Illustratören Marit Törnqvist har besökt våra projekt i Burundi

I Burundi är det inte ovanligt att en kvinna föder tio barn. Eftersom så många barn dör är det bara då hon kan känna sig trygg på gamla dar. Illustratören Marit Törnqvist har besökt några av Läkare Utan Gränsers projekt i landet.

Från hörnet där jag sitter i det lilla rummet ser jag två fotsulor täckta med röd jord. En kvinna har kommit på mödravårdskontroll och ligger nu på en säng alldeles intill mig. Hon är gift sedan ett år och här för sjätte gången. Hon är bekymrad över att hon inte väntar barn än. Hon är nitton år.

Jag är i Burundi. Ett av de fattigaste länderna i världen. Här dör så många barn att man måste se till att få minst tio stycken för att känna sig trygg på gamla dar. En kvinna som inte kan få barn blir ersatt av en annan. För det mesta gifter sig männen först när kvinnan är gravid, så att de är säkra på att de inte har köpt grisen i säcken. Om ofruktsamhet hos män talas det aldrig.

Klyftan blir mindre

Läkare utan Gränser har bjudit in mig för att besöka några mor- och barnprojekti Burundi och i dag har barnmorskan tagit med mig till en vårdcentral
drygt en timme från sjukhuset. På golvet i det lilla rummet intill oss sitter ett tjugotal gravida flickor. Med hjälp av teckningar berättar en sjuksköterska vad de måste tänka på under den kommande tiden. Inte jobba för hårt på fälten, inte lyfta för tunga lass, inte glömma att äta varierad mat och helst vila en stund då och då.

Egentligen påminner informationen om den vi får i Europa, och det gör att klyftan mellan mig och dem blir allt mindre. Varför skulle det inte vara lika omvälvande för dem att föda det första barnet som det är för oss?

Strax därpå kommer nästa mamma. Hon är gravid. Det har bara gått några veckor. Hon är tjugoåtta. Det här är hennes åttonde havandeskap. Två barn har överlevt. Tre dog strax efter födseln. Två blev missfall. Hon ser trött och fattig ut. Fattigare än de andra.

─ Varför kom du aldrig hit efter ditt missfall? frågar en av barnmorskorna.
─ Nog hade hon velat komma, säger kvinnan, men hon hade inte råd. Besöket
på den särskilda mottagningen för missfall kostar 300 franc (ca två kronor).

Mödravårdskontrollen på Läkare Utan Gränsers klinik är gratis, liksom den postnatala kontrollen och mottagningen för kvinnor som blivit våldtagna.
Det händer alltför ofta här. Kvinnor kommer och ber att få ett dagen-efterpiller och vill göra ett hivtest.

Plötsligt kommer det ett meddelande att vi ska avsluta mottagningen. Vi måste hämta en kvinna med bilen. Hon har haft ett dött barn i magen i mer än fyrtioåtta timmar och måste till sjukhuset. Vi tar också med en kvinna med
malaria som har varit havande i tjugosju veckor. Det blir deras första bilfärd. Bilen skumpar sig fram över slingriga röda vägar, genom floder av regnvatten. Kvinnorna studsar upp och ner och pratar lågt med varandra. På ansiktena syns ingen smärta. Finns det då inget ansiktsuttryck här som tyder på lidande? börjar jag undra. De kvinnor jag träffar ger inte heller ett ljud ifrån sig under krystningarna.

Ingen kuvös

Kvinnan med malaria hämtas genast av läkaren. Hon kommer att få ett missfall, det händer nästan jämt när det är tal om malaria. Och så inträffar ett under. Barnet, som väger 900 gram, är vid liv. Hon håller det tätt intill sig och efter några timmar dricker det av mammans mjölk. Läkaren och barnmorskan är förtvivlade. Det här är inte bra. Hon kommer att fästa sig vid ett barn som ska dö.

Burundi är inget land för barn som väger 900 gram. Och ett sjukhus utan el har ingen kuvös. Alla mammor tränger sig runt omkring henne för att beundra hennes barn. Det dör efter en vecka. Då har det gått ner i vikt till 700 gram.

Efter en dag på vårdcentralen tar jag en liten promenad på den sandväg runt huset där jag vistas. Det har regnat. Runt omkring mig skuttar otaliga barn, barfota och i sönderrivna kläder.

─ Bonjour mademoiselle! Ça va?
─ Ça va bien!, säger jag.
─ Ça va bien!, säger även alla mammor med sina barn på ryggen och barn i magen och sina praktfulla kläder.
─Ça va bien! Ça va bien! Ça va bien!

MARIT TÖRNQVIST är illustratör, författare och scenograf. Hon har illustrerat flera av Astrid Lindgrens böcker och varit scenograf för sagohuset Junibacken i Stockholm. Marit är sedan barndomen bosatt i
Nederländerna. I november 2007 kommer hennes bok Blåsa såpbubblor i Burundi ut på det holländska förlaget Querido.