Världens glömda kriser

Läkare Utan Gränser listar de tio mest underrapporterade kriserna.

Humanitärt bistånd begränsat i Burma

Sedan militärjuntan tog över makten 1962 har människorna i Burma lidit av följderna av försummelse och förtryck. När munkarnas marsch för demokrati slogs tillbaka med våld i september vändes omvärldens fokus till denna drabbade befolkning. Men man visade inte hur en vanlig burmes vardag ser ut. Landet har hög förekomst av malaria och hiv men befolkningen får lite hjälp och endast 1,4 procent av regimens budget går till hälsovård. Trots de enorma behoven är det få humanitära organisationer som arbetar i landet och för de som är på plats är det svårt att utföra arbetet på ett oberoende och opartiskt sett. I vissa regioner, som de där det råder beväpnad konflikt med Karen- och Monrebeller längs gränsen mot Thailand, har regimens restriktioner omintetgjort humanitära insatser däribland Läkare Utan Gränsers.

I den västra delstaten Rakhine finns de största behoven av hälsovård. Där behandlade Läkare Utan Gränser 210 000 människor för malaria under 2006. Muslimer från Rakhine, så kallade Rohingyas, lever under särskilt utsatta förhållanden. Gruppen nekas medborgarskapsrättigheter av staten och utsätts för andra typer av övergrepp. Läkare Utan Gränser förser dessa människor med primärhälsovård och hiv/aidsbehandling. Förutom i Rahkine driver Läkare Utan Gränser även hiv/aidsprogram i delstaterna Yangon, Kachine och Shan. FN uppskattar att cirka 360 000 människor lever med hiv/aids i Burma och att endast 10 000 av dem har tillgång till antiretrovirala läkemedel. Av dessa 10 000 får 8 000 sin behandling av Läkare Utan Gränser.

Försämrade förhållanden i östra Kongo-Kinshasa

De nyheter som lyftes upp om Kongo-Kinshasa under 2007, belyste sällan den humanitära kris som pågår i den östra provinsen nord Kivu. Mer än ett år efter det första demokratiska valet på årtionden, som skulle skapa stabilitet i denna konfliktfyllda region, pågår fortfarande strider mellan beväpnade grupper i nord Kivu. Med stöd av FN-styrkan MONUC, strider nu regeringen öppet mot rebelledaren Laurant Nkundas trupper.

Hundratusentals människor har flytt sina hem under det senaste året, varav många har tvingats fly upprepade gånger. Internflyktingarna tvingas ofta gömma sig i skogen, utan tillgång till mat eller medicinsk vård, undan konstant hot av attacker från olika beväpnade grupper. På grund av få möjligheter att söka sjukvård är kongoleserna väldigt utsatta för behandlingsbara sjukdomar som undernäring, malaria, luftvägsinfektioner och obstetriska komplikationer. Kolerautbrott har även drabbat Rutshuru och provinshuvudstaden Goma. Läkare Utan Gränser har utökat sina insatser för att möte behoven men den osäkra situationen gör det svårt för teamen att nå de utsatta.

Den mest oroande aspekten av konflikten är det sexuella våldet. Mellan januari och oktober har Läkare Utan Gränser tagit hand om fler än 2 375 patienter som utsatts för sexuellt våld bara i nord Kivu och i Bunia, huvudstad i Ituri regionen, fler än 7 400 under de senaste fyra åren.

Svåra levnadsförhållanden i Colombias konfliktzoner

Inbördeskriget i Colombia uppmärksammas ofta när nya stridigheter om makten över droghandeln utbryter, men hur den utdragna konflikten har påverkat civilbefolkningen står sällan i fokus. Genom åren har så många som 3,8 miljoner människor tvingats lämna sina hem på grund av våldet som uppstår när regeringsstyrkor, paramilitären och rebellgrupper strider om kontrollen över olika delar av landet. Colombia har nu det tredje högsta antalet internflyktingar, efter Sudan och Kongo-Kinshasa.

Beväpnade grupper kontrollerar ungefär halva Colombias landbygd vilket innebär att civilbefolkningen inte har tillgång till hälsovård eftersom de inte kan färdas på vägarna, barn tvångsrekryteras till att bli soldater och människor som misstänks för att stödja rivaliserande grupper mördas. I desperation flyr familjer landsbygden för att bosätta sig i storstädernas slumområden. Där lever de i överfulla skjul utan faciliteter, under omständigheter som kan leda till luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar men utan tillgång till sjukvård. Läkare Utan Gränser arbetar i 13 av Colombias 32 departement med att tillhandahålla sjukvård så som vaccinationer, mödrahälsovård, akutinsatser och psykologiskt stöd till offer för våldet.

Civila i korselden mellan beväpnade grupper i Central Afrikanska Republiken

Sedan 2005 har strider mellan regeringsstyrkor och olika rebellgrupper i norra Central Afrikanska Republiken orsakat stora befolkningsförflyttningar. I de nordöstra delarna har attacker mot byar som plundrats och bränts, tvingat människor att fly in i skogen där de inte har tillgång till medicinsk vård. Under 2007 har Läkare Utan Gränser stött lokala hälsovårdsstrukturer och tillhandahållit primär- och sekundärvård i och omkring Kabo, Batangafo, Paoua, Kaga Bandoro, Markounda och Boguila i nordväst samt Birao och Gordil i nordöst. De första åtta månaderna utförde Läkare Utan Gränser mer än 100 000 konsultationer och tiotusentals människor – många under fem år – behandlades för malaria och andra infektionssjukdomar som orsakas av dåliga levnadsförhållanden.

Trakasserier och generell osäkerhet tvingade Läkare Utan Gränser att upprepade gånger avbryta sina mobila kliniker, vilket stundtals innebar att människor inte fick tillgång till sjukvård på mer än åtta veckor. I juni dödades Läkare Utan Gränsers medarbetare Elsa Serfass vilket innebar att man avsevärt drog ned på insatserna i nordvästra Central Afrikanska Republiken.

Läkare Utan Gränser har även bistått de som har flytt över gränsen till Kamerun och Tchad bland annat genom undernäringsprogram.

Humanitär kris för somaliska flyktingar

Våldet i Somalia har eskalerat till de mest intensiva på över 15 år. Både den humanitära hjälpen och uppmärksamheten kring en av de mest utmanande och akuta humanitära situationerna har avtagit. Våldsamma strider har inträffat kontinuerligt mellan Etiopiska trupper och trupper från den av USA och EU stödda övergångsregeringen. Striderna har resulterat i ett okänt antal döda och skadade och hundratusentals flyktingar som flytt från huvudstaden Mogadishu.

Våldet gör det svårt att nå fram med den humanitära hjälpen. Få internationella hjälporganisationer har lyckats arbeta effektivt. Under 2007 har Läkare Utan Gränser utökat sin närvaro på flera platser och öppnat ett projekt för att hjälpa nödställda i Afgooye, utanför Mogadishu. Uppskattningsvis har 200 000 internflyktingar tagit sin tillflykt till lägret, trots att levnadsförhållandena är extremt svåra, med begränsad tillgång till mat, vatten och skydd.

Politiskt och ekonomiskt kaos utlöser hälsokris i Zimbabwe

Enorm arbetslöshet och inflation, brist på mat, och politisk instabilitet har ytterligare försvagat Zimbabwe. Tre miljoner människor, med en befolkning på 12 miljoner, har flytt landet till angränsande länder. Landets sjukvårdsystem, en gång betraktad som en av Afrikas mest utvecklade, hotas av kollaps på grund av det politiska och ekonomiska kaos som råder.

Den del av befolkningen som drabbas hårdast är de 1,8 miljoner människor som lever med hiv/aids. Idag får knappt 20  procent av dessa människor livsnödvändiga bromsmediciner (ARV), vilket innebär att varje vecka dör i snitt 3000 människor i aids. Framtidsutsikterna är inte goda. Medicinsk personal lämnar landet. Regeringens program för hiv/aids-behandling har redan förbrukat resurserna och brist på bromsmediciner gör att antalet döda i aids kommer att öka.

Resistent tuberkulos sprids – nya läkemedel används otestade

Varje år drabbas elva miljoner människor av tuberkulos och närmare två miljoner av dessa dör. Trots ett ökat antal drabbade så har inga medicinska framsteg gjorts sedan 1960. Testet för att diagnostisera sjukdomen utvecklades så tidigt som 1882 och upptäcker endast hälften av fallen. Varje år behövs 900 miljoner dollar för forskning och utveckling kring tuberkulos men endast 206 miljoner anslås världen över.

De människor som är mest utsatta för att smittas av tuberkulos är de som lever med hiv/aids. Diagnostisering och behandling är ännu sämre anpassat för dess människor. För de 450 000 människor som varje år infekterats av multiresistent tuberkulos, eller utvecklat den till följd av otillräcklig behandling, är chansen att överleva ännu sämre. För att överleva är det nödvändigt att dagligen inta ett starkt och dyrt läkemedel, i upp till 24 månader. I bästa fall genomgår endast 55 procent av patienterna den långa behandlingen. Utöver detta problem tillkommer att inte alla nya läkemedel testas på de mest behövande patienterna – de med multisresistent tuberkulos.

Näringsberikad mat avgörande för kampen mot undernärda barn

Varje år dör fem miljoner barn under fem år på grund av undernäring. Men det finns nya produkter som på ett effektivt sätt kan rädda livet på dessa barn. Produkterna innehåller en näringsberikad jordnötspasta och kommer i portionsförpackningar som kan användas av barnen i deras hem. Jordnötspastan kan också användas i preventivt syfte för att hindra att barn blir akut undernärda. Upp till 95 procent av de barn som lider av akut undernäring och som får tillgång jordnötspastan botas inom 30 dagar.

Tyvärr är produkterna endast tillgängliga för en liten del av de akut undernärda barnen. Läkare Utan Gränser uppmanar därför givare till systematiska uppköp och ett systematiskt användande av dessa produkter. Internationella organisationer som arbetar med att behandla akut undernäring hos barn bör införa dessa produkter i områden där underäring är vanligt förekommande.

Civilbefolkning hårt utsatt i konfliktens Sri Lanka

Civilbefolkningen på Sri Lankas östra och norra delar drabbas hårt av våldet mellan lankesiska regeringstrupper och rebellgruppen de tamilska tigrarna. Våldet har pågått till och från under 25 år utan att ha fått stor uppmärksamhet, detta gäller särskilt civilbefolkning som drabbas hårt av konflikten. För dessa människor innebär vardagen bland annat bombningar, dödande, minor, självmordsattentat och godtyckliga arresteringar.

Sedan striderna återupptogs i augusti 2006 lever hundratusentals lankeser som internflyktingar med behov av humanitär hjälp. Problematiken förstärks ytterligare eftersom det finns en allmän misstänksamhet och fientlighet gentemot humanitära organisationer. Den begränsade möjligheten för humanitära organisationer att arbeta i området innebär civilbefolkningen, med behov av livsnödvändig hjälp, inte kan få den.

Konflikten i Tjetjenien ebbar ut – de humanitära behoven finns kvar

Det har gått nästan fyra år sedan de mest intensiva striderna mellan den ryska regeringen och rebellstyrkor avtog i Tjetjenien. Tiotusentals människor som flydde till grannrepublikerna Ingusjien och Dagestan har återvänt till Tjetjenien. Under tiden har även återuppbyggnaden av Groznyj ökat och republikens flygplats har öppnat igen. Trots det är Kaukasusområdet fortfarande väldigt instabilt. Stridigheter utanför Tjetjenien har ökat och det finns fortfarande en stor militär närvaro i området. Bortföranden, mord och bombningar pågår i Ingusjien, nord Ossetien och Dagestan. I Tjetjenien är säkerhetssituationen fortfarande svår för civila. Det råder brist på grundläggande hälsovårdsinrättningar, speciellt inom obstetrik och gynekologi, och om det finns är den ändå otillgänglig för många utfattiga återvändande.

På klinikerna i och omkring Groznyj, ser Läkare Utan Gränser och tjetjenska läkare en befolkning med hög förekomst av kroniska sjukdomar som lung-, njur- och hjärt och kärlsjukdomar. Dessutom ser Läkare Utan Gränsers team ett stort behov av psykosocial vård efter år av våld och tvångsförflyttningar. En undersökning utförd av Läkare Utan Gränser bland interflyktingar i Ingusjien och Tjetjenien visade att nästan alla intervjuade led av ångest, sömnsvårigheter eller depression. Kriget påverkade även landets kontrollsystem av tuberkulos. Läkare Utan Gränser stödjer nu tuberkulossjukhus för en befolkning på 400 000.