Mobil i Kashmir

Om patienterna inte kan komma till kliniken så får kliniken komma till patienterna. Direkt följde med ett mobilt sjukvårdsteam upp i Himalaya.

08.15
Är stetoskopet packat? Blodtrycksmätaren? Har alla varsin fulladdad radio? Läkare Utan Gränsers team är på väg upp i bergen. Marie Cederqvist kontrollerar att all nödvändig utrustning är med i bilen och efter att ha fått grönt ljus av den säkerhetsansvarige ger vi oss av från basen i Bagh; hälsoutbildare, sjuksköterskor, översättare, den finlandssvenska läkaren Marie och jag själv. För att vi snabbt ska kunna identifieras bär vi västar eller tröjor med Läkare Utan Gränsers logotyp.

Även om Läkare Utan Gränser har mycket gott rykte i den pakistanska delen av Kashmir är det inte alla som uppskattar utlänningar. Den senaste tiden har läget förvärrats och hjälporganisationer som verkar i området har anklagats för att ha dåligt inflytande på den muslimska lokalbefolkningen. Men i dag är det lugnt, och medan vi färdas längs de små serpentinvägarna möter vi färgglada lastbilar som kör på fel sida av vägen, alldeles för fort och med alldeles för många människor på taket. I bakgrunden reser sig Himalaya med sina höstklädda toppar och det är så vackert att man nästan kan förstå varför Indien och Pakistan så länge stridit om Kashmir som – innan konflikten bröt ut – kallades för »jordens paradis«.

– Att jobba som läkare i Kashmir är ett otroligt privilegium. Förutom att behandla patienter som behöver vård, och som annars kanske inte skulle få någon, tillbringar jag dagarna med att vandra i den vackra bergsmiljön och prata med byinvånarna, säger Marie.

Men för befolkningen är livet i byarna tufft. Det beror inte bara på den politiska situationen utan också på förstörelsen efter jordbävningen hösten 2005 som dödade nästan 80 000 människor och gjorde tre miljoner hemlösa.

10.00
Dagens första anhalt är den lilla kliniken i Bir Pani där vi efter den obligatoriska tedrickningen lämnar bilen och fortsätter vårt uppdrag till fots – det enda sättet att ta sig till de avlägsna byarna. Solen skiner från en klar himmel och det är fortfarande varmt, trots att vi är inne i november. Annat är det nattetid, då närmar sig temperaturen nollstrecket.

– Jag undrar hur lokalbefolkningen klarar sig i sina provisoriska hus, byggda av några plåtskivor. Eller ännu värre – i tälten. Vi har ju i alla fall gasolvärmare och varma sovsäckar, säger Marie. Att så många fortfarande bor i tält beror bara delvis på att de inte har råd att bygga hus. Rädslan för en ny jordbävning lever också kvar och varje gång marken skälver – en eller två gånger i månaden – vaknar den gamla skräcken till liv igen. Till ljudet av böneutrop går vi längs stigarna som bitvis är ganska branta (»mycket lätt terräng«, enligt de lokalanställda). Männen i teamet bär de tunga lådorna med mediciner och annan utrustning och för första gången känner jag mig tacksam över den patriarkaliska struktur som genomsyrar samhället.

Efter en timmes vandring kommer vi fram till en liten skola, byggd av vit segelduk. Barnen som har lektion i matematik tittar nyfiket. Sedan går allting i rasande fart och innan jag hunnit få upp kameran har skolan förvandlats till en mindre vårdcentral; barnen är försvunna, skolbänkarna ersatta av små bord med mediciner och salvor och i det temporära väntrum som bildats utanför tältet står stolarna uppställda. I tältentrén finns till och med ett provisoriskt apotek.

11.00
Tältet har fyllts av gamlingar, barn och andra som behöver träffa en doktor eller en sjuksköterska och kanske inte haft möjlighet att ta sig de dryga två milen till närmaste sjukhus i Bagh. Förutom att många fortfarande är traumatiserade efter jordbävningen, och söker hjälp för psykiska stressbesvär, så är de vanligaste åkommorna i stort sett desamma som i Europa.

– Det är nästan som en svensk mottagning på nyårsdagen med långa köer, hostande barn och tanter med kliande utslag, skrattar Marie. Det är viktigt att inte bara behandla sjukdomar utan att också ta sig tid att prata med varje patient, förklarar hon. På så sätt blir det lättare att förstå deras livssituation och förbättra hälsosituationen i stort. Ett exempel är skabb. Sjukdomen sprider sig snabbt eftersom många familjer är stora och barnen delar ett litet rum eller tält med mor- och farföräldrar, fastrar, kusiner och andra släktingar. – Att bara dela ut salva räcker inte, det är minst lika viktigt att informera och utbilda folk i hygien och hur man kan undvika att smittan sprids.

15.00
I samma snabba tempo som för ett par timmar sedan förvandlas den tillfälliga kliniken återigen till en skola. Just när vi är på väg att ge oss av dyker en man upp. Ryktet har spridit sig att en utländsk doktor finns på plats och han ber oss följa med honom hem. Hans syster är för illa däran för att ta sig till kliniken. Eftersom konceptet bakom mobila kliniker är att »ingen är för svår att nå«, följer vi efter honom längs en brant sluttning. Under jordbävningen slog kvinnan i huvudet och sedan dess har hon varken kunnat gå eller tala. Utan möjlighet att röntga är det svårt att avgöra hur svårt skadad hjärnan är. Marie gör bedömningen att kvinnan troligen har drabbats av en svår hjärnblödning som inte skulle läka även om hon lades in på sjukhus.

16.00
På vägen tillbaka blir vi hembjudna på sen lunch hos en av de lokalanställda, vars familj bor i närheten. Medan det honungsfärgade eftermiddagsljuset lyser över bergen njuter vi av en traditionell curryrätt och hemmagjord Kashmirkaka. Vi reflekterar över dagens strapatser och alla verkar nöjda. Den första mobila kliniken i Kashmir visade sig vara mycket lyckad. Marie och hennes team hann träffa omkring 130 patienter, vilket var över all förväntan.