Jordbävningen på Sumatra

Tisdag 9 okt

Igår kom jag tillbaka till basen efter att ha varit på ett koordinationsmöte på grannön. Vi har delat med oss av den information vi har samla ihop till de få andra aktörer som jobbar på grannöarna har i Mentawai. Mötet var bra, men avstånden är så energikrävande.

Båten i fredags tog nio timmar men var ingen enorm ansträngning eftersom den körde nattetid och vi kunde sova ombord. Men igår åkte vi med speed boat fem timmar på stormigt hav för att ta oss tillbaka. Hälften av passagerarna kräktes på grund av sjösjuka och jag hade fullt upp med att rensa väskorna på alla plastpåsar som gick att uppbringa för att hjälpa de illamående. Jag behöver väl inte saga att det gick snabbt för alla att ta sig ut ur båten när den val kom till land.

Idag har vi haft team-möte inför fas två i projektet som startar imorgon. Vi påbörjar då arbetet med att besöka byarna ännu en gång, men nu med mer fokus på mentalt välbefinnande efter jordbävningen.

Den regniga perioden har just startat och igår föll ett tungt regn nästan hela dagen. Allt är blött och fuktigt, tvätt som tidigare tog tre dagar att torka kommer väl nu aldrig att torka. Nåja, det tar ju ända inte lång tid
förran de är riktigt blöta igen eftersom vi spenderar så mycket tid ute till havs.

Onsdag 3 oktober

Idag har en massa byachefer från byarna omkring kommit till vårt lager här i Sikakap för att hämta förnödenheter. En stor båt kom i morse med vår sista beställning från Jakarta. Allt material som vi behöver for att tackla behoven har nu anlänt till ön.

Mina två medicinska team är ute på varsin båt och har mottagning med mobila kliniker varje dag i olika byar längs kusten. Kvälls- eller nattetid kör
båten till lugna vikar där den kan ankra över natten och teamet är redo
tidigt på morgonen att ta motorbåten in till land for att starta
hjälparbetet.

Med varje mobil klinik följer en eller två psykologer och ger information om de reaktioner som kan uppkomma efter en jordbävning. Det är rädslan för en tsunami som stressar människor mest här på ön, och vissa bor inte kvar i sina hus trots att dom inte skadades av jordbävningarna. Många söker sig upp på kullar och berg för att vara säkra om ytterligare en jordbävning skulle inträffa och en tsunami skulle följa. Vårt psykologteam har en mycket viktig funktion här, och Läkare utan gränser är den enda organisationen här som erbjuder psykologisk hjälp.

Nu är det sen kväll och dags att sova och ladda om batterierna.
Godnatt

Tisdag 2 oktober

Båten som skulle ta mig tillbaka över till Mentawai öarna blev försenad igår men är nu antagligen idag redo for ombordstigning. Jag har packat med mig en så minimal packning som möjligt för att kunna ta med mig mer av grönsaker och frukt och annan mat som teamet har beställt. Tydligen finns det mycket få möjligheter att få tag på råvaror på ön.

Mina sex kartonger med läkemedel måste ju också få plats, sa egna prylar får stanna på fastlandet. Idag har tio lastbilar med förnödenheter anlänt hit till staden på fastlandet och vi hoppas kunna skicka över allt med de kommande båtarna.

Nu ska jag strax åka och spendera inte bara sex timmar, som jag först trodde, utan 12 timmar på båten. Hoppas att det inte går så stora vågor så att jag blir åksjuk!!!
Hej då!

Måndag 1 oktober

Nu har jag snart varit 5 dagar på Mentawai öarna, utanför Sumatras västkust. Båtresan hit skulle ta 12 timmar men blev tillslut en 24 timmars utmaning i storm och annat elände.

Här på Mentawai jobbar vi i tre team med att dela ut förnödenheter, driva mobila klinker och ge information samt psykologiskt stöd. På de två sydligaste öarna, där Läkare utan gränser jobbar, finns endast några enstaka kilometer väg. Majoriteten av byarna som har förstörts av jordbävningarna går bara att komma åt vattenvägen. Därför spenderar vi mycket tid i båtar av alla storlekar.

Igår åkte vi en båtresa som tog 2 timmar, därefter åkte i 20 minuter upp efter en flod. I byn vi som kom till tog vi hand om ungefär 50 patienter. Därefter gick vi till grannbyn, en tuff promenad på 45 minuter over stock och sten, men den promenaden var mödan värd. En liten flicka på 6 månader led av en svår lunginflammation och vi tog henne och föräldrarna med tillbaka för att skrivas in på sjukhus här i Sikakap (fastlandet), där vi har vår bas.

Efter en massa dagar till sjöss går jag ständigt omkring med vågskvalp i hjärnan. Imorgon blir det en ny båtresa igen...
Ha det bra!

Fredag 21 september klockan 18.56

Hej igen
Idag har vi fortsatt med att dela ut presenningar, filtar och hygienartiklar till ett område där omkring 1000 hus har förstörts. Vi fortsätter att hålla koll på antalet patienter som kommer till sjukhusen omkring. Vi får ständigt bekräftat att befolkningen befinner sig i ett stresstillstånd som yttrar sig på olika sätt. Antalet fall med magkatarr ökar, stressade barn som inte kan sova etc. Våra psykologer jobbar på olika sätt för att underlätta och minska på stressen.

Igår eftermiddag hade ett efterskalv på 6.7 på richterskalan. Sedan dess har det varit lugnt. Men nu är det eftermiddag igen och alla går och väntar på ännu ett skalv. Man håller koll på sprickorna i väggarna så att de inte ökar i storlek och att dörrar fortfarande går att stänga. Man vill inte befinna sig i en byggnad som riskerar att kollapsa vid nästa skalv.

Just nu anländer ännu en lastbil med gods från vårt förråd i Jakarta, dags att lasta in sakerna i vårt provisoriska förråd.

Fredag 21 klockan 00:28

… har just haft ett efterskalv på 6.7 på richterskalan... kändes gjorde det!!!

Torsdag 20 september

Hej
En vecka har gått sedan de två stora jordbävningarna inträffade, cirka 10 mil utanför den Indonesiska ön Sumatras södra kust. Just utanför staden Bengkulu uppmättes skalvet till 8.4 på Richterskalan och 7.9 utanför Muko-Muko. Redan morgonen därpå kunde ett akutteam från Läkare utan gränser vara på plats i Bengkulu och norr om Muku-Muko med förnödenheter och för att få ett grepp om jordbävningens omfattning.

Jag landade i Jakarta i lördags och tog mig så snart det var tekniskt möjligt upp till det drabbade området. Vi har de senaste dagarna arbetat i 3 team. Mitt team har sin bas i västra Sumatra medan de övriga två fokuserar sig på Bengkulu provinsen.

Eftersom jordbävningarna inträffade på eftermiddagen, var människor vakna och många befann sig utomhus. Antalet skadade och döda människor är därför inte stort, och de flesta människor som befann sig inomhus hann springa ut och rädda sina liv innan husen rasade. De materiella skadorna på hus, byggnader och vägar är däremot omfattande i många områden.

Vi fokuserar vårt arbete på att dela ut presenningar, filtar och hygienartiklar så som tvål, hink, handdduk, schampo och dambindor ect. samt psykologiskt stöd och information till de drabbade. I vissa områden där sjukvården inte fungerar, som ett resultat av jordbävningen, har vi även mobila hälsokliniker.

Tsunamivarningar utfärdades efter flera starka efterskalv och vissa byar har drabbats av mindre tsunamin som orsakat stor förödelse. Vägpartier är bortspolade och mindre båtar har spolats långt upp på land. Människor närmast kusten är rädda för att ett nytt stort skalv ska resultera i en tsunamivåg.

I området som jag jobbar i har vårdcentralen rasat ihop och det lilla sjukhusets väggar lutar farligt mycket inåt efter skalven. Vi har därfor satt upp två stora tält för att den lokala sjukvårdspersonalen kan fortsatta sina aktiviteter. Patienterna vägrar att sova inne i det lutande sjukhuset, och därfor har vi gjort om ett tält till en vårdavdelning. Det ger en stor trygghet för patienterna och deras anhöriga att få sova under en tältduk och inte ett tungt cementtak.

Ungefär 20 procent av husen i området där jag jobbar är helt eller delvis forstörda. De flesta hushållen försöker att arrangera någon slags plats utomhus där man kan tillbringa nätterna.

Vi känner dagligen av kraftiga efterskalv och igår eftermiddag inträffade ett skalv som uppmätte 6.4 på Richterskalan. Man ser att den drabbade befolkningen alltid är på sin vakt och vi sover alla klädda med olåsta dörrar för att snabbt kunna springa ut om det skulle behövas. Redan för flera dagar sedan läste jag i en rapport att det hade inträffat fler än 60 efterskalv.

Fortfarande en vecka efter jordbävningen finns drabbade områden som inte har fått någon hjälp. Och imorse skickade vi ett fjärde team till ett nytt område för att se hur stora hjälpbehoven är.

Igår fick vi rapporter som kan tyda på att vissa vattenbrunnar skadats av skalven i ett område i närheten av där jag befinner mig. Idag åkte vår vatten-och sanitetsexpert dit for att se om det är något vi kan hjälpa till med.

Vi fortsätter att dela ut presenningar, filtar och hygienartiklar i den takt som materialet anländer från Jakarta. Samtidigt fortsätter vi att besöka drabbade områden för att bedöma hjälpbehoven. Vår prioritering är att människorna som förlorat sina hus ska ha ett tak över huvudet så snabbt som möjligt, det har nämligen regnat varje dag. Imorgon är en ny dag och då fortsätter vi vårt arbete och jag hoppas att jag får sova i lugn och ro i natt.