De enda som inte kom var rebellerna.

Fanns det risk för att ni inte skulle bli betraktade som neutrala i konflikten, om inga rebeller sökte vård på sjukhuset?

– Ja, det var någonting som de övriga i teamet funderade mycket på innan jag kom. Men som tur var hade vår landansvariga, som är baserad i huvudstaden Sana’a, god kontakt med båda sidor i konflikten. Om det kom in ett akutfall nattetid ringde vi till henne och hon i sin tur ringde upp representanter från båda sidor för att få klartecken att vi kunde åka till sjukhuset. Detta var vi tvungna att göra, trots att vi bara bodde 300 meter från sjukhuset. Men vi kände oss aldrig direkt hotade, över huvud taget var lokalbefolkningen fantastiskt vänlig och vi kände oss väldigt väl mottagna.

Vilka skador hade patienterna?

– Det var mycket krigsskador, skottskador, minskador… Det finns fortfarande väldigt många minor kvar sedan inbördeskriget. Problemet är att ingen vet var. Sen hade vi en hel del trafikolyckor också och förlossningsrelaterade problem. I mån av tid gjorde vi även planerad, icke akut kirurgi. Till exempel var det många som led av ljumskbråck, vilket förmodligen var kopplat till undernäring och svag muskulatur.

Hur såg din arbetsdag ut?

– Både jag och kirurgen hade jour jämt. Men just av den anledningen är uppdragen aldrig längre än fyra-sex veckor. Mer orkar man inte eftersom man aldrig kan hänvisa en patient till någon annan. Fast när man är där ger man hundra procent.

Hur var det att vara kvinna i ett land som Jemen, där åtskillnaden mellan könen i det närmaste är total?

– Som västerländsk kvinna blir man avkönad på något sätt. Det räckte med att ha en scarf över håret och löst sittande kläder, trots att de lokala kvinnorna är täckta från topp till tå. Kvinnor har dessutom den fördelen att vi får lov att titta
på och behandla både män och kvinnor. En manlig läkare får inte se en kvinnas ansikte. Han får bara klämma lite på magen eller var hon nu har ont – i närvaro av maken eller någon annan släkting. Men det är inte alltid så lätt att behandla någon som man inte ser ansiktet på.

Vilka är de främsta skillnaderna mellan att jobba som narkossjuksköterska i Jemen och i Sverige?

– Hemma ingår man ju alltid i ett team. Men i fält är man ensam på narkosen och har ingen att diskutera med. Men trots att vi inte har så avancerad utrustning och bara begränsad tillgång till läkemedel går det att göra väldigt mycket. I fält har man inga apparater som mäter alla möjliga värden utan man får lära sig att lita på sin kliniska blick. Man växer med sin uppgift, helt enkelt. Man ställs inför utmaningar och problemlösningar som är helt olika de man möter hemma, vilket jag tycker är både stimulerande och utvecklande. Det är också fantastiskt givande att få arbeta tillsammans med folk från olika länder och med de lokalanställda, och försöka förbättra situationen för dem. Man blir rik – inte på pengar men på erfarenhet.

TEXT: ÅSA NYQUIST BRANDT

FAKTA JEMEN

Jemen är ett av världens fattigaste länder. Barnadödligheten är hög och endast 38 procent av befolkningen har tillgång till hälso- och sjukvård. De båda länderna Nord- och Sydjemen enades 1990 men bara fyra år senare bröt ett inbördeskrig ut. Än i dag saknar den centrala regeringen kontroll över hela landet. Detta utnyttjas av lokala klaner som bland annat kidnappat västerlänningar i utbyte mot vägar, skolor och liknande.

Jemen har gått till hårt angrepp mot misstänkta terrorister, däribland den Iransk-stödda grupperingen al-Houthi i nordväst. Senast i maj kom rapporter om nya strider i Saada, bland annat en bombattack mot en moské som dödade 15 människor. Sedan 2007 tillhandahåller Läkare Utan Gränser också vård åt flyktingar från Afrika som anländer med båt till den jemenitiska kusten.