Allt hänger på att han går med på att äta

Det är underbart när han ber om mat

Först och främst tar jag hand om barn som kommer till intensivavdelningen, ofta kommer de alldeles för sent. Vissa är nästan medvetslösa och andra har svårt att andas på grund av luftvägsinfektioner. De kan vara svårt uttorkade och ibland är de svårt anemiska. Ofta lider de dessutom av flera svåra infektioner. Bara på några dagar kan jag se stora skillnader. När jag närmar mig ett barn och han tittar på mig, då vet jag att han är på bättringsvägen. När jag kommer nära och han har kraft nog att gråta, då blir jag nöjd. Ett viktigt steg är om han går med på att äta och om han ber om mat, då är det underbart! Efter det träffar jag inte barnen mer. Då är de redo att åka hem och fortsätta behandlingen där, så jag får inte se dem skratta och leka igen.

En brutal tystnad

Sedan är det de som man inte kunde rädda. De man har behandlat, utan framgång, i flera dagar. Man har kämpat för dem, varit hoppfull, trott att man har sett positiva tecken som man har velat tro på. Och så blir de sämre. Man gör allt man kan för att återuppliva dem. Alla de andra mödrarna på intensivavdelningen ser på. Och sen är det över och man ger beskedet till modern. Hon väntar medan man tar bort droppet och den medicinska utrustningen. Hon lägger barnet på ryggen och går, hon bär honom på samma sätt som hon har gjort sedan han föddes. Vissa tackar en, andra gråter. Tårarna rinner ner för deras kinder. Deras ansikten stelnar som om en mask la sig över deras ansikten när barnet dör.

De lämnar kliniken på det sättet – raka i ryggen, tysta, medan alla ser på. Deras lugn gör mig förtvivlad. På ett sätt är det lättare eftersom jag inte behöver möta deras ilska eller höra deras gråt. Men jag är van vid att möta känslor. Tystnaden är brutal.