Dagbok del IV: Konsultationer längs vägen
Konsultationer längs vägen
På tillbakavägen mötte vi en mamma med ett litet barn. Hon hade sett oss åka förbi och väntat på att vi skulle komma tillbaka. Hennes lille son hade infekterade sår på hela kroppen. Såren hade han haft i några månader, resten av familjen hade likadana men inte lika allvarligt. Att döma av mammans hud så led hela familjen av skabb och det lilla barnet hade en infektion i sina sår. Jag brukar alltid se mig noga omkring i hälsoklinikerna när jag besöker dem, bara för att se vad det finns för utrustning - så jag visste redan att de inte hade någon antibiotika. Barnet var febrigt och hostade, så det bästa vore att ta med honom tillbaka till hälsokliniken i Bobambo. Jag skulle kunna ha tagit med honom i min sarong på ryggen men Benjamin vägrade. Vägen var för svår för att ta med ett litet barn i mer än fyra timmar genom bushen. Innan vi gav oss av fick vi familjen och hövdingen i byn att lova oss att de skulle börja gå mot hälsokliniken omedelbart. De skulle bli tvungna att sova någonstans längs vägen under natten, och sedan fortsätta vid ljusets inbrott, så skulle de vara framme vid hälsokliniken på morgonen innan vårt team gav sig iväg. Man vet aldrig om de kommer komma eller inte, men enligt min erfarenhet så gör de det man involverar hövdingen i byn.
Tillbakavägen var självklart lika fylld av hinder som ditvägen, men nu hade vi erfarenheterna under västen och redan röjt upp de små stigarna för att komma förbi de största träden - så färden tog oss bara fyra timmar. Familjen, om de kom, skulle göra det till fots och långsammare. Nästa dag vaknade vi upp av regnet som slog emot vårt tält. Det var verkligen tråkigt eftersom vi alla visste att den planerade rutten inte kunde göras om det regnade. Vi stannade inne allihop i flera timmar och gjorde ingenting. Men, trots regnet så kom kvinnan med sin lille son. Nele och jag tog hand om hans infekterade skabb. Allting skulle snart bli bättre. Att sitta i regnet är tråkigt. Efter några timmar bestämde vi oss att försöka ge oss iväg med motorcyklarna. I hällregn packade vi allting - och hade en publik bestående av en lokalbefolkning som iakttog varje rörelse vi gjorde med stort tålamod. Men vi hade inte ens packat klart motorcyklarna innan vi insåg att vi inte skulle klara av att ta med allt i en omgång. Istället så bestämde vi oss för att lämna en del av vår packning hos några nunnor som hade en liten missionsstation längst vägen. Och nunnorna var snälla och bjöd oss på lunch – spaghetti! Våra ögon trillade nästan ur sina hålor. När man rester runt i bushen består ens diet mestadels av bananer och maniok. Det här var.... mat. Det dröjde inte länge innan vi alla började må bättre, kände oss uppladdade och med motorcyklarna, som nu var mycket lättare och mer hanterbara med mindre packning, satte vi av österut mot Boso.
En samling volter
Den här stigen är särskild dålig när det har regnat eftersom den förvandlas till en liten flod som grävs till en djup kanal som man måste balansera sig genom. En del ställen är också väldigt smala och svåra att komma igenom med mycket packning. Nu hade vi bara tagit med så mycket packning vi kunde bära. De mest erfarna chaufförerna tar alltid mer än de andra, och både Neles och min motorcykel var så väl packade att Nele inte kunde sitta mellan chauffören och packningen. Hennes chaufför, Jean, är verkligen stor så jag åkte med honom istället. Det fanns absolut inte någon plats för mig och jag satt inklämd mellan chauffören och packningen totalt krossad. Teamet ramlade fyra gånger den dagen. När man sitter på det här sättet, helt hopklämda så faller man tillsammans. Två fall var med min motorcykel. Jag kunde se att det skulle hända så jag skrek av fasa innan vi föll. Jag måste ha skrämt Jean för han skrek också när vi välte omkull. Som tur är var det ingen som kom till skada. Jag fick dock möjligheten att lägga till några nya blåmärken till den imponerade samlingen som jag fått dagen innan.
När vi kommit ungefär halvvägs hade vi fått punktering men saknade rätt utrusning för kunna byta däck, så reparationen tog hur lång tid som helst. När det väl var gjort var det mörkt, men vi var tvungna att fortsätta eftersom det inte var någon mening med att vända tillbaka. Jean och jag välte igen. Nele och Benjamin kom till vår undsättning. Vi klarade inte av lyfta upp motorcykeln som vält över oss så de andra var tvungna att hjälpa till. Den andra motorcykeln med Bakomeka hade högre hastighet när den välte men de klarade sig också utan skador. När vi väl var framme var vi helt slut och ville bara gå och lägga oss. Vi satte upp våra tre tält väldigt nära varandras utanför hälsokliniken. Innan vi gick och lade oss frågade jag och Benjamin lokalbefolkningen om enrutt som Benjamin kände till. Denna stig finns inte på kartan, men han hade använt den under torrperioden. Jag tror att regnsäsongen började precis efter det att vi lämnat Djombo, för nu har det regnat nästan varje dag. Byborna säger att det går att gå vägen till fots och sedan ta en pirog till hälsokliniken i Boso Masua och komma tillbaka på samma dag. Tidigt nästa morgon gav vi oss av, vi förväntade oss 3 km eller liknande till floden och sedan 4 km till på floden. Det visade sig dock inte riktigt vara så.
En stig bestående av träsk
"Stigen" var ett träsk med vatten och lera upp till knäna. När vi nådde floden så fortsatte vi med en pirog. Vi hade med oss två män från byn Boso GBA som guider och de förklarade för vårt team var vi befann oss och hur vi skulle åka. Det är väldigt viktigt att berätta för människor vilka rutter man ska göra ifall något händer. Floden var mer som en å och det är bara möjligt att använda den under regnsäsongen eftersom den annars är för liten och för grund. Och återigen hade stora träd fallit ner över floden. Varje gång var vi tvungna att kliva ur pirogen, hoppa över de massiva träden och hoppa i pirogen på andra sidan. Alla andra stod upp i pirogen, men eftersom jag inte klarade av att hålla balansen så bra, eftersom vi hela tiden stötte i rötter och andra saker, så fick jag sitta ner. Och varje gång vi vickade till så tog pirogen in mer och mer vatten.
Efter ungefär en och en halv timme nådde vi den plats varifrån vi skulle fortsätta till fots. Jag bytte till min sarong och fortsatte barfota eftersom jag hade tillräckligt många blåsor redan. Dagen efter skulle jag att ångra detta eftersom jag fick en samling små skärsår och stukade tår från rötter och stenar som låg gömda i leran på stigen. Tillslut kom vi fram till Boso Masua vid lunchtid och möttes av ett väldigt förvånat Läkare Utan Gränser-team. Det andra teamet hade varit där hela tiden vi varit i Bobambo och Boso GBA. Vi var alla väldigt trötta och bestämde oss för att stanna över natten. Den eftermiddagen tog vi motorcyklarna till Ebongo Mbolu - en kort färd på en bra stig- för att möta byhövdingen och några medlemmar ur hälsokommittén. De berättade för oss om ytterligare fem små byar en hel dags promenad in i skogen. De kunde också peka ut fler byar längst med Lokolokofloden. Fler gömda byar för kampanjen.
På kvällen satt jag med sköterskorna och en ficklampa och ritade in mer och mer information på kartan. Jag har lärt mig mycket från denna expedition och jag är glad att jag har genomfört den även om det varit svårt. Nästa dag åkte vi tillbaka samma rutt som gårdagen. Denna gång var det ännu svårare för mig eftersom jag hade så många sår överallt från att jag gick barfota. Tillbaka vid hälsokliniken packade vi ihop och gav oss iväg. Denna gång var det ingen som välte och vi återvände till nunnornas missionsstation oskadda och plockade upp sakerna som vi lämnat. Det har varit ett par tuffa dagar för mig och min chaufför och jag var väldigt glad att det schema som planerades i Basankunsku innan vi gav oss iväg till Djombo inte tillät mig att åka någonstans kommande dag. Jag gjorde två expeditioner till innan vi åkte tillbaka till Basankusu, men jag tror att jag ska berätta det för er i mitt nästa brev eftersom solenergibatteriet håller på att ta slut och jag snart inte har mer batteri i min dator. En av pirogerna anlände för bara några timmar sedan och vi har lastat in sakerna i vårt nya timmerhus.
Igår satte vi igång kylskåpen för att frysa kylklamparna som ska hålla vaccinet kallt – en förutsättning för en lyckad vaccinationskampanj. När jag tänker på hur svår resan var när vi bara hade oss själva att tänka på, så får själva tanken på att hålla vaccinet kallt i denna djungel mig att tveka.