Omänskliga villkor i Guineas fängelser

I fängelset i Guéckédou är den humanitära situationen alarmerande. Många fångar lider av akut undernäring – och utan hjälp riskerar de att dö. Läkare Utan Gränser har varit på plats i två månader.

Adolphe, Läkare Utan Gränsers sjuksköterska, tar fram lådorna med terapeutisk näring och hoppar in i bilen som ska föra honom till fängelset i Guéckédou i sydöstra Guinea. Det är i slutet av Ramadan och feststämning råder i staden. Invånarna har satt på sig sina finaste kläder och dofterna från de lokala maträtterna sprider sig över gator och torg.

För inte så länge sedan var stämningen i staden en helt annan. I samband med inbördeskrigen i Liberia, Sierra Leone och Elfenbenskusten strömmade flyktingarna in i Guéckédou, samtidigt som lokalbefolkningen flydde därifrån.

Stora hälsoproblem i fängelse

I närheten av sjukhuset ligger också stadens fängelse. Det är en stor rektangulär byggnad, med bara ett fåtal fönster. I september i år gjorde Läkare Utan Gränser en undersökning av de intagnas medicinska tillstånd. Resultaten var alarmerande: fångarna var inhysta i trånga celler med knappt någon ventilation eller belysning. Minderåriga satt tillsammans med vuxna. Trängsel och dåliga möjligheter att sköta sin hygien hade lett till att både hudsjukdomar och luftvägsinfektioner frodades. Tre intagna med tuberkulos delade cell med andra fångar och eftersom de inte fick någon behandling är risken stor att även medfångarna smittas.

Men det som var allra mest oroväckande var ändå att drygt var tredje fånge led av undernäring.
– Fångarna får inte tillräckligt att äta, varken i kvalitet eller i kvantitet, förklarar Adolphe. De får ett mål mat om dagen, en ynka skål med ris och ibland lite sås. Det finns inte heller tillräckligt med vatten. Hälften av fångarna är uttorkade.

Kvinnor behandlas bättre

Det är bara männen som är undernärda och uttorkade. De 13 kvinnliga fångarna, av totalt 72 intagna, får betydligt mildare behandling. Till exempel får de vistas på rastgården på dagarna, vilket innebär att de har tillgång till toaletter och till vattenpumpen.

Denna rättighet – som egentligen alla intagna ska åtnjuta – har i flera veckor berövats de manliga fångarna.
– I somras var det flera fångar som rymde, och därför straffas de män som är kvar, berättar Adolphe. De har inte fått lov att använda gården sedan dess och när vi anlände till fängelset hade de inte fått duscha på flera veckor.

Några av dem har straffats ännu värre. Fastkedjade vid en metallstång, utan möjlighet att röra sig, står de i ruttnar bort i ”mörkrummet” som den kollektiva isoleringscellen kallas.

När man kommer in i ”mörkrummet” går det knappt att tro sina ögon. Där inne trängs 25 män, på ett utrymme inte större än tre gånger fyra meter. Ett litet smalt fönster är den enda ljuskällan i rummet och de män som står längst in måste vinka för att vi över huvud taget ska upptäcka dem. De flesta sitter ner, och deras ansikten är härjade. Två plastdunkar, avsågade på mitten, fungerar som toaletter.

Mödravård saknas

Vid en närmare granskning visar sig inte heller kvinnornas villkor vara särskilt gynnsamma.
När Myriam födde sitt barn i mitten av augusti fick hon förlita sig på hjälpen från en av medfångarna. Rosa, som snart ska föda, har inte fått någon mödravård över huvud taget.

– I Guéckédou, liksom i många andra fängelser, är det den starkaste som överlever, förklarar Frank Bossant, Läkare Utan Gränsers koordinator i Guinea. De som har pengar eller familj i närheten klarar sig bättre. De andra är dömda till ett liv med endast de mest grundläggande behoven uppfyllda, och några av dem är dömda till en långsam död.

Myriam och Rosa heter egentligen något annat.