Barnens kamp mot undernäringen

Freden i Sierra Leone ser ut att hålla. Men för barnen i ett av världens fattigaste länder innebär vardagen fortfarande en kamp för överlevnad. På Läkare Utan Gränsers klinik i Gondama får några av dem en ny chans.

Det började för fyra dagar sedan. Diarréer och kräkningar var de första symptomen. Efter det kom febern och gråten.

– Och när började hon tappa i vikt? frågar en av sjuksköterskorna medan hon känner på Mariana Mohammeds mage.

– För en månad sedan, svarar mamma Kadie. Sjuksköterskan nickar. Hon frågar vidare, lyssnar till svaren och antecknar allt i den rosa mapp som ska bli Marianas journal. Under tiden vilar Mariana, 17 månader, tyst i sin mammas famn. Hon blundar halvt och lutar sig tungt mot armen under henne. Vid varje ansträngt andetag dras huden in mellan hennes revben. Sjuksystern skriver »akut undernäring« som diagnos i journalen. På samma rad lägger hon till »malaria« och »luftrörsinfektion«. Det är onsdag och eftermiddag på Läkare Utan Gränsers center i Gondama.

Mariana är den senaste i raden av barn som skrivits in på näringskliniken. Under de senaste dagarna har fler än vanligt kommit in. Alla har mätts och vägts, gråtit och skrikit.

– Vi tar vikten och längden vid inskrivningen. Det blir utgångspunkten för behandlingen, säger norska sjuksköterskan Pia Engebrigtsen, som ansvarar för kliniken.

Det är hennes första uppdrag som volontär för Läkare Utan Gränser. Miljön och förutsättningarna är ungefär som hon väntade sig: fullständigt olika intensivvårdsavdelningen på sjukhuset hemma i Oslo.

Målinriktad behandling

Pia berättar om hur inskrivningen på näringskliniken går till, om hur varje barn får en målvikt som ska nås innan de skrivs ut. Samtidigt visar hon runt i ett av de tre vita och långsmala tält som utgör kliniken. De mest akuta fallen som kommer in får en egen säng. Ibland tvingas de dela med ett annat barn och en annan mamma. De som är undernärda, men ändå faller utanför kriterierna för akut undernäring, hamnar i en annan form av behandling. Och för att avgöra vem som ska vart är det viktigt med de exakta siffrorna vid inskrivningen. Men ofta behövs vare sig våg eller måttband för att konstatera om det är ett akutfall.

– Man brukar se det i ansiktet, säger Pia. I patientsängarna finns flera tydliga exempel. Åldrade barnansikten, rynkiga och utmärglade.

– Vi förknippar ju barns utseende med runda kinder, säger Pia. Så när de tappar allt fett i ansiktet försvinner det barnsliga. Tänderna blir mer framträdande och ögonen insjunkna. Hår och hud förlorar sin glans. Ibland faller huden av helt.

Det har gått fyra år sedan Läkare Utan Gränser öppnade centret i Gondama. Här finns – förutom näringskliniken – bland annat tre barnavdelningar, en mödravårdsavdelning och en intensivvårdsavdelning. Näringskliniken har sedan tidigt varit en central del av verksamheten. Under åren har fler än 3 500 barn lagts in och behandlats för akut undernäring här. De utgör toppen av isberget i en region där uppemot vart femte barn beräknas lida av undernäring. Just i dag är 104 barn inskrivna på kliniken, inklusive Mariana. Ändå är det relativt tyst i tälten denna onsdagseftermiddag. En del av mammorna samtalar, halvliggandes eller sittandes i sängarna som står utmed tältväggarna. Andra passar på att sova medan deras barn gör det. De barn som är vakna sitter eller ligger i sina sängar.

– De flesta är helt tysta, vilket är rätt vanligt, undernärda barn gråter inte särskilt mycket. De sparar sin energi till annat, säger Pia.

Vad kommer först?

Flera av barnen här har diagnoser som liknar Marianas. I en del fall kom föräldrarna till kliniken på grund av symptom för malaria eller lunginflammation. Att barnet var undernärt uppmärksammades först på kliniken. I andra fall var det tvärtom: undernäringen var orsaken till att föräldrarna tog sig hit, barnets malaria konstaterades när personalen gjorde ett rutintest.

– Ibland är det svårt att säga vad som orsakar vad, om undernäringen eller infektionerna kommer först. Men det är helt klart att undernäringen gör barnen allmänt sårbara, säger Pia.

Hon får medhåll av Anthony Sapka, som arbetar på centrets intensivvårdsavdelning, ett trettiotal meter bort på området. På hans avdelning syns verkligheten bakom statistiken över Sierra Leones barnadödlighet, som är en av de högsta i världen.

– Även om dödsorsaken oftast är malaria eller någon infektion, så finns undernäringen nästan alltid i bakgrunden, säger han. Många är så pass försvagade och undernärda att de inte orkar kämpa emot. Hjärtat kan vara starkt, men kroppen orkar helt enkelt inte.

Snabb återhämtning

Men för dem som kommer till näringskliniken i ett tidigt skede går återhämtningen ofta förvånansvärt fort. Mariana Mohammed är ett exempel. Redan tre dagar efter inskrivningen visar hon tydliga bättringstecken. Hon andas lättare, sover bättre och kräks inte längre. Malariamedicinen och högenergimjölken har fungerat bra. Är barnen riktigt sjuka måste de först sondmatas. Andra får mjölk i små portioner utspritt under dagen, berättar Pia. – Tanken är att barnens mage och tarmar ska vänja sig. Ofta har de helt enkelt blivit ovana vid att ta emot maten och näringen. Och dessutom innehåller den mat de får hemma sällan särskilt mycket proteiner eller vitaminer.

Marianas förbättrade tillstånd märks även på hennes mamma Kadie. Nu orkar hon berätta mer om situationen hemma. Hon förklarar hur de länge tvekade att åka till kliniken, eftersom familjen egentligen inte hade råd med transporten. Hon talar om marken de odlar och om väntan på regnperioden.

– Men risskörden räcker ofta knappt till oss själva. Vi har inget att sälja på marknaden, så ris och kassava är vad Mariana och hennes tre äldre syskon äter. På frågan om de någon gång har råd att ge barnen ägg eller kött tvekar hon några sekunder. När hon svarar gör hon det kort, med ett generat leende och blicken fäst vid sängkanten där hon sitter.

– Ägg ibland. Nästan aldrig kött. Barns behov av proteinrik mat är ett av de många ämnen som tas upp i utbildningarna på kliniken. Under hela vistelsen får Kadie – precis som alla andra mammor på kliniken

– vara med på lektioner och diskussioner om näringslära och hygien. Där ingår även tips på billiga och proteinrika produkter som finns tillgängliga, som till exempel jordnötter. De många utbildningstillfällena är en av fördelarna med att mammorna bor på kliniken under en längre tid. Men vistelsen är samtidigt påfrestande. Fattu Fomba, som är samtalsterapeut på centret i Gondama, säger att hon tillbringar mer tid på näringskliniken än någon annan avdelning.

– Kvinnorna och barnen här ligger inte inne i en eller två veckor, utan kanske en eller två månader. Det är en väldigt lång tid att vara borta från familjen. Hon berättar att många därför känner en stark oro. Framförallt för de andra barnen som är kvar hemma, men också för att deras man ska överge dem för en annan kvinna.

– Så även om det innebär en möjlighet att verkligen samtala och jobba med fler frågor än bara kostvanor, så skapar det också en viss frustration.

Dags för gröt

Efter sammanlagt en vecka på näringskliniken har Marianas tillstånd blivit tillräckligt bra för att hon ska gå vidare till fas två i behandlingen: grötdieten. Hon är fortfarande tunn, men har trots allt ökat några hekto i vikt. Febern har lagt sig och fortsätter allt lika bra kommer hon och mamma Kadie att kunna lämna kliniken inom några veckor. Men under samma tid som Mariana blivit bättre har flera barn på intensivvårdsavdelningen avlidit. Några av dem hade från början varit inskrivna på näringskliniken, men flyttades till intensiven när de även drabbades av infektioner.

Pia berättar om frustrationen varje gång det händer: en frustration som hon framförallt kände under de första veckorna i Sierra Leone. – Det kändes så orättvist: att barn som dör här hade kunnat räddas om de varit sjuka hemma i Norge eller Sverige. Men med tiden har hon försökt att ändra sitt synsätt, säger hon, även om det är svårt. – I dag försöker jag istället tänka på alla barn som vi faktiskt räddar och den skillnad vi ändå gör här, trots våra begränsade resurser.