Pakistan: Krisstöd till överlevande från jordbävningen

Vilka var dina intryck när ditt team kom till Muzaffarabad några dagar efter jordbävningen?

När vi kom hit tre dagar efter jordbävningen kunde vi se att människor befann sig i ett chocktillstånd. De var omtumlade - det rådde en total förvirring. På detta stadium var det extremt svårt för människor eftersom de mest basala behoven som mat, tak över huvudet och medicinsk hjälp inte var tillgodosedda. Dessutom, med alla kroppar liggandes under spillrorna och bråten, hade människorna i många fall ännu inte hittat de familjemedlemmar som de förlorat. Detta gjorde det ännu svårare för dem att förstå vad som har hänt och ökar den allmänna stressen.

Hur har situationen utvecklats fram till nu när det gäller psykisk hälsa?

Många befinner sig fortfarande i ett överlevnadstillstånd; de pratar, men har fortfarande inte helt förstått vad som har hänt och dess omfattning. De håller fortfarande tillbaka känslorna och det finns troligtvis en del förnekande involverat också. Jag tror att i Muzaffarabad handlar det inte enbart om individuella trauman utan precis alla är påverkade.

Vilka är symptomen på post-traumatisk stress?

Det kan vara oro, mardrömmar, apati, sömn- eller ätstörningar, hjärtklappning eller huvudvärk. En 30-årig kvinna klagade över huvudvärk. Läkaren upptäckte inte några fysiska problem men fick till sist fram att kvinnan hade förlorat fyra söner i jordbävningen, alla under fyra år. Det är den sortens historier man får höra här.

Vilka är de första stegen när det gäller psykosocialt stöd?

Fredagen den 14 oktober, bara en vecka efter jordbävningen, startade vi psykologiska konsultationer på Muzaffarabads universitetsområde, en plats där omkring tusen hemlösa hade samlats i ett tältläger. Vi valde att starta vår insats i det här lägret eftersom människors fysiska behov så som mat, kläder, hälsovård och skydd i viss mån var ordnade där. Meningsfull psykisk omvårdnad kan inte starta om inte basbehoven är tillgodosedda.

I praktiken, hur ser ditt arbete ut?

- Min kollega Adrienne och jag går under de första dagarna omkring bland tälten och introducerar oss samt berättar vad vi gör. Många gånger börjar människor berätta om sina upplevelser av sig själva. Vi talar med ungefär 100 personer varje dag - med några en längre tid, med andra bara en liten stund. Vi har både individuella konsultationer och möten i grupper, som samlas spontant. På det här sättet kan vi även förstå hur pass påverkade människor är. Under tiden har vi satt upp ett tält som erbjuder lite mer avskildhet för enskilda konsultationer. Vi kommer snart att bjuda in människor att delta i gruppmöten där de kan dela sina erfarenheter. Vi planerar att ha en speciell barngrupp och en grupp för änkor. Vi har börjat identifiera förflyttade människor ur den lokala befolkningen och utbilda dem till psykosociala hälsoarbetare. När utbildningen är klar kan vi utvidga insatserna.

Ge några exempel på historier som man berättar för dig.

Många är speciellt upprörda över att så många barn dog i skolan. Det känns som en hel framtida generation har förlorats. En dam berättade för mig om hennes dotter som var undervisade i Chehla Bandi skolan i utkanten av Muzaffarabad. Under tre dagar kunde modern höra sin dotter ropa på hjälp inne i den raserade byggnaden. När räddningsmanskapet äntligen kom fram hade dottern avlidit. Modern var, naturligt nog, helt förtvivlad. Hon kan fortfarande höra dotterns skrik i sitt inre. Inget annat verkar ha någon mening längre. Hon är en av många personer som kommer att behöva personlig terapi under lång tid.

Syns det några tecken på framsteg ännu?

Med begränsade resurser är det väldigt svårt att uttala sig så tidigt om framgångar. Men för varje dag som går märker vi, tolken och jag, att människor är lite mer villiga att öppna sig. Vissa vill dela med sig av sitt öde och är tacksamma att vi vill lyssna. De är skakade, men bara att de talar, betyder som regel att de är på väg ur chocken. Sen kommer tyvärr också alla efterskalven som verkligen inte gör situationen lättare.