Flera utmaningar väntar humanitära organisationer
Globaliseringen, klimatförändringarna och militärens ökade inblandning i det humanitära arbetet. Det är några av de utmaningar som Läkare Utan Gränser och andra humanitära organisationer står inför. På ett seminarium i anslutning till 15-årsjubileet diskuterades dessa och många andra frågor.
– I samband med tioårsjubileet talade vi om att fira, men också att sörja. På samma sätt är det idag. Vi är förstås stolta över vad vi har uträttat, men hur mycket Läkare Utan Gränser i Sverige än gör s¨kommer det aldrig att vara tillräckligt, konstaterade seminariets moderator Johan von Schreeb, en av grundarna av den svenska sektionen.
Hur ser då framtiden ut för det humanitära arbetet? Vilka utmaningar och förutsättningar finns för att organisationer som Läkare Utan Gränser ska kunna fortsätta lindra nöd och rädda liv? Kommer man över huvud taget att kunna bedriva oberoende humanitärt arbete i konfliktområden?
Den första talaren på seminariet var Margareta Wahlström, chef för FN-organet ISDR (International Strategy for Disaster Reduction) och tidigare biträdande chef för FN:s samordningsorgan OCHA.
– Det sägs ofta att antalet humanitära aktörer är så många och har så mycket pengar. Och visst, så är det. Inte minst har det växande antalet icke-statliga organisationer totalt förändrat det humanitära landskapet. Men vi får inte glömma bort att av de 75 miljarder dollar som varje år avsätts till humanitära insatser går nästan allt till några stora krishärdar, som Kongo, Sudan, Irak, Västbanken och Afghanistan. Resten får ytterst lite.
På senare år har många humanitära organisationer, inte minst Läkare Utan Gränser, oroat sig över att militären allt oftare använder sig av humanitära symboler och språkbruk i samband med insatser i konfliktområden. Men att detta skulle innebära något större problem höll Margareta Wahlström inte med om.
– Närvaron av humanitära organisationer är en signal om förändring. I en positivt inställd miljö tolkas det som någonting bra, i en fientlig miljö som någonting dåligt. Enligt Genève-konventionen kan vem som helst ge humanitär hjälp, det behöver inte vara en humanitär organisation. Jag tror inte att det är upp till oss humanitära aktörer att avgöra vad som är bäst.
Viktigt med oberoende
Johan Schaar, som leder arbetet i regeringens kommission för klimatförändring och utveckling, hävdade att humanitära aktörer som regel är mycket självkritiska – vilket är bra eftersom det leder till en ständig strävan efter förbättring. Liksom Margareta Wahlström – men till skillnad från Läkare Utan Gränser – är han en varm förespråkare av samordning av de humanitära insatserna.
– Samordning leder till att resurserna kan utnyttjas mer effektivt. Läkare Utan Gränser ingår ofta inte i det samarbetet och många gånger är ni direkt kritiska till samordning. Varför då? Varför vill ni inte ta del av det internationella samfundets gemensamma ansträngning?
Samtidigt som han var kritisk till Läkare Utan Gränsers beslut att agera helt självständigt och alltså inte ingå i ”kluster” tillsammans med andra hjälporganisationer och FN, betonade han också hur viktigt det kan vara för en organisation att behålla sitt oberoende.
– När jag arbetade som chef för Sidas humanitära enhet slogs jag av hur oberoende Läkare Utan Gränser är. Att ni inte är beroende av statliga medel för verksamheten innebär att ni kan vara frispråkiga på ett helt annat sätt.
Förändring av maktbalansen
Den siste talaren på seminariet var Christian Captier, generalsekreterare för Läkare Utan Gränsers operationella sektion i Genève. Under de 15 år som han har jobbat för organisationen har förutsättningarna förändrats dramatiskt, berättade han. Efter folkmordet i Rwanda, och de efterföljande insatserna i flyktinglägren i dåvarande Zaire, uppstod ett behov av att professionalisera verksamheten. Denna förändringsprocess har bland annat inneburit att man ibland avstår från att berätta om vad man sett och upplevt i fält för att på så vis kunna vara kvar i landet och fortsätta bistå människor i nöd.
– Ett konkret exempel var i Sierra Leone 1998 då regeringen störtades. Ett embargo infördes av det internationella samfundet med syfte att störta den nya, illegitima regimen. Men detta fungerade inte. I stället tvingades såväl FN som de flesta hjälporganisationer att lämna landet. Bara Läkare Utan Gränser och några till fick stanna kvar.
Att ingå som en del i det humanitära ”klustret” är ingenting för Läkare Utan Gränser, fortsatte han.
– Vi tror helt enkelt inte att det är till våra patienters fördel.
Flera trender
I framtiden finns sex trender som han menar kommer att påverka det humanitära arbetet, däribland det globala kriget mot terrorismen, klimatförändringarna, urbaniseringen och den nya typen av konflikter, som mer handlar om tillgången till resurser än om territorier.
– Vi kommer också att få se en förändring av maktbalansen i världen, där nya stormakter som till exempel Kina spelar allt större roll. Läkare Utan Gränser är en väldigt västcentrerad organisation. Kommer detta att innebära att vi också måste ändra våra värderingar? Vi måste ju anpassa oss till omgivningen för att kunna utföra vårt arbete.
Det finns också ett antal utmaningar som kommer att påverka arbetet framöver, sade Christian Captier. Inte minst bristen på ”humanitärt utrymme” som behövs för att kunna arbeta i konfliktområden.
– Det utrymme som finns är politiskt. Det humanitära arbetet kan accepteras om vi har samma värderingar som dem vi försöker hjälpa eller om de kan se att vi är till nytta. På så vis kan vi försöka vinna legitimitet.