Läkare Utan Gränsers generalsekreterare om utmaningarna i Darfur

Christophe Fournier, Läkare Utan Gränsers internationelle ordförande, har nyligen återvänt från oroshärden Darfur. Fournier beskriver den humanitära situationen som fortsatt katastrofal. Han uttrycker också oro över de så kallade humanitära korridorerna som nyligen föreslagits för att säkra den humanitära assistansen.
 

Hur skulle du beskriva situationen för civilbefolkningen i Darfur i dag?

– Jag besökte tre regioner i Darfur, under en tvåveckorsperiod. Det jag såg allra tydligast var osäkerheten folk dagligen tvingas leva med. Våldet är kanske inte lika intensivt som under 2003 och i början av 2004, men civila dödas ännu.

– De två miljoner tvångsförflyttade som lever i läger riskerar att attackeras när de ger sig ut för att hämta vatten eller ved, vilket gör dem till fångar. Och det finns fortfarande hundratusentals människor som vi inte kan nå på grund av konflikten.

Påverkar den här osäkerheten även humanitära organisationer?

– Ja, absolut. Även hjälparbetarna påverkas. Under det senaste året har vi tvingats att dra ner på antalet projekt; för att striderna tvingat oss att evakuera, för att vi själva attackerats eller på grund av faror längs vägarna.

– Det enda sättet att nå vissa vårdinrättningar och att driva mobila kliniker är via bil. Men antalet attacker mot både hjälparbetare och deras fordon har ökat. Under förra året stals fler än hundra bilar, tillhörande olika organisationer. I år har hittills över femtio stycken stulits. Detta är anmärkningsvärt eftersom allt färre humanitära organisationer rör sig längs vägarna.

Har befolkningen tillgång till sjukvård?

– I de största lägren får människor mat, vatten och grundläggande hälsovård, tack vare de massiva hjälpinsatserna i Darfur. På våra hälsokliniker vårdar vi runt en halv miljon tvångsförflyttade människor. Diarréer och luftvägsinfektioner är de vanligaste åkommorna, särskilt bland barn under fem år. Utanför de större byarna ser vi mycket mässling, hjärnhinneinflammation och undernäring.

– Överallt är människor helt beroende av humanitär hjälp för att överleva. Det är dock svårt att uttala sig om hälsosituationen för de människor vi inte kan nå, på grund av konflikten. Denna informationslucka är självklart mycket oroande.

Vad gör Läkare Utan Gränsers huvudsakligen i Darfur?

– Tack vare att det finns över 80 olika organisationer på plats i Darfur, med sammanlagt runt 13 000 hjälparbetare, har Läkare Utan Gränser kunnat fokusera främst på medicinska insatser.

– Darfur är Läkare Utan Gränsers största insats just nu. Upp till 2 000 personer arbetar för oss och vi tillhandahåller grundläggande hälsovård både i byar och i flyktingläger. Vi har mobila kliniker för att kunna nå andra, mer isolerade grupper. Vi driver också ett antal sjukhus där vi erbjuder akuthjälp och kirurgi för de allvarligaste fallen samt bistår offer för sexuellt våld.

Vad är Läkare Utan Gränsers största utmaning i Darfur i dag?

– I dag är den största utmaningen att nå folk i de områden där det inte finns tillgång till nödhjälp – de områden vi tvingades lämna på grund av pågående strider samt andra områden utanför lägren. Vi vet att det finns människor som inte har tillgång till någon humanitär hjälp. Att nå dem är vårt främsta mål.

Ett antal aktörer föreslår en militär insats för att finna en lösning på konflikten. Vad tycker du om det?

– Läkare Utan Gränser är en humanitär organisation. Vi befinner oss i Darfur för att tillhandahålla humanitär hjälp, inte för att hitta en lösning på konflikten. Men visst, det är sant att olika lösningar föreslås. Vi blir alltid oroade när andra hjälporganisationer vill se militära ingripanden.

– När man som humanitär organisation arbetar i konfliktområden är det nödvändigt att vara neutral och oberoende. Om vi skulle anses stödja endera sidan äventyrar detta våra teams säkerhet och skulle också göra det omöjligt att nå vissa områden och befolkningsgrupper.

– Vad jag kan se verkar många av lösningarna som föreslagits bygga på en väldigt förenklad bild av situationen. Sedan fredsöverenskommelsen undertecknades i Darfur i maj 2006 har vi sett en splittring mellan de olika väpnade grupperna, vilket gjort att det nu finns dussintals grupper involverade i konflikten.

– De som tidigare kontrollerade ett visst område har förlorat herraväldet och i andra områden har nya strider uppstått mellan olika fraktioner. Dessutom förekommer banditer i princip överallt. Mot bakgrund av detta är det tveksamt om man kan komma någonvart med denna typ av förenklade lösning.

Vad anser du om förslaget om militärt beskyddade så kallade humanitära korridorer?

– Vad vi pratar om är en extremt komplex situation med våldsdåd som begås av ett otal aktörer i en region som är lika stor som Frankrike. Jag kan inte se att förslaget om humanitära korridorer är realistiskt i en sådan kontext.

– Om det ändå skulle bli verklighet innebär det att man kommer att se konvojer av hjälporganisationernas bilar och material som eskorteras av soldater. Om du använder beväpnad eskort i Darfur kommer vissa stridande parter att se dig som en fiende. Man förlorar sin neutralitet och därmed det oberoende som behövs för att kunna nå de hjälpbehövande.

– Vi har redan nu svårt att nå vissa områden och befolkningsgrupper. Det enda sättet att lösa det är att prata med alla inblandade parter och se till att de förstår att vi är neutrala och oberoende med en enda målsättning: att hjälpa människor i nöd.

– Humanitära korridorer skulle kunna äventyra detta och skulle inte göra mycket nytta vad gäller att nå dem som bäst behöver hjälp, de spridda befolkningsgrupperna utanför lägren och städerna. Att hjälpa dem är även fortsättningsvis vårt främsta mål.