Vilket är ditt starkaste minne av Läkare Utan Gränser 2007?
RoseMarie Blind, sjuksköterska i Läkare Utan Gränsers akutteam. Har gjort uppdrag i bland annat Indonesien, Sudan och Zimbabwe.
Det är glädjen när vårt team av läkare, sjuksköterskor och logistiker äntligen nådde fram med förnödenheter och mediciner till en isolerad by som drabbats hårt av en jordbävning utanför Sumatras kust i Indonesien.
Ett annat starkt minne är när jag och mitt team kunde stoppa en pågående epidemi av hjärnhinneinflammation i ett stort område i södra Sudan genom att vaccinera över 90 000 människor under en fyraveckorsperiod. Att stoppa en epidemi är en kamp mot klockan, men tillfredsställelsen och lättnaden är enorm när antalet insjuknade drastiskt minskar.
Hani Khalifa, läkare och vice ordförande i Läkare Utan Gränsers styrelse. Har tidigare arbetat för organisationen i Jemen, Indonesien, Liberia, Kongo-Kinshasa och Kambodja.
Undernäringskampanjen! Även om jag själv inte deltog i det praktiska arbetet med kampanjen blir jag ständigt påmind om den av människor jag möter. Inte minst de små barnkistorna har etsat sig fast i minnet hos många. Nästan alla jag pratar med tänker på Läkare Utan Gränser som en organisation som vågar. Vi vågar tala klarspråk om hur de människor vi möter i fält har det, samtidigt som vi har vårt medicinska mandat att falla tillbaka på.
En annan sak som jag inte heller glömmer är de stora utmaningar vi möter i Darfur, där människornas dagliga ”sysselsättning” är att kämpa för sin överlevnad.
Margareta Torstensson, volontär på Stockholmskontoret sedan 2006.
Mitt minne är lite mer allmänt. Jag tänker först och främst på engagemanget som genomsyrar hela organisationen och på den höga kompetensen bland fältarbetarna. Jag tänker också på etiken, att man till exempel är så noga med att aldrig ta emot pengar från läkemedelsbolag och liknande. Att man vill vara oberoende. Det är modigt, tycker jag. Sen jag började jobba här har min respekt och tillit för Läkare Utan Gränser ökat. Det är en organisation som är värd att stödja, brukar jag tänka när jag går härifrån.