• Kontakta oss
  • Skriva ut
  • Lediga jobb
  • Press
Bild på gatubarn tagen av ett gatubarn i samband med en workshop.  
Foto: Claude Mahoudau
2008-01-18 HONDURAS | Tegucigalpa

Honduras | Gatans barn

För gatubarnen i Honduras är vardagen en lång kamp för överlevnad. På Läkare Utan Gränsers dagcenter i Tegucigalpa får de hjälp att gå vidare.


I Honduras huvudstad Tegucigalpa har hundratals barn och ungdomar gjort gatan till sitt hem. Många av dem är utslängda hemifrån, andra stack frivilligt när de inte längre stod ut med allt våld. Livet på gatan erbjuder en gemenskap, men det är en hård gemenskap, med ännu mer våld, sexuella övergrepp och droger som ständiga följeslagare.  Samtidigt som behovet av humanitärt, medicinskt stöd är enormt bland Latinamerikas gatubarn får de liten eller ingen hjälp av staten.

Läkare Utan Gränsers terapeutiska dagcenter är ett av få ställen dit barnen i Tegucigalpa kan vända sig. På centret arbetar ett team med sjukvårdspersonal och psykologer. Här finns socialarbetare som kan slussa barnen vidare till andra institutioner eller sjukhus, följa med på besök i hemmen och hjälpa till med juridiska frågor. I teamen ingår också utbildare som bedriver uppsökande verksamhet och som kan erbjuda utbildningsinsatser åt dem som kommer till dagcentret.

Barnens berättelser i bok

För att göra gatubarnens röster hörda har Läkare Utan Gränser samlat deras berättelser i en bok. Den handlar om familjernas svek och om rädslan för myndigheter och polisen. Men också om hoppet som finns hos alla gatubarn om att en dag kunna återvända hem, eller åtminstone få leva ett värdigt liv.Flicka som har kommit till Läkare Utan Gränsers dagcenter

– Jag tog min tillflykt till gatan när jag var sex år gammal, eftersom jag hade problem. Min familj övergav mig och jag var alldeles ensam. När jag var i femårsåldern hade min mamma hotat mig och sagt: "om någon rör vid din kropp vet jag vad jag ska göra med dig… jag ska slå dig och sätta dig på institution". Så när jag var sex år och blev våldtagen vågade jag inte berätta för någon.

 

– Första natten på gatan fick jag droger av en flicka som var äldre. Jag kunde inte känna min kropp, den blev osynlig. Först blev jag rädd och grät, sen började jag tycka om det. Efter det började jag röka, dricka alkohol, öl och använda marijuana.

 

– För mig var det värsta med livet på gatan när jag blev våldtagen, och när
den kvinnliga polisen behandlade oss så illa. Några gånger stoppade de mig i
fängelse… och en gång våldtog polisen mig… Jag anmälde honom men senare
drog jag tillbaka anmälan eftersom jag var rädd att han skulle döda mig…

– Jag tackar Gud att jag nu har en pojkvän som förstår mig och tack vare
honom får jag tillräckligt att äta. För drygt två veckor sen flyttade jag tillbaka
hem till min mamma… Kan jag förlåta henne? Jag försöker.

De flesta gatubarn i Tegucigalpa har blivit erbjudna tak över huvudet av myndigheterna. Men barnen vill inte bli inlåsta på institution utan föredrar
gatans frihet. Samtidigt visar erfarenheterna från Läkare Utan Gränsers dagcenter att barnen sällan haft några verkliga valmöjligheter. När de var små och levde med sina familjer utsattes många av dem för fysiska, sexuella och psykologiska övergrepp. Andra fick varken mat, omvårdnad eller kärlek.
Men på gatan fortsätter våldet, och för att stå ut börjar många använda droger.
De känner sig marginaliserade av samhället och tvingar omgivningen att
ta notis om dem genom att lägga sig till med en mycket våldsam livsstil.

– Jag tycker inte om att tillbringa all min tid på gatan, dag och natt. Det är faktiskt väldigt tufft. Jag håller på att bli för gammal. 24 år. Ingen ger mig pengar när jag tigger. Alla är rädda för mig. Och jag klandrar dem inte. Förr var jag rätt aggressiv. Ni kommer väl ihåg när dagcentret öppnade förra året. Hur många gånger blev jag inte utslängd för att jag var så aggressiv och slog de andra? Men nu har jag lugnat ner mig. Sjuksköterskan brukade ju vara rädd för mig. Nu blir jag till och med bjuden på julfesten.

På dagscentret finns någon som lyssnar

Första gången barnen kommer till dagcentret är de ofta i mycket dåligt
skick och omtöcknade av limmet som de sniffar oavbrutet. När de väl fått kontakt med personalen brukar de komma tillbaka, dag efter dag, för att få ventilera sin ilska och sin vanmakt, men också för att berätta om hopp och drömmar. På centret, som öppnades 2005, finns alltid någon som lyssnar.undomar på ett dagcenter i Honduras

– Jag skickade ut min son på gatan från det att han var liten. Jag sa åt honom att han måste tjäna si och så mycket pengar, och om han inte gjorde det så bestraffade jag honom och slog honom. Jag slog honom med högklackade skor och i huvudet. Så han började bli rädd för mig och slutade komma hem. Så här var det i flera år…

– Långt senare, när Gud började göra sig hörd inom mig, ville jag bara
gråta och gråta och kände ett behov av att gå i kyrkan. Jag började be för mina barn. När jag hade hittat Marco kände jag mig väldigt lycklig. Han sa att han också skulle förändras. Jag sa till honom »min son, stanna här på rehabiliteringscentret, gå färdigt skolan och Gud kommer att bistå dig.

Sexuellt våld vanligt

För många barn och ungdomar, framför allt flickor, är det sexuella våldet ständigt närvarande. Ändå vill de inte tala om vad de råkat ut för. Känslor av
skuld, skam och brist på förståelse för vad som faktiskt hänt gör att de håller tyst. För teamet på dagcentret är detta en av huvuduppgifterna – att få dem att våga berätta så att de därigenom kan börja bearbeta händelserna. En av flickorna som centret kommit i kontakt med är Maria. Här följer hennes berättelse.

Maria var sju år gammal när en främ ling våldtog henne. Samma år våldtogs hon av två kusiner och maken till en tred je kusin. Hennes morfar, som hade hand om henne, sa att det var hennes fel. När Maria var åtta år gammal bestämde hon sig för att rymma hemifrån. Ända sedan dess har hon åkt in och ut på olika institutioner, 18 gånger. För varje gång hon blivit inlåst har hon lärt sig mer om droger och om konsten att göra uppror. I tolvårsåldern började hon prostituera sig. För att stå ut sniffade hon lim. Den tid som följde efter att hon fått sitt första barn är dimmig och full av förvirring och smärta. Maria föll allt djupare ner i missbruk och bollades runt bland olika män som utnyttjade henne.

Ett par år senare mötte hon en kvinna från en protestantisk församling
som delade ut mat i området. Maria hade nu tre barn och det minsta var
naket och smutsigt. Några dagar senare blev hon misshandlad av fadern till
barnet och kvinnan från församlingen tog henne till ett kvinnocenter. Mötet
med den kristna kvinnan blev avgörande för Maria. Hon började gå till
Anonyma Alkoholister och när teamet från Läkare Utan Gränsers dagcenter
mötte henne hade hon varit nykter i ett par veckor.

Sedan dess har hon besökt centret regelbundet. Hon är gravid och vill lära
sig ett yrke. Tillsammans med sin fyraåriga dotter går hon i terapi hos psykologen. Mor och barn försöker nu bygga upp sitt förhållande, och lära sig leva tillsammans.

Så här säger Maria själv

- Varje dag måste jag bli bättre. Och inte för att imponera på någon, utan så
att jag kan känna mig bra med mig själv. Om jag misslyckas kommer jag
ingen vart. När man slutar med droger blir man ansvarsfull och jag vet att jag
måste betala för mitt rum, för maten och ta hand om mitt barn. Kampen mot
droger och alkohol är inget för fegisar, bara för de modiga.


Kommentarer

  • Zijada

    Jag tycker om Monica Zaks böcker. Jag själv läser Alex Dogboy och är nu på 3dje boken. Jag tycker det är väldigt interessant att läsa dom böckerna. Jag rekommenderar att man ska läsa den!
  • Emma

    Jaa, har läst hennes första bok om "Dog boy". Den var väldigt stark och jag grät efter första sidan...men man blev glad av den också. Jättebra bok!
    Varför gör vi inte mer för gatubarnen, vi bara förnekar problemen som finns...
  • lisse

    läs monica zaks böker, då vet man ett och annat om gatubarn!
Stöd vårt arbete
Senaste nyheter
Läs alla nyheter
Allt om insatsen i Pakistan
Vi behöver fler sjuksköterskor!
Migration - EU:s humanitära kris