Humanitära principer satta ur spel i Libanon

Den humanitära korridoren in i södra Libanon är en illusion. Det hävdade Läkare Utan Gränser mitt under brinnande krig sommaren 2006. Uttalandet var kontroversiellt och spreds via nyhetsmedier över hela världen.

Den 14 juli sattes Beiruts internationella flygplats i brand efter en israelisk lufträd. Bakgrunden var kidnappningen av en israelisk soldat i Gaza. Exakt en månad senare utlystes en officiell vapenvila. Christopher Stokes är operativt ansvarig på Läkare Utan Gränsers Bryssel-kontor. Han sitter också i styrelsen för den svenska sektionen av Läkare Utan Gränser. Under kriget i Libanon sommaren 2006 koordinerade han organisationens insatser i Libanon.

Varför valde Läkare Utan Gränser att gå emot världssamfundet och höja rösten?

– Talet om en humanitär korridor användes för att maskera verkligheten. Det gick inte att nå byarna i söder på ett säkert sätt. Att hindra hjälporganisationer från att bistå nödlidande strider mot de humanitära principerna, säger Christopher.

Trotsade körförbudet

I början av augusti intensifierades striderna. Lastbilar, privatbilar och till och med ambulanser utgjorde i allt högre utsträckning måltavlor för israelisk artillerield. Men Läkare Utan Gränser valde att trotsa den israeliska arméns körförbud.

– Vi informerade dem om alla transporter vi företog, en dag i förväg. Sen körde vi även om vi inte fick tillstånd, vilket hände titt som tätt. Fick vi inte tillstånd körde vi ändå, med deras vetskap, säger Christopher. Israelisk militär bombade den sista bron där det gick att komma över Litanifloden. Nu var alla vägar till södra Libanon spärrade.

– Det var ett enormt bakslag i vår strävan att förse den hårt drabbade befolkningen med livsnödvändiga förnödenheter. En konvoj från Läkare Utan Gränser befann sig alldeles i närheten när det hände och var nära att träffas, berättar Christopher. Bron fyllde två funktioner. Dels var det den enda säkra vägen att frakta in nödhjälp till de människor som befann sig i konfliktzonen, dels var det den enda passage som fanns att tillgå för civila som försökte fly undan striderna.

– Vi bildade en mänsklig kedja och flyttade fyra ton förnödenheter över floden för hand, säger Christopher.

Jobbade dygnet runt

I staden Saida arbetade den svenske läkaren Arash Izadkhasti på en av de två kliniker som Läkare Utan Gränser drev. Han ingick i ett team på 19 personer; fyra internationella fältarbetare och 15 lokalt anställda. Arbetspassen var långa – i snitt 12 timmar – och under den månad som kriget pågick var teamet inte ledigt mer än en dag.

– Det var ganska stressigt. För att få grepp om läget hade vi möten med lokala politiker, hjälporganisationer och sjukhus. Vi letade lokaler för att starta kliniker, rekryterade sjukvårdspersonal och såg till att verksamheten flöt på och att teamet hade all utrustning som behövdes, säger Arash.

– Dessutom måste vi hela tiden hålla oss uppdaterade på vad som hände runtom i landet. Eftersom situationen var politiskt laddad och involverade många aktörer var det nödvändigt att hålla sig neutral och visa detta. Att inte veta när och var nästa bomb skulle falla och oroliga föräldrar hemma gjorde det inte lättare, berättar han. De flesta som sökte hjälp på Läkare Utan Gränsers kliniker uppvisade inga krigsskador, utan led av åkommor som luftvägsinfektioner och mag- och tarmsjukdomar. Till följd av Israels blockad mot Libanon tog de medicinska förråden snabbt slut, vilket även ökade behovet av läkemedel för kroniska sjukdomar som högt blodtryck och diabetes. Mobila kliniker organiserades för att bistå befolkningen utanför Saida.

– Många familjer var strandsatta. De kunde varken vända hem eller ta sig till en läkare. Andra var alltför rädda för att ens försöka förflytta sig, säger Arash.

Samarbete med Greenpeace

Svårigheterna att transportera hjälpsändningar från Beirut till södra Libanon var inte Läkare Utan Gränsers enda bekymmer. Minst lika svårt var det att få in förnödenheterna i landet. Beiruts internationella flygplats var sönderbombad och landvägen via Syrien ansågs för farlig. Läkare Utan Gränser valde därför att frakta sina hjälpsändningar via Cypern. Problemet var att få tillgång till civila båtar som var beredda att segla till Libanon eftersom Israel vägrade garantera deras säkerhet. Samtidigt hade 140 ton nödhjälpsmaterial fastnat i Larnaca, endast 20 mil från Beirut. Medan Läkare Utan Gränser förhandlade med olika aktörer för att hitta en lösning fylldes tullverkets lagerlokaler av livsnödvändiga läkemedel, kirurgisk utrustning och dialysapparater. I samma veva erbjöd Miljöorganisationen Greenpeace Läkare Utan Gränser att använda deras fartyg Rainbow Warrior för att transportera förnödenheter till Libanon. Något som väckte förvåning.

Så här i efterhand, var det ett bra beslut, Christopher Stokes?

– Absolut. Vi hade team på plats i Libanon men stora svårigheter att få in material så att de kunde arbeta. Vi är oerhört tacksamma för att de erbjöd sin hjälp. Läkare Utan Gränser uppmärksammades också för sina uttalanden om att merparten av hjälparbetet i Libanon utfördes av libaneser, inte sällan Hizbollah-anhängare.

Vad har du att säga om det?

– Hemma hörde vi bara talas om välkända europeiska organisationer och FN-organ. Men faktum är att många av dem tog sig aldrig ens utanför Beirut. Det var framförallt libanesiska biståndsarbetare och frivilliga, med hemvist i olika politiska läger, som såg till att upprätthålla sjukvården. Och de gjorde det helt utan säkerhetsgarantier, säger Christopher.