Stresshantering nödvändigt för att klara arbetet i fält

En volontär för Läkare Utan Gränser är en hjälte som utan minsta själslig skråma orkar utföra stordåd efter stordåd. Eller? Att arbeta för Läkare Utan Gränser är inte riktigt detsamma som att jobba på hemmaplan.

Våra volontärer riskerar att råka ut för en mängd incidenter som kan vara förknippade med stark stress. Därför har Läkare Utan Gränser inrättat ett speciellt team för att hantera kritiska situationer. De holländska, spanska och belgiska kontoren har också påbörjat ett samarbete om psykosocial vård. Annick Filot arbetar som stresshanteringskoordinator på Läkare Utan Gränsers Brysselkontor. Hon föreläste nyligen om sitt arbete på organisationens Stockholmskontor.

– Våra volontärer är inte bara hjältar, de är också människor och precis som alla andra kan de må dåligt. De ger av sig själva och av sin energi, men uppdragen är tuffa eftersom hjälpbehoven är så stora, säger hon.

Förberedd på det värsta

Annick Filot berättar att stresshantering dels handlar om att arbeta förebyggande, dels om att finnas för personen när något inträffat.

– Det bästa sättet att undvika stressproblem är att vara förberedd på att man inte kommer att möta sin ideala arbetsplats. Man måste acceptera att inget blir som man föreställt sig. Annars blir gapet mellan föreställning och verklighet så stort att man kan få svårt att anpassa sig, säger hon. Volontärerna måste också våga fråga och be om hjälp, inte minst när de befinner sig i fält. De måste ta hand om sig själva, organisationen kan inte göra det åt dem. Att våga avskärma sig ibland kan också vara viktigt.

– Som fältarbetare är det bättre att vara beredd på det värsta än att ha en vacker bild av att man ska ”rädda världen”, säger Annick Filot. [b]Stressfaktorer överallt[/b] På uppdragen möter volontärerna stressfaktorer överallt. En del incidenter kan slå extra hårt – exempelvis om man ser något som påminner om en förälders död. När ens känsla av säkerhet förstörs uppstår en kris. – Då måste vi från organisationen finnas där så fort som möjligt, prata och ge stöd. Personen måste få känna att de kan prata med någon när de behöver. Annick Filot menar att det finns fyra olika sorters stress, som måste hanteras på vitt skilda sätt. Den positiva stressen hjälper en att klara av uppdraget. Många upplever också en adaptiv stress när de måste anpassa sig till en ny miljö. Den ackumulerade stressen är vanlig bland biståndsarbetare och kan i förlängningen leda till utbrändhet. Positivt är dock att denna typ av stress till viss del kan förebyggas. Den traumatiska stressen inträder efter ett trauma och är därmed svårare att förutse.

– Vi vet inte vad som händer i framtiden, men när vi ser resultatet efter stress kan vi se vad som inte gjordes i början.

Vad gör man då i ett kritiskt läge?

– Det är viktigt att stoppa tiden för fältarbetarna när en kritisk incident inträffat, säger Annick Filot. Mycket handlar om att återfå den mentala säkerheten, något som måste ske tillsammans. Det finns exempel på att team som inte inledningsvis fungerat så bra ihop kommer varandra närmare efter ett trauma och börjar fungera som en familj. Fältarbetarna måste också inse att deras krisreaktioner är normala och inget att oroa sig för.

– Alla personer reagerar olika i dessa situationer, det är normalt. Problemet är när folk dömer någons reaktion, säger Annick Filot.

Återta kontrollen

Efteråt är det viktigt att återta kontrollen över sin situation. Ska man stanna kvar – eller behöver man åka hem? Annick Filot säger att Läkare Utan Gränser kommit en bra bit på väg vad gäller strukturerat stresshanteringsarbete, även om det finns mycket kvar att göra.

– Vi måste göra något åt stressfaktorerna och inte bara analysera hur många som drabbas och lägga resultatet i någon byrålåda, säger hon.