Dagbok del VI: Djupt in i skogen

DEL VI: Djupt in i skogen

Vi har nu sammanställt statistiken över de delar i de första två poolerna där vi utfört vaccinationer. Häpnadsväckande 122 procent av befolkningen har blivit vaccinerade!! Vilket förklarar varför vaccinet och sprutorna tog slut – antalet på befolkningen som myndigheterna hade givit oss låg väl under det verkliga antalet. Inför den sista delen av kampanjen, lämnade ett team Basankusu för att åka österut till Djombo port, och ett annat till Iaka. Dessa var de två förberedande platserna för denna pool.

Med sex piroger och alla människor uppe på packningen, var avresan som vanligt lätt kaotisk. Efter allt regn som nyligen fallit, upptäckte vi när vi kom till Iaka att nästan allt var totalt översvämmat. Vår tänkta vaccinationsplats var också översvämmad så vi tillbringade vad som kändes som timmar, att stappla omkring i vattnet och försöka organisera oss själva och materialet på en liten fläck uppe på torra land innan regnet åter började falla. Först av allt var vi tvungna att bära alla frysboxar, kylboxar och medicinskt material för hand genom vattnet och ställa i ordning ett basläger. Några av oss åkte genast iväg med motorcykel för att kontrollera tillståndet på vägen som ledde inåt landet. Det visade sig att hela området var som en enda stor sumpmark, så vi fick överge motorcyklarna och fortsätta till fots. Vägen hade förvandlats till en liten flod.

Seglandes nedför vägen

Nästa dag hörde vi från lokalbefolkningen att det var smartare att ta en liten flodväg istället för landvägen till nästa by. Jag gav mig iväg tillsammans med byns ledare för att kolla upp det. Det visade sig inte vara en bra idé eftersom floden var som en extremt smal labyrint med trädrötter och nedfallna träd överallt. Vi var snart vilse och när paddlarna var tvungna att använda en machete för att ta sig igenom, gav vi upp. Till slut beslutade vi att det bästa alternativet var att använda pirogerna istället. Iaka – där vi bodde – är en väldigt liten by och tältplatsen var förmodligen den värsta hittills. Och maten var inte mycket bättre den. Ett litet område av djungeln hade röjts precis vid floden och där fanns endast tre familjer.

Det var svårt att ta ett bad i den stora floden på grund av byinvånarnas intresse, så nästa dag bestämde jag mig för att bada i en av de små djungelfloderna som korsar vägarna fram till hälsoanläggningen. Jag vadade uppströms i det friska brunfärgade vattnet och valde en vacker plats för en liten simtur. Det är verkligen fantastiskt hur den kompakta djungeln bildar en vägg och ett tak av blad. Min egna privata swimmingpool med en liten orkester bestående av insekter och fåglar!

Efter en dag av mer arbete på statistiken och information för att upplysa om vaccinationskampanjen gav jag mig av tillsammans med två chaufförer och en pirog för att kontrollera floden Matoko, som är en liten biflod till Lopori. Den visade sig verkligen vara en väldigt liten flod och vi hade stora svårigheter att ta oss igenom, men det finns ingen annan väg. Den är heller inte åtkomlig från land eftersom djungeln är så kompakt. Befolkningen kallar den svart djungel och svart vatten. Det finns emellertid en hel del människor som bor i området så vi var tvungna att försöka ta oss fram på något sätt.

Inkvartering

Vi fortsatte tills det blev mörkt. Det finns nästan inga byar nära floden så det var svårt att hitta någonstans att slå upp tält för natten. Slutligen hittade vi en by med två hus på ungefär fem kvadratmeter, som stod på pålar i vattnet. När jag klev av pirogen förväntade jag mig att finna ett stycke torrt landområde, men det var bara ett stycke sumpmark där djungeln bildade en kompakt vägg. Jag var i desperat behov av att gå på toaletten, men det fanns ingen möjlighet att ta sig igenom till torra land. Till sist insåg en av kvinnorna i byn mitt problem och signalerade till mig att följa med henne i pirogen. Vi begav oss in i djungeln med pirogen och jag hoppade iland på en liten ö med små buskar.

När vi kom tillbaka bestämde jag mig för att lägga ner lite energi på att försöka stoppa något i min stackars mage. Eftersom vi åkte så tidigt på morgonen hade jag bara ätit en halv banan den dagen, den andra halvan var rutten. En av byinvånarna gav mig ett kokkärl och hela byn iakttog mig när jag tillagade min tortellini över öppen eld. Det var definitivt den bästa måltiden jag hade ätit på länge och jag är för alltid tacksam för min vän som skickade dem från Sverige. Efter det hjälpte de mig att resa mitt lilla tält på ett av pålhusen. Det är egentligen inga hus, utan ett bambugolv som är täckt med grästak. Eftersom jag olyckligt nog hade råkat lämna några av tältdelarna i Iaka, var det ganska svårt att resa det. Till sist var jag tvungen att knyta fast det i taket. Det hängde liksom därifrån och gav mig väldigt liten plats att sova på. Byinvånarna iakttog mig med stor häpnad när jag kröp in i tältet. Jag var förmodligen den bästa underhållningen de haft på länge.

På morgonen vaccinerade ett av teamen de sju barnen i byn och gav sig därefter av uppför floden. Jag hoppade ner i en liten pirog och fortsatte tillsammans med det andra teamet in i djungeln på en liten flod för att övervaka vaccinationen med detta teamet också. Det var en vacker tur och vi hamnade i en väldigt liten by och vaccinerade ytterligare 12 barn. Dessa människor lever så extremt isolerade att de blev ordentligt överraskade att se oss. Men de var väldigt samarbetsvilliga och verkade inte ha någonting emot att låna ut sina barn till oss ett par minuter. De gav mig till och med några mycket uppskattade bananer till frukost.

Sökandet efter det andra teamet

När vi kom tillbaka till Boso Ngubu tog vi motorcyklarna och gjorde en snabb kontroll av landområdet för att övervaka teamet som hade hand om byarna runt omkring hälsokliniken. När vi gav oss av försökte vi få syn på det team som hade hand om den delen av Matoko. Det visade sig bli svårt efterson de inte hade märkt ut var de hade varit någonstans. Vi stannade till då och då för att ropa efter dem. Slutligen mötte vi några människor på floden som sade sig veta var de fanns. Jag hoppade in i deras pirog och fortsatte på den lilla floden där vår pirog inte längre kunde ta sig fram. Lyckligtvis var det en kort tur och vi anlände till byn för att hitta vaccinationsteamet i full färd med att vaccinera barnen. Alla barnen som hade blivit vaccinerade höll hårt i sina vaccinationskort som om det vore deras mest värdefulla ägodelar. Det var väldigt gulligt. Jag såg teamet vaccinera de sista barnen och sedan gav de sig iväg till nästa by till fots. Till min lättnad förflöt vaccineringsdagarna utan problem.