"I det andra tältet har just en ny människa börjat andas"

BREV FRÅN SJUKSKÖTERSKAN ELIN HOLMÉN I NIGER: Efteråt sitter jag en stund på en bänk mellan de två tälten. Det är fullmåne och stjärnklart och natten gör luften frisk. I det ena tältet har jag två kallnande barnlik och i det andra har just en ny människa börjat andas. En sjuksköterska går förbi, och hon säger fatalistiskt att Allah han tar och ger liv efter behag. Bild: Henk Braam, Niger 2005

Äntligen en halvtimme på internetkafét efter att ha jobbat som en galning. Efter ett fjorton timmars dagskift hade jag nattjour, gick hem och sov några timmar och återvände till sjukhuset mitt i natten. När jag anlände låg redan ett barn dött i sin säng och redan några timmar senare en annan liten plutt som dog i mina armar. En septisk chock som var alltför påfrestande för hans lilla hjärta. Såg på när han drog sina sista flämtande andetag och hörde i stetoskopet hur hjärtslagen domnade bort och slutade slå. Jag ser hur hans kropp fläckas blöt av tårar - en mamma som förlorat sitt fjärde och sista barn. Vad kan jag säga..?

Klockan fyra på morgonen kallas jag plötsligt till ett annat tält av en sjuksköterska. Elektriciten fungerar ej och jag famlar mig fram i mörkret. En kvinna som ska föda sitt barn, förklarar sjuksköterskan för mig...Nu? Jag hänger inte med, jag är inte redo! Det doftar svagt av blod och svett, jag skymtar kroppar i mörkret. Sen ser jag kvinnan som står på knä och föder, huvudet ar redan ute. Jag tänker kalla på läkaren pa radion, men det är redan för sent, nu kommer bebisen. Utan ett ljud föder kvinnan fram barnet i mina darrande händer. Jag ser inte så mycket, men känner en liten hal människokropp som vrider sig och sekunderna efter fylls hans lungor med luft och han skriker - så ljuvligt att höra! I skenet av en ficklampa knyter jag av blodet i navelsträngen och klipper med en sax. Det är en pojke, en tjock och fin bebis med fyra syskon där hemma.

Efteråt sitter jag en stund på en bänk mellan de två tälten. Det är fullmåne och stjärnklart och natten gör luften frisk. I det ena tältet har jag två kallnande barnlik och i det andra har just en ny människa börjat andas. En sjuksköterska går förbi, och hon säger fatalistiskt att Allah han tar och ger liv efter behag. Jag känner mig mest förvirrad av dessa kontraster, och tom och trött inombords. Jag går hem när det börjar gryna. Lille Ibrahim är tre timmar gammal och han har redan fått sitt första myggbett. Jag kan inte göra annat än att önska honom lycka till i livet i Niger.