Marburg-epidemin i Angola: “Astronauterna” som räddade liv

När Läkare Utan Gränsers första team nådde fram till platsen i Angola där epidemin startade tvingades de ta till drastiska åtgärder. Ibland föreföll åtgärderna känslokalla men de var nödvändiga för att stoppa ett av de dödligaste och mest smittsamma virus som finns.

Fyra månader senare verkar den Marburg-epidemi som dödade 350 av 391 smittade personer vara under kontroll. Under de senaste veckorna har endast några få fall bekräftats och Läkare Utan Gränser har avslutat krisåtgärderna och lämnat över ledningen till andra. Just nu håller teamen på att gå igenom och utvärdera insatserna.

Det är en naturlig reaktion att bli rädd och arg om ens familjemedlemmar plötsligt en dag hämtas av främlingar i rymddräkt och tas till ett sjukhus, för att några dagar senare föras ut i en liksäck och direkt begravas två meter under mark utan någon som helst form av ceremoni. Men i kampen mot Marburg-viruset – en mycket smittsam, ovanlig, icke behandlingsbar och dödlig hemorragisk feber som påminner om ebola – hade hjälparbetarna endast ett mål. Att så snabbt som möjligt isolera epidemin och rädda liv genom att hindra smittan att sprida sig via levande eller döda personer.

En av de största utmaningarna i kampen mot ett av jordens grymmaste virus var att samtidigt försöka vara human. Först nu när viruset är under kontroll och det knappt dyker upp några nya fall kan teamen ta ett steg tillbaka och tänka över vad man lärt sig, ibland på ett hårt sätt, under dessa fyra månader.

– När vi kom blev vi först överväldigade. Situationen som mötte oss var fruktansvärd, berättar Peter Maes, vatten- och sanitetsexpert hos Läkare Utan Gränser och medlem i en enhet för infektionskontroll.

– Vi sprang runt för att hämta ruttnande kroppar i hus och på bårhus. Vi hann helt enkelt inte prata med familjerna. Och det fanns ingen tid för att sörja. Risken för smitta är mycket hög så vi var tvungna att begrava kropparna så fort som möjligt.

Men snart började rykten spridas bland invånarna i Uige, staden i norra Angola som var centrum för epidemin. Vissa sa att främlingarna kommit för att ”stjäla de döda”. Enligt lokal tro så förvandlas en människa som inte får en riktig begravning till en ond ande som hämnas på de levande, så det var en allvarligt anklagelse. Andra påstod att ”astronauterna” (hjälparbetare i skyddsdräkter) var ”demoner” som tog de sjuka eller ännu värre, ”mördare” som kommit för att ”utrota oss” genom att sprida ett virus.

– Vi var tvungna att ändra arbetssätt så fort som möjligt, säger Peter. I början av april, några veckor efter att epidemin officiellt bekräftats, började man tillåta att familjerna var närvarande vid, och deltog i, begravningarna.

– Familjemedlemmar på säkert avstånd fick se ansiktet på den döde (liksäcken öppnades snabbt) och personer med skyddsdräkter fick vara med och bära och sänka ned kistan.

Teamen på plats fick snart hjälp av fler medicinska team och förstärkningarna inkluderade bland annat Patrick Depienne, en sociolog som fick i uppdrag att informera befolkningen. Han uppgift blev att förklara hur viruset spreds, vad Läkare Utan Gränser gjorde, varför vissa sedvänjor, till exempel att tvätta avlidna, var extremt riskfyllda och varför det var mycket viktigt att isolera alla bekräftade fall.

– Vi prioriterade att förklara för den lokala befolkningen, säger Patrick, som arbetade under sex veckor i provinsen Uige. Men det tar tid och kräver resurser, och de första teamen på plats fokuserar oftast på medicinska åtgärder.

Vad Patrick mest av allt önskade?

– Att jag hade kommit tidigare. Helst av allt hade jag velat haft en plats på det första planet med hjälparbetare som flög till Angola.

– Många bitar måste falla på plats för att man ska kunna få kontroll över en Marburg-epidemi, berättar Armand Sprecher.

Han är specialist inom folkhälsa och arbetade som koordinator för Läkare Utan Gränser i början av epidemins utbrott. Om arbetet ska ha någon effekt måste du samtidigt övervaka smittspridningen, spåra smittbärare, hantera bekräftade fall, ha en bra logistik och en bra kommunikation på plats och så vidare. och brister det någonstans i kedjan så faller hela korthuset. Men jag tror ändå att två av de viktigaste och samtidigt mest förbisedda faktorerna är kommunikation och information. Om du inte sköter det på ett bra sätt så påverkas det övriga arbetet eftersom Marburg smittar och sprider sig beroende på den lokala befolkningens beteende. Kontakt med smittbärare, och även med personer som bara har symtomen, sprider viruset vilket gör att listan med beteenden som bör undvikas är lång.

Framför allt sprids viruset via kroppsvätskor; allt från blod och bröstmjölk till spott och svett. Ett annat problem är att hur mycket man än informerar om Marburg så är det av flera olika skäl ofta svårt att få potentiella smittbärare att söka sig till den befintliga hälsovården för att få en diagnos och, om det behövs, isoleras. Det främsta skälet är att det inte finns något botemedel mot Marburg. Läkare Utan Gränsers personal kan endast behandla sjukdomens symtom – till exrmprl hög feber och uttorkning – och minska de döende patienternas lidande.

– Ofta fick vi frågan varför vi som läkare inte kunde behandla patienterna? De frågade varför vi inte hade ett botemedel, berättar Peter. Ändå var vi tvungna att berätta att sjukdomen var dödlig och att smittade personer dessutom behövde isoleras. Det finns inget enkelt sätt att säga det på. Vissa angolanska myndigheter tyckte att det skulle hanteras på ett tufft sätt.

– Myndigheterna meddelade att de som vägrade att bege sig till ett sjukhus skulle föras dit ändå, berättar Martin De Smet, läkare och koordinator för Läkare Utan Gränser.

– Problemet med den strategin är att när du fört en person till sjukhuset så flyr alla andra. Det kan fungera i mindre områden, där befolkningen inte kan ge sig av så långt, men Uige är ett mycket stort område. Ett annat skäl till att isoleringsavdelningarna kan stå tomma är att Marburg är svår att upptäcka. Symtomen, exempelvis hög feber, diarré och kräkningar, är inte specifika för Marburg och påminner om andra vanligare tropiska sjukdomar som till exempel malaria. Marburg är inte så dramatisk och blodig som den ibland framställs i media.

– Patienterna blöder inte ymnigt från alla kroppsöppningar, säger Armand.

Armand arbetade i Gulu, Uganda, under 2000 och kan jämföra Marburg med ebola.

– Men, säger Armand, Marburg är nog mer skrämmande. En person kan må lite dåligt ena dagen och vara död nästa. Det gör att det är lätt att man inbillar sig att personer man möter på bussen kan vara smittade. Även om de flesta smittade ovetande för vidare viruset finns det personer som av rädsla för att själva dö förnekar symtom. Genom att hålla tyst om vad de vet eller misstänker riskerar de andras liv, det här hände till exempel med en sjuksköterska som arbetade på en barnavdelning på ett provinssjukhus en timme utanför Uige.

Eftersom Marburg kan slå hårt mot vårdpersonal (16 anställda dog på sjukhuset i Uige på grund av inga eller bristfälliga åtgärder för infektionskontroll) kan sjukdomen få ett lands vårdsystem att kollapsa. Dessutom bidrar synen på medicinsk personal och hälsovård, samt problemen med symtom, till att personer med behandlingsbara sjukdomar undviker att söka hjälp och riskerar att dö i sina hem. Genom att tillåta besökare på isolerade avdelningar kan man försöka förändra synen på hälsovården. Läkare Utan Gränser lyckades införa vid sjukhuset i Uige att anhöriga fick besöka isolerade patienter om de bar skyddsutrustning. Martin De Smet berättar att vi insåg att vi kunde tillåta besök utan att äventyra säkerheten och smittorisken.

Få sprider information om Marburg så bra som patienter som varit isolerade och överlevt. Horacio var den första överlevande som blev känd för Läkare Utan Gränser. Han är en 27-årig taxichaufför och så fort han hade hämtat sig efter att ha skrivits ut från sjukhuset i början av maj, anställdes han av Läkare Utan Gränser för att informera om Marburg och uppmana andra angolaner att uppsöka sjukhus. Som en sista utväg, om en smittad person vägrar att uppsöka sjukhus, kan man isolera patienten i sitt hem.

– Det är en sista utväg som vi inte kan utesluta och som vi gjorde försök med i Angola, säger Martin. Vi gör hembesök, träffar familjen och berättar att de inte ska röra den Marburg-smittade och vi försöker införa hygieniska rutiner. Men vi kan självklart inte kontrollera om och hur dessa rutiner följs.

– Det finns inte mycket man kan göra i kampen mot Marburg, säger Armand, så vi måste försöka vara öppna för nya idéer med de få verktyg som vi har. Men det är även viktigt att vi använder verktygen på ett bra sätt, säger Peter och berättar hur det gick till när Läkare Utan Gränser desinfekterade hus.

– Vi började med att ge familjens ledare en skyddsdräkt och under det att han förvandlades till en ”astronaut” tittade alla grannar, speciellt barnen, nyfiket på. Därefter gick han tillsammans med desinfektionsteamet från Läkare Utan Gränser in i huset och allt därinne bestämdes tillsammans. Vi gick igenom alla föremål i huset - tv:n, bordsdukar med mer – och bestämde vad som skulle vara kvar och sprejas med klor och vad som skulle tas ut och brännas eller kastas.

- Ibland blev de lite överentusiastiska under desinfektionsprocessen, säger Peter, och ville att vi skulle spreja lite extra, vilket vi gjorde för att lugna dem och garantera att det inte längre var någon fara att bo i huset. Det är ironiskt att det räcker med klor och vatten för att stoppa ett virus som är så grymt så fort det får en chans att sprida sig.

I Uige verkar viruset ha stoppats och Marburg ser ut att ha återgått till ett passivt tillstånd. Men Läkare Utan Gränser kommer att fortsätta att övervaka fall av hemorragisk feber. Och om Marburg skulle vakna så finns det erfarna volontärer som Peter, Patrick, Armand och många fler som är redo att rycka ut så snart de behövs.