Hur kan man tacka nej till miljontals kronor?

Debattartikel publicerad i tidningen Aftonbladet Det finns några fakta man bör känna till om hur världen ser ut:

Sedan annandag jul har omkring 345 000 barn under fem år dött av undernäring, nästan dubbelt så många som i flodvågskatastrofen och varje månad dör lika många av malaria som dödades av tsunamin. Sedan Läkare Utan Gränser som första hjälporganisation avbröt insamlandet av pengar öronmärkta för flodvågskatastrofen i Sydostasien har vi fått frågan:

Svaret är att vi hade fått in tillräckligt mycket pengar för att genomföra betydande insatser i Indonesien, Sri Lanka och andra drabbade länder i Sydostasien. Det handlar för oss om att vara ärliga gentemot våra givare och inte utge oss för att göra mer eller annat än det vi faktiskt kan uppfylla. Fram till idag har vi fått in 31 miljoner öronmärkta kronor från svenska bidragsgivare, mer än en tredjedel av vad privata givare brukar skänka på ett helt år. Det är enorma summor som vi är otroligt tacksamma för.

Fyrahundra ton förnödenheter har skickats till de drabbade och idag arbetar 160 internationella volontärer och ungefär lika många lokalanställda i det krisdrabbade området. Men det är viktigt att komma ihåg att det var tack vare vår reserv med icke-öronmärkta pengar som vi lyckades vara på plats och komma igång redan de första dagarna. Och vi säger ja tack till alla som fortsättningsvis vill stödja Läkare Utan Gränser så att vi kan göra snabba insatser när nästa katastrof inträffar.

För västvärldens generositet behövs kanske ännu mer i de 80 länder världen över där våra volontärer dagligen gör livräddande insatser, på platser där nöden är som störst och dit tv-kamerornas ljus och reportrarnas mikrofoner inte letar sig in. I veckan presenterade Läkare Utan Gränser sin årliga lista på världens tio mest förbisedda och underrapporterade humanitära kriser. Inte förvånande ser listan ungefär likadan ut som förra årets topplista och som årets dessförinnan. Det är konflikter och kriser som är osynliga och vars omfattning ofta är okänd.

Ut ur mediaskuggan vandrar miljoner ansikts- och namnlösa människor på flykt i inbördeskrigens Afrika. Där framträder alla de tiotusentals barn som skadas för livet när de rövas bort och utnyttjas som soldater och som sexslavar i norra Uganda och östra Kongo.

Det är tre miljoner som är på flykt undan ett besinningslöst våld i Colombia och som bor i ruckel i städernas utkanter där de hamnar i rivaliserande gruppers korseld eller dödas av lejda mördare.

Världen lyssnar inte heller på de allt svagare hoststötarna från de tuberkulossjuka – trots att det finns medicin har under den månad som snart gått sedan annandagen lika många dött i tuberkulos som till följd av flodvågen.

I anarkins Somalia dör var sextonde gravid kvinna vid förlossningen och var femte barn före fem års ålder - översatt till Sverige skulle det motsvara 7 000 kvinnor och 20 000 barn varje år.

Tjetjener lever sedan många år i misär, med ständig rädsla för arresteringar och världen tittar bort.

Medan vi då och då oroar oss för Nordkoreas kärnvapenprogram glömmer vi landets invånare som lever under förtryck, i svält och med åtföljande bristsjukdomar.

Malaria – ännu en behandlingsbar sjukdom – dödar flera miljoner barn år efter år. En modern, livräddande behandling kostar 10 kronor – för dyrt för Etiopien och för dyrt för bonden på kullarna i Burundi där en konsultation inom den statliga sjukvården kostar lika mycket som en vanlig familj har att leva på under två veckor.

Katastrofen i Sydostasien visade visserligen att jordklotets skal är skörare än vi kanske trodde. Men den visade också vilken kraft som finns när vi verkligen vill hjälpa. Pengar strömmade in från människor, företag och institutioner över hela världen. Stater överträffade varandra i utlovat bistånd, den totalförstörda infrastrukturen har redan börjat byggas upp. Och alla – inklusive Sverige – har lovat att pengarna inte ska tas från andra ändamål. Den visar hur fel de har som säger att det inte finns pengar, politisk vilja och infrastruktur nog för att möta de utsatta människornas behov i dessa tio krisområden – och andra icke namngivna.

Läkare Utan Gränser har valt att arbeta i alla dessa krisområden. Vi inser att vi inte kan behandla alla, att vi inte kan ändra världen, men vi ska göra vårt bästa för att utsatta människor inte försummas, för att deras värdighet ska återställas om den hotas eller tagits ifrån dem. För att kunna göra det, för att göra dem synliga och ge dem röst behöver vi fler som stöder oss regelbundet. PehrOlov Pehrson Ordförande Läkare Utan Gränser Sverige