Att både leva och arbeta med hiv/aids
- Jag trodde inte att jag kunde smittas, men viruset kan drabba alla. Monique Wanjala är kursledare på Läkare Utan Gränsers hiv/aids projekt i Kibera och har fått antiretroviral behandling sedan 2004.
– 1994 arbetade jag i hotellbranschen och fick möjlighet att vidareutbilda mig i Europa. Innan jag åkte tog jag ett aidstest på en privatklinik. Testet var positivt. Jag tackade nej till möjligheten i Europa. Jag ursäktade mig och förklarade att jag inte var den bästa kandidaten. Monique Wanjala, 33, minns varje detalj av ögonblicket som förändrade hennes liv. Den unga kvinnan, välklädd och med stark utstrålning, samordnar nu kurser för sjukvårdspersonal och patienter för Läkare Utan Gränser projekt i Kibera.
– Jag anordnar kurser som vi håller för personal och patienter genom projektet. Vi har både medicinska och icke-medicinska kurser, som alla inriktar sig på hiv/aids. De är viktiga för våra läkare och sjuksköterskor, eftersom frågorna runt hiv/aids förändras så snabbt. De är lika viktiga för patienterna eftersom de får information och blir mer involverade i projektet genom att delta i kurserna.
En påminnelse
Privat tar Monique hand om två barn, en pojke som är 13 och en flicka på 15, som båda är hiv-negativa. Hon delar livet med en partner.
– Han är också HIV-positiv och har alltid stöttat mig och stått vid min sida under alla år som jag levt med hiv/aids. Om än upptäckten att hon var hivpositiv för elva år sedan var ett svårt ögonblick så ser Monique det som en “påminnelse”.
– Jag trodde att viruset bara drabbade människor i slummen och att jag aldrig kunde få det. Jag hade fel. Ingen går säker. Alla kan smittas. Men det betyder inte nödvändigtvis att du kommer att dö. Monique bestämde sig för att engagera sig i kampen mot hiv/aids. Hon började jobba som regional koordinator för en internationell organisation som arbetar för kvinnors rättigheter.
– I Kenya är omkring 60 procent av de som har hiv/aids kvinnor. Ändå är de ofta åsidosatta och har svårt att få tillgång till antiretroviral behandling. Jag blev passionerat involverad i mitt jobb. Monique arbetade i ett hektiskt tempo och for kors och tvärs för att sprida sitt budskap. Men hennes immunsystem som försvagats av viruset kunde inte hålla jämna steg med henne. Det var i början av 2004.
– Min CD4 nivå (som visar tillståndet hos patientens immunsystem) hade fallit till 50. Jag var förvånad att det var så lågt. Jag var tvungen att acceptera det som inte kunde undvikas – att det var dags att påbörja ARV-behandling. Jag skrev in mig på Läkare UtanGränsers program på Mbagathi sjukhuset.
– Jag hade aldrig tidigare legat på sjukkus. På ett sätt har jag haft tur eftersom jag upptäckte att jag var hiv-positiv tidigt. Jag har tagit hand om min hälsa och har anpassat min kost. Men jag har aldrig varit sjuk. Moniques berättelse visar hur det är möjligt att leva med hiv i många år utan att utveckla aids, den fas då sjukdomssymptom börjar visa sig.
Att försätta arbetet
Att kämpa mot aids i ett slumområde som Kibera är inte lätt för Monique.
– Läkare Utan Gränser lyckas förstå verkligheten i slummen och respektera invånarnas kultur. Många här är muslimer. Vi måste anpassa våra budskap och involvera lokala grupper för att lyckas i vårt arbete under de här speciella förhållandena. I framtiden drömmer honom om att fortsätta att arbeta för Läkare Utan Gränser i Kibera och att kunna nå andra grupper som behöver hjälp.
– Läkare Utan Gränser har visat att det är möjligt att ge ARV-behandling som involverar alla berörda lokala aktörer. Detta kan fungerar som en förebild som vi kan använda oss av i andra distrikt och kanske ännu längre bort.