"Skydd är vad som behövs nu. Det är så kallt här."

Fyra dagar efter det att jordbävningen drabbade Kashmir flög den brittiska sjuksköterskan Chrissie McVeigh från Islamabad till byn Lamnian i pakistanska Kashmir med helikopter. Hon berättar om sitt arbete i ett område som blivit förstört intill oigenkännlighet.

- Det är särskilt två människor som fastnat i mitt minne. Det ena är ett litet barn, omkring två år – som hade förfärliga skador – hon hade praktiskt taget blivit itusliten, från ljumskarna till skinkorna. Såret var kraftigt infekterat. Vi skickade henne till flygbasen för vidare transport med helikopter, men det fanns helt enkelt inte plats för alla ombord. Hon var tvungen att vänta två dagar innan hon kunde komma iväg, och då var ju infektionen ännu värre. Det var hemskt.

Den andra var en kvinna som hade brutit armen. När jag satte henne i en stol för att börja gipsa armen, brast hon i gråt och kunde inte sluta. Hon hade förlorat hela sin familj. Varenda en. Hon kunde bara inte stå ut med denna enorma förlust, att hon inte hade någon familj alls kvar. Det är en total katastrof här. Jag kommer ihåg henne särskilt därför att hon är den enda människa jag hittills sett som öppet har uttryckt sina känslor.

- Det är så många som har fruktansvärda skador – barn som fått armar eller ben helt krossade – bara skrumpet svartnat kött kvar. Allt vi kan göra för dom är att lägga ett nödtorftigt förband och skicka dom till Islamabad för amputation.

 - Det finns också många allvarliga ryggmärgsskador. Det här är en jordbruksbygd där folk arbetar på fälten. Det är helt enkelt inte en plats där man kan klara sig i en rullstol. Jag kan inte låta bli att tänka på hur dom ska klara sig i fortsättningen.

- Skydd är vad som behövs nu. Det är så kallt här. Igår dog ett tre månader gammalt barn av nedkylning. De senaste två dagarna har det regnat kraftigt, och i bergen har det snöat. Folk sover under bar himmel, eller under flak av korrugerad plåt, och drabbas verkligen hårt av kylan. Allt de har är kläderna på kroppen, och det lilla de kan bärga ur bråten, vi har delat ut alla filtar vi har, men det är inte på långa vägar tillräckligt. Vi försöker få transporter från Islamabad med förnödenheter, men vädret har varit så dåligt de senaste två dagarna så helikoptrarna har inte kunnat flyga.

- Hela området har blivit totalförstört – jag har inte sett ett enda oraserat hus. Det är bara bråte överallt. El och vatten finns inte, och vägarna är blockerade, så det går inte att ta sig in eller ut ur området med bil. Kliniken som fanns här är helt förstörd, så vi har varit tvungna att sätta upp tält och en öppen mottagning intill den gamla platsen.

- Här intill ligger resterna av en skola, som rasade ihop med ungefär 60 skolbarn i. Man håller fortfarande på att gräva fram kroppar. Fantastiskt nog drog man fram ett levande barn i lördags – en vecka efter katastrofen. Hon hade bara ett skadat finger! - Ett av Läkare Utan Gränsers team höll på att sätta upp en mödravårdsmottagning när jordbävningen slog till. En svensk sjuksköterska satt fast i bråten i tre timmar. Teamet donerade det medicinska material som de kunde undvara till katastrofhjälpen, och begav sig sedan till Islamabad för att fylla på förråden.

- När vi kom tillbaka hit på onsdagen, var folk mycket, mycket glada att se oss. Fram till dess fanns det bara en militärläkare och hans assistent som arbetade ensamma, och försökte räcka till för 300 patienter om dagen. Nu arbetar två av Läkare Utan Gränsers läkare och jag hand i hand med två fantastiska pakistanska kirurger, som råkade vara i området för att hälsa på sina familjer när jordbävningen slog till. Många av lokalbefolkningen hjälper också till med vad de kan. Det är fantastiskt – till och med människor som har förlorat halva sin familj hjälper oss här på kliniken. Det får mig att känna mig mycket ödmjuk – i västvärlden blir vi så upptagna av vår sorg. Här vill man bara göra allt man kan för att hjälpa dem som överlevt. Folk som bor här kommer till oss med valnötter och äpplen och frågar oss om vi är ok!

 - Patienter kommer hela tiden från omgivande områden – de kommer burna nedför bergssluttningarna på plankor, bårar av grenar eller trästycken, vad som helst. Det är många brutna ben, stora sårskador, skärskador, och en del förfärliga huvudskador. Hela dagarna håller jag på med att sy sår, lägga om skador, gipsa. Vi säger nu till folk att dom ska komma tillbaka till mottagningen för att byta förband, annars kan skadorna bli infekterade vilket kan leda till förlust av fingrar och fötter. Vi håller på att få ont om gips och antibiotika. Jag hoppas att helikoptern tar sig hit i morgon.

 - Det är fortfarande många människor i andra områden som väntar på hjälp. När vi flög från Islamabad över bergen såg jag platser som var helt förstörda, där folk stod och vinkade upp mot himlen för att försöka påkalla uppmärksamhet. - Vi känner fortfarande en hel del efterskalv. I kväll kommer det förmodligen tre – fyra stycken. Varje gång är det en traumatisk påminnelse för folk om vad som hände. Det kommer många människor till kliniken med psykosomatiska besvär – klassiska symptom på posttraumatisk stress. Det kommer sannolikt att behövas mycket psykologisk hjälp här i området i framtiden.