I ”tbc-byarna” får patienterna vård dygnet runt

Den lilla byn ser precis ut som många andra i Afrika. Utanför hyddorna sitter kvinnor och pratar, barn leker och hoppar hopprep. Ändå skiljer sig den här byn från andra: de flesta invånare har tuberkulos och de bor här så länge de får behandling.

Omkring 1,6 miljoner människor dör i tuberkulos (tbc) varje år, nästan uteslutande i utvecklingsländer. Normalt sett går sjukomen att bota genom behandling med en kombination av olika antibiotika som utvecklades för drygt 40 år sedan. Men behandlingstiden är minst sex månader och eftersom vissa patienter börjar känna sig bättre redan efter två veckor måste de motiveras att fullfölja behandlingen.

Ett sätt att göra detta är genom så kallade tbc-byar. I länder där det är vanligt med tuberkulos och svårt att få gratis sjukvård har Läkare Utan Gränser byggt särskilda byar där tbc-patienterna bor i 6-8 månader. De får vård dygnet runt, extra mat, myggnät för att skydda sig mot malaria, filtar och rent dricksvatten. Under sådana förhållanden ökar chansen avsevärt att patienterna ska fullfölja sin behandling och bli friska.

– Tbc-medicin måste tas varje dag. För att man ska kunna förvissa sig om att patienterna fullföljer behandlingen måste det ske under överinseende av vårdpersonal, förklarar Läkare Utan Gränsers medicinska koordinator Ronald Kremer.
– På landsbygden i södra Sudan måste patienterna ofta gå i timmar eller dagar för att komma till en klinik, fortsätter han. Det är helt enkelt omöjligt för dem att komma varje dag och därför var Läkare Utan Gränser tvungna att hitta ett annat sätt att behandla och ta hand om människor med tbc.

Läkare Utan Gränser använder sig av den här behandlingsmetoden i flera länder på Afrikas horn, där det är vanligt med nomadiserande folkgrupper eller där konflikter och bristande säkerhet har gjort det omöjligt att bygga sjukvårdsinrättningar och vägar. I Sudan, där över 90 000 nya fall av sjukdomen diagnostiserades 2006 , har organisationen behandlat människor med hjälp av den här ”bymetoden” i över tio år.

I Lankien och Pieri, två av Läkare Utan Gränsers projekt i delstaten Jonglei, finns sjukvårdskliniker knutna till tbc-byarna. De är utformade så att smittsamma patienter hålls åtskilda från andra under den första behandlingsfasen, fram till dess att de inte längre kan smitta och sprida sjukdomen vidare. Kvinnor kan ha sina små barn hos sig. Om föräldrarna är smittsamma får barnen förebyggande behandling så att de inte ska få tbc.

För närvarande behandlas 122 personer i Lankien och Pieri. Varje morgon köar patienterna för att få sina mediciner. Eftersom många av dem är utmärglade och mycket svaga delar Läkare Utan Gränser också varje vecka ut en ranson av durra, olja, salt och socker.
Även om behandlingsmetoden visat sig effektiv märker man också här av de motgångar som Läkare Utan Gränser möter i alla sina tbc-program runt om i världen. Behandlingstiden är lång och efter de första två månadernas ”intensivbehandling” känner sig patienterna ofta mycket bättre. Särskilt männen vill då gärna lämna byn för att kunna börja arbeta igen. Men tbc-smittade som slutar med behandlingen innan de blivit helt återställda riskerar att smitta anhöriga och vänner. Risken är också stor att de utvecklar en variant av sjukdomen som är resistent mot medicinerna.

I tbc-byarna görs därför stora ansträngningar för att patienterna inte ska avbryta behandlingen. Alla patienter har med sig en anhörig eller ”vårdare” som hjälper till att ta hand om dem.
– Både barn och vuxna med tbc behöver stöd. En anhörig eller granne får komma hit och ta hand om dem, hjälpa dem att laga mat och hämta vatten. Om patienten trivs och har en vårdare med sig ökar chanserna att han eller hon stannar tills behandlingen är klar, förklarar Simon Mawich Gai som är föreståndare för Läkare Utan Gränsers tbc-by i Lankien.

Likväl måste patienterna leva åtskilda från sina familjer i upp till 18 månader. Att ta flera olika mediciner varje dag under så lång tid är också ansträngande. Som Nyabang Biliw, vars 18 månader gamla dotter får behandling i Lankien, beskriver det:
– När min dotters hosta inte gick över tog jag med henne till Läkare Utan Gränsers klinik. Det är svårt att bo här, men jag har inget val. Om ens barn blir sjukt måste man sätta barnets bästa i första rummet. Hon har nu blivit mycket bättre och gått upp i vikt, men vi måste stanna i tre månader till innan hon är klar med sin behandling.

Innovativa och flexibla metoder, som inrättande av tbc-byar, har visat att det i länder som Sudan går att behandla sjukdomen med lyckat resultat. Men vad som verkligen behövs för att kunna hantera denna globala kris är nya diagnosverktyg som är enkla, tillförlitliga och anpassade för avlägsna, resursfattiga områden. Dessutom behövs mer verkningsfulla läkemedel för att förkorta behandlingstiden och hantera tbc-stammar som blivit resistenta mot nuvarande läkemedel. På så sätt skulle hundratals – eller snarare tusentals, liv kunna räddas.

FAKTA OM TBC

1,6 miljoner människor dör i tuberkulos (tbc) varje år och ytterligare nio miljoner lider av sjukdomen. Det är den vanligaste dödsorsaken bland hivsmittade människor i Afrika. Nästan en halv miljon människor utvecklar multiresistenta stammar av sjukdomen varje år.

Antalet fall av tbc minskade drastiskt i de rika länderna för drygt 40 år sedan. Tbc-programmen har emellertid inte lyckats utrota sjukdomen i utvecklingsländerna, där i dagsläget 99 procent av alla dödsfall inträffar.
 
Under 2006 behandlade Läkare Utan Gränser cirka 29 000 patienter i 40 länder runt om i världen. I sina projekt stöter man dock på flera svårigheter. Allt fler patienter smittas av nya tbc-stammar som är resistenta mot de vanliga behandlingarna. Dessutom sker en snabb spridning av tbc bland hivinfekterade. Situationen förvärras av bristen på tillförlitliga, snabba sätt att diagnostisera tbc och läkarna tvingas ofta fatta beslut om behandling utan en slutgiltig diagnos.