Var behövs vi bäst?

DIREKT #1 2007: Varje år startar Läkare Utan Gränser en rad projekt runt om i världen. Men mandatet som humanitär hjälporganisation innebär också att det ibland blir dags att avsluta projekt och istället satsa resurserna där de behövs bättre.

Läkare Utan Gränsers mål är att lindra lidandet och därigenom bidra till mänsklig värdighet. Men mandatet som humanitär hjälporganisation innebär också att det ibland blir dags att avsluta projekt och istället satsa resurserna där de behövs bättre. Varje år startar Läkare Utan Gränser en rad projekt runt om i världen. Syftet är att rädda liv, att finnas på plats när en konflikt raserat människors möjlighet till vård eller när en epidemi eller en naturkatastrof hotar deras liv. När krisen är övervunnen, eller de lokala myndigheterna är redo att själva ta över, avslutas projektet igen.

– Vårt främsta mål är att rädda liv. Det finns andra aktörer som har till uppgift att arbeta mer långsiktigt. Därför börjar vi redan på ett tidigt stadium fundera över hur relevant insatsen är och om det finns möjlighet att lämna över till någon annan, förklarar Christopher Stokes, operativt ansvarig för Läkare Utan Gränser i Bryssel.

– Den stora utmaningen för oss i dag är när den ursprungliga anledningen till insatsen har upphört, fortsätter han. När till exempel konflikten är över sedan länge men behoven fortfarande är stora och vi inte har någon att lämna över till, hur gör vi då? I teorin skulle vi kunna stanna kvar i nästan alla de länder där vi en gång började arbeta. Men om vi aldrig avslutade några projekt skulle vi ju aldrig kunna starta några nya. Att Läkare Utan Gränser först och främst är en humanitär hjälporganisation betyder däremot inte att insatserna är över på några veckor – eller ens år. Det är inte ovanligt att arbetet fortlöper under lång tid, till exempel efter en väpnad konflikt då behoven till och med kan vara större än medan stridigheterna pågick, säger Christopher Stokes.

– Fredsavtalet i Angola 2002 ledde till exempel till att en halv miljon människor som varit på flykt i åratal började återvända hem. Bland dem var behoven oerhört stora, samtidigt som regeringen saknade kapacitet att ta hand om dem. Därför har vi stannat kvar i Angola ända tills nu.

– Läkare Utan Gränser försöker alltid planera överlämnandet av ett projekt under en längre tid, inte minst för att de som ska ta över – landet hälsomyndigheter och ibland enskilda organisationer som arbetar med långsiktiga utvecklingsinsatser – ska få tillräckligt med tid att förbereda sig. Däremot är det orealistiskt att räkna med att all den avancerade vård som Läkare Utan Gränser har möjlighet att erbjuda kommer att finnas kvar, säger han.

Vård på hög nivå

– När vi startar ett projekt försöker vi alltid erbjuda vård på så hög nivå vi kan. En del av det vi gör, till exempel behandling av vaginal fistula eller vård av offer för sexuellt våld, fanns förmodligen inte i landet ens innan konflikten bröt ut. För närvarande håller Läkare Utan Gränser på att ta fram en rad kriterier för vad som ska gälla vid överlämning av hiv/aidsprogram. Ett minimum måste vara tillgång till bromsmediciner (så kallad antiretroviral behandling) och att läkemedlen inte kostar mer än vad patienterna kan betala.

– Vi drar aldrig igång en insats om vi inte tror att vi ska lyckas. Det var därför vi började behandla hivsmittade, eftersom det nu finns effektiva mediciner. Och av samma anledning är vi också mycket ovilliga att avsluta ett hiv/aidsprojekt innan dessa grundläggande kriterier är uppnådda. Det finns också andra faktorer som komplicerar beslutet att stänga ett projekt. Hur ska Läkare Utan Gränser till exempel agera i de fall resurserna finns – men landets makthavare inte visar så stort intresse av att låta hela befolkningen ta del av dessa? Runt om i Europa finns det gott om exempel på hur behoven bland asylsökande och flyktingar åsidosätts, trots att resurserna finns. Så är också fallet i Angola, där inkomsterna från oljan och diamanterna skulle kunna täcka landets behov av sjukvård flera gånger om, men där den politiska viljan att ta ansvar för befolkningen länge saknades. Ska man då stanna kvar för att lindra nöden eller ska man dra sig tillbaka och överlåta ansvaret på regeringen?

– Vad vi kan göra är att sätta strålkastarljus på myndigheternas bristande ansvarstagande och ifrågasätta den policy som innebär att man bekostar upprustning av sjukhus och annat men inte tar över de löpande utgifterna. Ofta vägrar regeringen att betala löner och läkemedel och i slutändan står de där, med nyrenoverade men tomma sjukhus. I Angola har myndigheterna nu ändå börjat avsätta resurser till hälso- och sjukvård. Flera sjukhus och hälsocenter har rustats upp och läkare från Nordkorea och Vietnam har rekryterats. Detta ökade engagemang för den egna befolkningen har underlättat Läkare Utan Gränsers beslut att lämna Angola, fem år efter krigsslutet.

– För resurserna som frigörs har vi bland annat börjat arbeta i norra delen av Centralafrikanska republiken, där inbördeskrig rasar och människorna inte haft tillgång till någon form av vård. Vi har också investerat mycket resurser i andra före detta konfliktzoner, till exempel södra Sudan.

Stora behov – svårt att välja

Varje år startar Läkare Utan Gränser 25–40 olika projekt, varav majoriteten är korta katastrofinsatser i samband med naturkatastrofer och epidemier. Att bestämma vilka av världens alla krishärdar som man ska engagera sig i är oerhört svårt, säger Christopher Stokes. Till exempel när det gäller hiv/aidsbehandling i Afrika söder om Sahara. Där är cirka 4,6 miljoner människor i behov av hivläkemedel medan bara en dryg miljon får någon behandling – varav Läkare Utan Gränser behandlar 80 000, det vill säga nästan tio procent.

– Det finns många faktorer att ta hänsyn till innan vi startar ett projekt. De viktigaste är behoven och vilken effekt insatsen kan få. Vi måste också ta ställning till om vi har de resurser och den kapacitet som krävs. Det kan också finnas ett helt annat skäl att dra igång ett projekt, ett till synes irrationellt skäl som kan utgöra en viktig drivkraft för Läkare Utan Gränsers fältarbetare. Det handlar om projekt som tar avstamp i en känsla av upprördhet och indignation över hur människor behandlas. För ett antal år sedan var några läkare på väg till Tadzjikistan där de skulle arbeta för Läkare Utan Gränser. Men de kom aldrig längre än till Moskva; medan de väntade på att få resa vidare upptäckte de att den ryska huvudstaden var full av hemlösa som förmodligen inte skulle överleva vintern. Läkarna beslöt sig för att stanna där de var, och på mycket kort tid hade de dragit igång ett projekt för att hjälpa de hemlösa. Dessa projekt hör till undantagen, men de förekommer, berättar Christopher Stokes.

– Eftersom Läkare Utan Gränser är en organisation som reagerar snabbt krävs det mycket energi och mycket medkänsla bland medarbetarna. Detta är en av våra stora fördelar. Man räddar inga liv om man håller på i flera månader och funderar över om man ska ingripa eller inte. Fistula – en förlossningskomplikation som innebär att underlivet spricker och kvinnan inte längre kan hantera avföring eller urin.