Liliana Palacios, sjuksköterska hjälper båtflyktingar i Jemen

Det är nu drygt en månad sedan jag anlände till Jemen. Hittills har ingen dag varit den andra lik. Jag är imponerad av vad jag har varit med om, maten är väldigt god och över huvud taget har jag börjat anpassa mig – eller ”landat”, som man säger här. Fast då syftar man snarare på båtflyktingarna från Afrika som korsat Adenviken i hopp om ett bättre liv i Jemen. Situationen i deras hemländer, i Etiopien eller Somalia på Afrikas horn, är så svår att många av dem trotsar de fruktansvärda strapatser som båtfärden innebär. De som lyckas ta sig över väljer att antingen stanna i Jemen eller, om de har möjlighet, beger sig till något av de rikare grannländerna Saudiarabien, Oman eller Dubai.

I september 2007 startade Läkare Utan Gränser ett medicinsk och humanitärt projekt i Abyan och Shabwa. Det är hit, till de södra kustregionerna, som de flesta båtflyktingarna kommer. Efter att ha flugit från huvudstaden Sanaa till Aden i söder, och därefter färdats med bil i tre timmar utmed en lång och rak väg tvärs över Jemen i riktning mot Oman, kom jag till staden Ahwar. Det är en medelstor stad med hus byggda i jemenitisk stil, det vill säga lerhus med små fönster. I staden finns bland annat en marknad, ett sjukhus och flera privata apotek.

Klockan tre den första morgonen efter min ankomst väcktes jag av rösten från vår fältkoordinator Sasha: ”Landstigning, landstigning!” Under de senaste tre veckorna hade inga båtar anlänt, men nu kom plötsligt åtta båtar på en gång med ungefär 120 människor ombord!

Jag måste erkänna att jag blev rätt tagen av vad jag upplevde den här morgonen: på vägen till bron där vi hört att de nyanlända hade samlats såg jag först inget annat än sand, stenar och torra buskar. Men när bilen stannade började människor plötsligt strömma emot oss från alla håll, först en och en, lite blygt, sedan i klungor.

De flesta var unga somaliska män, men det fanns också några etiopier. Vi gav dem vatten att dricka, dadlar och kex att äta och filtar att värma sig med. Sedan började de berätta vad de varit med om. Vi hade översättare på plats men det var ändå inte helt lätt med kommunikationen. Med hjälp av teckenspråk visade de oss sina fysiska skador, vanligtvis hugg- och rivsår. En sak som förundrade mig var att de sista som kom för att be om hjälp var kvinnorna. Tolken hjälpte det medicinska teamet att identifiera vilka som var i behov av akut vård. Därefter fick de skjuts till flyktingmottagningen för att vila upp sig ett par dagar, innan färden fortsatte till Kharaz, ett flyktingläger i södra Jemen.

Plötsligt fick vi ett nytt anrop. Nya båtar hade anlänt till olika platser utmed kusten. Klockan sex den kvällen, på väg till ännu en plats dit en båt hade anlänt, stötte vi på tre somalier varav en kunde engelska. Han hade ett djupt sår i sin hand. Medan vi behandlade såret berättade han att han hade arbetat för Läkare Utan Gränser i Somalia. När projektet stängdes hade han bestämt sig för att försöka ta sig till Jemen och nu var han på väg till fots till Sanaa, där han hade några bekanta.

Nya båtar väntas fortsätta anlända till Jemen fram till i maj, när monsunregnen börjar och färden över Adenviken blir alltför riskabel. Denna ”lågsäsong” varar till i augusti, då strömmen av båtflyktingar förmodligen ökar igen. Enbart under oktober 2007 anlände 7 500 båtflyktingar till den jemenitiska kusten. Av allt jag har sett och upplevt i Jemen, och även på andra platser, hör detta till det mest chockerande.