Ett år av våld och hopp

Dan Sermand, generalsekreterare för Läkare Utan Gränser, under året inträffade flera allvarliga säkerhetsincidenter, där medarbetare dödades och skadades. Hur påverkar detta arbetet i fält?

Det här är en utveckling som pågått i 7-8 år men som förvärrades under 2007. Att hjälparbetare i konfliktområden allt oftare utsätts för attacker av olika slag är en mycket stor utmaning. På flera håll har vi varit tvungna att minska vår närvaro – eller dra oss tillbaka helt och hållet. Men den bristande säkerheten innebär inte att vi överger våra patienter. Även om den internationella personalen har evakuerats har de lokalt anställda hållit verksamheten igång. Vi får inte heller glömma att även om våra medarbetare blivit attackerade var det inte Läkare Utan Gränser i sig som utgjorde måltavla utan snarare vi som representanter för västvärlden. 

På Läkare Utan Gränsers lista över världens mest ignorerade kriser återkommer några platser år efter år, till exempel Haiti och Kongo-Kinshasa. Varför är det så?

Vi försöker varje år fästa omvärldens uppmärksamhet på några av de värsta, och mest bortglömda, humanitära kriserna. Men vi får inte särskilt mycket respons. I Kongo-Kinshasa går till exempel 80 procent av det internationella biståndet till norra och södra Kivu där det pågår en väpnad konflikt. Samtidigt är behoven enorma i andra delar av landet där det inte råder någon konflikt. På flera håll är till exempel dödligheten högre än i Kivu. Den bristande tillgången till hälso- och sjukvård är en kris av oerhört stor omfattning och det är vår plikt att ingripa i områden där människorna saknar tillgång till vård.

Jag arbetade i Kinshasa mellan januari och juni och kunde själv se att en stor del av hjälpen var koncentrerad till konfliktområdena, medan barnadödligheten var mycket högre på andra håll i landet.

Anneli Eriksson, ordförande för Läkare Utan Gränser, ett återkommande tema under året var undernäring. Allt fler barn tillfrisknar nu tack vare nya behandlingsmöjligheter. Är detta ett genombrott?

Ja, absolut. Tack vare jordnötspastan Plumpy nut® och andra så kallade Ready to use foods (RUF:s) kan vi i dag behandla tio gånger fler barn än för bara några år sedan. Vi studerar också möjligheterna att förebygga undernäring genom att ge mindre doser till alla barn som riskerar att bli undernärda. Det försök som hittills gjorts i Niger visar på mycket goda resultat. Samtidigt får vi inte glömma att problemet med undernäring är enormt – bara tre procent av alla gravt akut undernärda barn får RUF:s och hos hälften av alla barn som dör före fem år är undernäring den bakomliggande komponenten. Detta är också en anledning till att vi under året genomförde en kampanj om problemet med akut undernäring och bristen på adekvat vård till ett rimligt pris.

En annan viktig fråga under året var hur man kan se till att verksamheten i fält säkerställs, att ett projekt inte plötsligt avbryts för att pengarna tagit slut. Hur kan den svenska sektionen av Läkare Utan Gränser bidra till detta?

Det här är en ständigt aktuell fråga. Människor genomlider humanitära kriser på många håll i världen dit mediernas strålkastare inte når. För att kunna hjälpa till där behoven är som störst kan vi inte bara förlita oss på katastrof-insamling utan behöver framför allt samla in pengar som vi har rätt att använda där vi ser de största eller mest akuta behoven. Vi får inte heller bli för beroende av statligt stöd. Det kan dras in långt innan vi anser att den humanitära krisen är över.

Ett aktuellt exempel är södra Sudan, där intresset bland statliga givare minskat i takt med att konflikten avklingat. Efter att ibland ha levt som internflyktingar i årtionden har många människor återvänt. Samtidigt händer mycket litet när det gäller återuppbyggnaden av till exempel sjukvården. Detta gör att hälsosituationen fortfarande är oerhört allvarlig och de humanitära behoven består.