Fler än hälften av patienterna är under tolv år

2007-11-23 |  Våldet mellan israeliska soldater, bosättare och lokalbefolkningen i staden Hebron påverkar den mentala hälsan negativt hos befolkningen, särskilt barn. Oro, sömnstörningar, mardrömmar och koncentrationssvårigheter är några av symptomen som palestinierna lever med på grund av konflikten.

Läkare Utan Gränser finns på plats och driver ett projekt med inriktning på bland annat mental hälsa. Hjälpen består i att ge stöd åt människor som själva har utsatts eller bevittnat våld i någon form. Anja Brandal, psykolog från Norge, har arbetat i Hebron och beskriver situationen för de drabbade människorna samt vad Läkare Utan Gränser gör för hjälp dessa.

Beskriv ditt arbete?

Jag ger drabbade människor kortsiktig psykologiskt stöd; både till vuxna, ungdomar och barn, där fler än hälften av patienterna är under tolv år. Samtalen sker antingen individuellt, i grupp eller med hela familjer. Vanligtvis gör vi hembesök eftersom det kan vara långt att åka eller för att de behöver passera militära vägspärrar. För att förbättra människornas mentala hälsa behöver även deras medicinska och sociala tillstånd förbättras. Därför

samarbetar vi också, vid behov, med palestinska läkare och socialarbetare. Är du välkommen vid dina hembesök?

Vanligtvis är vi välkomna och familjerna är väldigt öppna mot oss. Innan psykologen gör hembesök gör två medarbetare i teamet ett inledande besök hos familjen för att bedöma om det finns behov av en psykolog. Därefter gör psykologen en ytterliggare bedömning och fastställer de mer specifika behoven. Inledningsvis samlar vi hela familjen för att senare arbeta individuellt med de som behöver hjälp.

Vilka är människornas största bekymmer?

Vissa drabbas mer av våldet och det är främst dessa människor vi försöker hjälpa. En del områden är också värre drabbade; exempelvis ett område i Hebron som kontrolleras av israeliska styrkor. Civilbefolkningen trakasseras konstant av både soldater och bosättare. Det är svårt att leva i den här situationen och många människor är konstant oroade för att något ska hända dem eller deras familjer.

Vilka symptom möter du?
Att uppleva en våldsam händelse eller att leva med konstant förföljelse och trakasserier påverkar förstås människor. Vanliga symptom är oro, ångest koncentrationssvårigheter, sömnproblem, mardrömmar och aggressivitet. En del barn lider av separationsångest och sängvätning. Vårt arbete går ut på att få dessa människor att känna sig stärkta; genom att prata om upplevelserna, se till att familjerna själva ger stöd eller genom olika aktiviteter, så som att leka med barnen i syfte att få dem att tänka på andra saker.

Beskriv en patient som du har hjälpt!

Jag har bland annat hjälpt en 14 årig flicka som blivit skjuten av israeliska soldater. Hon var vårt traumatiserad och led av post traumatisk stress syndrom. Hon hade påträngande minnesbilder från händelsen, var ångestfylld, rädd för att vara i huset utan sin mamma. Hon försökte också förtränga händelsen men fick starka reaktioner när hon hörde starka ljud eller såg soldater.

I psykoterapin pratade vi om hennes oro, hennes berättelse, hur hon skulle kunna leva utan att vara anspänd och på sin vakt hela tiden. Hon lyckades bli mer avslappnad och vi pratade igenom vad hon kunde göra om något liknande skulle inträffa.

Under den här perioden, när jag hjälpte flickan, inträffade flera räder i hennes hus av israeliska soldater och många soldater som patrullerade omkring hennes hus. Det är en stor utmaning att arbeta i sådana här situationer; du måste vara uppmärksam på att nya incidenter ständigt kan inträffa. Flickan lärde sig till slut att hantera liknande incidenter bättre än förut.

Kan du ge exempel på gruppterapi med barn?

Jag hjälpte en stor grupp barn som dagligen var tvungna att passera en israelisk bosättning på väg till skolan. Bosättarna var ofta mycket aggressiva mot barnen; de slog dem, kastade sten och ägg mot dem och skrämde dem med ansiktsmasker. De israeliska soldaterna eskorterade barnen halvvägs hem för att inte bosättarna skulle attackera dem.

Barnen fick berätta och dela med sig av sina upplevelser. Jag lät dem också göra teckningar som ett sätt att uttrycka sig, och därefter berätta om teckningarna. Jag pratade även med deras föräldrar om vikten att tala med sina barn om deras rädslor. Efter ett tag blev det tydligt att symptomen hade avtagit och att barnen lättare kunde berätta om sina känslor, vilket också fick dem att må bättre.

Finns det lokala psykologer?

Det finns bara några få psykologer i Palestina, Läkare Utan Gränsers arbete är därför väldigt viktigt. Vi samarbetar med två palestinska psykologer men de har väldigt mycket att göra. Det finns också rådgivare som bland annat arbetar i skolor men det är brist på psykologer.

Hur är det att arbeta i ett område som Palestina?

I början, när jag kom hit var det svårt. Jag frågade mig själv hur vi skulle kunna hjälpa människorna med psykologiskt stöd när vi inte kan förändra grundproblemet. Snart insåg jag vikten av att få människorna att kunna leva i, och hantera den svåra situationen. Många människor kan faktiskt leva ett bättre liv efter den hjälp som de fått. Då inser jag att mitt arbete är betydelsefullt.