”När jag berättar att jag har hiv är det ingen som tror mig”

Douglas ser snygg ut. Den grå kavajen är stilig och han utstrålar välmående. Det är nästan besvärande. För livet har inte alltid varit lätt. Douglas smittades med hiv av sin flickvän 1998. Hon dog samma år.

Tre år senare dog hans fru under födseln av deras yngsta barn. Barnet överlevde endast några månader. - Jag var så stressad. Jag var mager och hostade hela tiden. Jag ville leva för mina tre barns skull. Men hur? Jag kunde inte arbeta, än mindre ta hand om dem. Om du bara hade sett mig vid den här tiden förra året, utropar Douglas. 2002 när Douglas insjuknade i tuberkulos lät han testa sig på Läkare Utan Gränsers hiv/aidsklinik i anslutning till Mbagathi District Hospital. Han påbörjade antiretroviral behandling i februari 2005 då hans CD4-värden – som talar om hur immunsystemet mår – hade sjunkit till en acceptabel nivå. - Bara tre piller om dagen. En på morgonen och två på kvällen.

Nu kan Douglas jobba igen. Han tillverkar rengöringsmedel och säljer i kåkstaden. Resten av tiden ägnar han åt sina barn och möten med invånarna i Kibera. Han berättar för dem om hiv/aids och möjligheterna att testa sig och få behandling hos Läkare Utan Gränser. Douglas har gått flera olika utbildningar för att kunna dela med sig av sina erfarenheter till sina medmännisko i Kibera. - Jag vet att det är bra att få veta så tidigt som möjligt om man bär på viruset, för att snabbt få behandling och börja må bättre. Det finns långsiktig behandling och jag har haft turen att få tillgång till denna när jag behövde det, anförtror han med sin hesa röst. Enligt honom saknar de boende i Kibera information om viruset. Men han skyller inte på dem för att hivsmittade diskrimineras.

- De kan inte hjälpa det – för de vet inte bättre. De tror att alla hivsmittade är prostituerade! Jag försöker få dem att inse att vem som helst, till och med barn, kan bära på smittan. Exempelvis förstår människor sällan skillnaden mellan hiv och aids.

- Jag förklarar att aids är sista stadiet av sjukdomen när symptomen visar sig. De brukar lyssna noga och sen fråga ”Menar du att du är hivpositiv?” Jag berättar för dem att första steget i behandlingen är att acceptera testresultatet och att anpassa sina matvanor – man måste äta frukt, vitaminer och proteiner.

Douglas slutar inte prata. Rappt och frenetiskt forsar orden. Det är som om han hade en obeskrivbar styrka inombords, i stånd att förflytta berg. Han beskriver återvändandet till sin hemstad Kissi, efter att han påbörjat behandlingen. - Min familj trodde först inte sina ögon. De hade inte sett mig på ett år och undrade om det verkligen var jag ... Mina vänner var lika förundrade. Douglas har redan berättat om hiv/aids och hur viruset smittar för sin 13-åriga dotter. Och han vet vad det handlar om: - Viruset finns överallt. Vem som helst kan vara smittad. Vi måste ta det här på allvar.