Dagbok del V: Vaccinationerna kan börja

För sjuk för att vaccinera

På den fjärde vaccinationsdagen blev jag väldigt sjuk med feber och ont i kroppen. Det fortsatte i flera dagar innan jag blev så dålig att jag trodde att det måste vara något allvarligt, så jag släpade mig själv till labbet och de gjorde en mikroskopundersökning – en liten droppe blod på en glasbricka. När det är klart tittar man efter de elaka små parasiterna som tyder på malaria. Den farliga sorten ser ut som hörlurar. I den här delen av Afrika, är det nästan alltid ”hörlure”-varianten, men jag hade tur. Men ändå var jag fullständigt utmattad, uttorkad och kunde inte lämna huset. Det innebar att jag var tvungen att försöka organisera vaccineringen därifrån och vaccinationsteamet fick komma förbi om problem uppstod.

För att se positivt på det hela, har jag lärt mig att baka bröd i en stekpanna. Det finns egentligen inte så mycket att äta i djungeln och efter ett par dagar började de saker som jag hade tagit med från Basankusu bli dåliga. Hädanefter kommer jag att ta med mjöl för att baka ett tunt vitt bröd som man kan äta tillsammans med frukt, vanligtvis bananer. Just nu älskar jag det och bakar det hela tiden. Men allting är relativt och mina vänner kommer troligtvis att kräkas om jag försöker baka det till dem hemma i Sverige. Hursomhelst, jag har lite annan nödproviant nu eftersom mina vänner skickade pasta och choklad till mig häromdagen.

Till Bokeka

Till nästa zon, Bokeka, var vi försenade ytterligare en dag eftersom vi inte kunde hämta materialet från fältet till floden i tid. Vid ett tillfälle, gjorde nedfallna träd och ösregn att bilen fastnade så att vi till slut gav upp, packade ur och fortsatte färden med motorcykel. Efter ett par dagar åkte jag tillbaka till Basankusu för att hämta pengar till löner för vaccinationsteamen och återvände med bil. Jag gjorde en hel del resande på dåliga vägar när jag arbetade i Angola, men det här liknade ingenting jag tidigare hade varit med om. Efter ett par kilometer var jag riktigt glad att chaufförerna hade beslutat att jag skulle sitta i mitten eftersom vi ständigt stötte emot rötter och annat och kastades omkring i bilen. Hela tiden var det grenar, löv och en massa insekter som träffade bilen.

Det tog oss hela dagen att nå vår destination. Jag hade inte tid att göra någon inventering alls, men nästa dag vaknade jag klockan fem för att börja. Det var då jag fick veta att vaccinet hade tagit slut och att vi inte kunde fortsätta vaccinera barnen. Eftersom vi inte hade några motorcyklar, var enda möjligheten att försöka ta oss till förberedelseplatsen, där vaccinet lagrades, med bil. Sedan, när vi kom tillbaka igen, fick vi veta att det inte fanns några sprutor kvar heller! När allt hade löst sig var det så mörkt att vi var tvungna att fortsätta vaccinera i de sista byarna genom att använda strålkastarna på bilen. Slutligen var vi tvungna att gå ner till floden för att vänta på att flodteamen skulle komma tillbaka. Det tog oss evigheter att frakta tillbaka allt materialet till förberedelseplatsen. Förrådsskötaren inte hade gjort riktiga beräkningar i sin statistik, så jag var tvungen att sitta med honom och slutföra det medan de övriga började packa bilen.

När jag kom ut märkte jag att de hade packat ned utrustningen på ett mycket konstigt sätt. Vi har så mycket packning att varje tum var viktig, så vi var tvungna att ta ut allting igen och börja om från början. Det var då jag upptäckte en levande krokodil och ett antal kycklingar som personalen hade lagt in. Detta händer hela tiden. Vid ett tillfälle hittade jag till och med en jättestor sköldpadda och en halv antilop. Eftersom vi fortfarande väntade på att några team skulle komma tillbaka kunde vi inte packa klart allt så jag började betala ut löner under tiden. Detta är en riktig plåga och det måste göras väldigt försiktigt eftersom människor här ute inte är vana vid pengar. Till exempel hade vi hade problem med två personer som hävdade att de ägde samma pirog eller samma cykel och som båda ville ha full betalning. Jag tappade snart räkningen på hur många gånger de har skrikit åt mig på lingala, det lokala språket. Vi var inte klara förrän vid midnatt. Hela dagen försökte jag organisera vatten till en dusch eftersom jag inte hade duschat på två dagar. Det visade sig vara omöjligt, så till slut gick jag bara till sängs.