"Jag såg hur desperata människorna är"

Philippe Havet är koordinator för Läkare Utan Gränsers akutainsatser vid ett sjukhus i staden Masisi, norra Kivu-provinsen, i Kongo-Kinshasa.  Området är hårt drabbat av våldsamma sammandrabbningar mellan stridande grupper vilket har drivit flera hundratusen människor på flykt. Philippe Havet berättar om utmaningen i att arbeta under så instabila förhållanden. Under torsdagen undertecknades ett fredsavtal mellan regeringen i Kongo-Kinshasa och mai mai-milisen.

Hur är situationen omkring Masisi i dag?

Tack vare freds- säkerhets- och utveckligskonferensen i Goma för Kivu provinsen har de mesta av striderna avtagit. Det förekommer dock fortfarande småstrider i trakterna kring Masisi. Skadade anländer dagligen till sjukhuset som Läkare Utan Gränser assisterar vid; både soldater och civila offer får akutvård av det kirurgiska teamet.

Vilka konsekvenser innebär konflikten för befolkningen?

Sedan striderna intensifierades 2007 har vi observerat hundratusentals flyktingar. Bara i Masisi-regionen lever 30 000 flyktingar i läger eller hemma hos andra familjer. Varje dag försämras levnadsförhållandena för befolkningen som lever med stor brist på mat, bristande hygien och våld. Idag får 900 barn behandling mot undernäring vid Läkare Utan Gränsers nutritionsprogram.

Dessutom har en koleraepidemi brutit ut i Masisi. Vi har byggt upp en behandlingsanläggning bakom sjukhuset där vi behandlar tio till femton patienter dagligen. Risken för spridning av vattenburna sjukdomar, så som kolera, ökar när människor tvingas leva i svåra förhållanden och där det är svårt att upprätthålla en god hygien.

Även om fredskonferensen i Goma inger hopp lever människorna i desperation. Deras grödor är förstörda. Deras ägodelar är förlorade. Människorna är trötta på situationen. Våld och sjukdomar har varit ett dagligt inslag i många år, och under det senaste halvåret har jag sett stor brist på mat och sjukvård.

Har ni möjlighet att hjälpa alla?

Vi har utökat kapaciteten vid sjukhuset i Masisi från 72 till 175 sängplatser, men trots det är det fullt. Hälsocentrat som Läkare Utan Gränser stödjer kan också ta emot mellan 800 och 1000 patientbesök varje vecka. Vi lyckas att hjälpa ungefär 4 500 människor vid lägret i Maisi och genom de undernäringsprogram som vi har runt om i regionen. Men tyvärr finns många som inte får hjälp; antingen därför att det innebär säkerhetsrisker att färdas i området eller därför att vi inte hinner med att vara på alla ställen. Dessa människor lider definitivt av brist på sjukvård och många är också exponerade för smittsamma sjukdomar så som kolera.

Hur kan ni arbeta i sådana svåra sammanhang?

Det är inte enkelt när beväpnade grupper är närvarande och där situationen är instabil och förändras väldigt snabbt. Läkare Utan Gränser är den enda organisation som fortfarande är närvarande i Masisi, och detta är möjligt genom att kontinuerlig bekräfta vårt uppdrag som medicinsk humanitär organisation, såväl vår neutralitet och opartiskhet gentemot de stridande parterna. Jag har tillbringat hela dagar i telefon med samtliga parter för att vidhålla detta. Vi visar också detta i vårt arbete; vi bistår med vård för soldater från alla parter, utan åtskillnad, och vi arbetar på båda sidor. Det är detta som möjliggör för oss att verka i Masisi, och på reguljär basis transportera mediciner och förnödenheter från Goma och fortsätta vårt arbete.