Bortom rubrikerna: Kriserna som glömdes 2004

Miljontals människor lever sitt liv i kroniska katastrof- och konfliktsituationer på platser som mycket sällan syns eller nämns i media – Tjetjenien, Colombia, Kongo (DRC) och norra Uganda. En glömskans tio-i-topp lista publiceras varje är av Läkare Utan Gränser. Läs hela artikeln med bildreportage samt debattartikel.

Miljontals människor lever sitt liv i kroniska katastrof- och konfliktsituationer på platser som mycket sällan syns eller nämns i media, som till exempel Tjetjenien, Colombia, Kongo (DRC) och norra Uganda. En glömskans tio-i-topp lista publiceras varje år av Läkare Utan Gränser.

De mest ignorerade kriserna under 2004:

1. Uganda

2. Demokratiska Republiken Kongo

3. Colombia

4. Tuberkulos

5. Somalia

6. Tjetjenien

7. Burundi

8. Nordkorea

9. Etiopien

10. Liberia

Listan är inte i rangordning.

Oerhörd sorg och skräck i norra Uganda

Under 18 år har invånarna i norra Uganda tvingats utstå en brutal konflikt med konsekvenser som är nästan helt osynliga för omvärlden. Fler än 1,6 miljoner människor – 80 procent av norra Ugandas totala befolkning – har tvingats bli internflyktingar och lever nu i eländiga förhållanden. Civila har attackerats och mördats av LRA (Lord’s Resistance Army) både i sina hembyar och i de läger dit de tagit sin tillflykt. LRA har fört bort tiotusentals barn, tvingat dem att bli soldater och sexslavar, och rädslan för detta gör att upp till 50 000 barn varje kväll strömmar in till städer eller läger runt om i norra Uganda på jakt efter en trygg sovplats. Ibland vandrar barnen nästan två mil.

Ugandas regeringssoldater har tvångsförflyttat hundratusentals civila till “skyddade byar” som inte erbjuder någon större säkerhet och nästan ingen hjälp alls, och de har utsatt vanliga människor för brutala räder i jakten på misstänkta LRA-rebeller. Dödssiffran som orsakas av direkt våld uppgår till tiotusentals offer, men även den kroniska bristen på mat och vatten i de 200 provisoriska lägren runt om i Norra Uganda har krävt ett högt pris.

Enbart i november 2004 dokumenterade Läkare Utan Gränser svindlande dödstal i 6 läger i Lira- och Pader-distrikten, och många av dessa människor dog av sjukdomar som går att förebygga, som t ex malaria, lungsjukdomar och diarré. Den senare tidens fredstrevare från både LRA och regeringen har inte lett till någon märkbar förbättring av situationen för de människor som lever under erbarmliga förhållanden och i konstant rädsla.

Inget slut kan skönjas för den förödande konflikten i Demokratiska Republiken Kongo (DRC)

Civila hamnade återigen i skottlinjen när stridigheter bröt ut i norra Kivu i östra Kongo i december 2004. Nästan 150 000 människor flydde för livet från Kayna, Kanyabayonga och Kirumba, och detta skedde bara några få veckor efter det att tusentals andra hade flytt från strider i Mitwaba-regionen. Det här är bara de senaste kapitlen i ett tioårigt krig som har kostat uppskattningsvis tre miljoner människor livet och lagt ett redan utfattigt lands begränsade infrastruktur i ruiner.

Städer som t ex Bunia i Ituri-provinsen är fortfarande märkta av förra årets strider, och våldtäkter är vardagsmat. Politiska splittringar bryter ofta ut längs etniska skiljelinjer och drabbar hela områden i ett land som är lika stort som västra Europa till ytan, och där många kongoleser inte ens kan tillgodose sina mest grundläggande behov. Lokal milis och regeringssoldater överfaller civila runt om i östra Kongo.

I Katanga-provinsen har beväpnade grupper bränt ner sjukvårdsbyggnader och oavlönade militärer trakasserar, plundrar och exploaterar invånarna. Sjukvården är gruvligt otillräckligt i hela landet, om det alls finns någon. Andelen mässlingsvaccinerade i landet ligger på knappa 50 procent, och Läkare Utan Gränser tvingas göra insatser mot regelbundna utbrott av kolera och tyfoidfeber som orsakas av dåliga sanitära förhållanden samt brist på dricksvatten.

Ett fredsfördrag som undertecknades av sju stridande parter i december 2002, ledde till en övergångsregering och en fredsbevarande FN-styrka som stationerades i östra delen av landet, men situationen förblir ohygglig. Trots att det ska hållas val i juni 2005, återstår mycket att göra innan ens en gnutta säkerhet eller hopp kan återställas hos de människor som härjas av ett krig vars slut ännu inte kan skönjas.

Civila fångas i Colombias korseld

Colombias pågående konflikt är nästan helt bortglömd av omvärlden, men fortsätter att plåga de civila invånarna på ett ohyggligt sätt. Fler än tre miljoner människor lever som internflyktingar i landet. Oftast bor de i vidsträckta kåkstäder i utkanterna av de större städerna, och mord är fortfarande den främsta dödsorsaken.

Kontrollen över kokain, olja, virke och andra resurser förvärrar denna konflikt som redan pågått i decennier, men hälften av Colombias alla invånare lever i extrem fattigdom. I många områden är det praktiskt taget omöjligt för människorna att hålla sig utanför konflikten, eftersom både regeringssoldater och rebeller betraktar alla som potentiella angivare eller kollaboratörer. I områden där makten förskjuts till den andra sidan, kan civila som hamnar i kläm bli hotade, attackerade eller dödade. Olika beväpnade fraktioner strider om att få kontroll i kåkstäderna, och detta gör att våld och förföljelser är en del av människornas vardag.

Medicinsk personal utsätts för hot, patienter har slitits ur ambulanser och avrättats och sjukvårdsanläggningar plundras ideligen. Till och med medicinska förnödenheter har blivit ett strategiskt mål. Diagnostiska verktyg och behandlingar för kutan leishmanios kontrolleras ytterst noga eftersom sjukdomen (som främst drabbar människor på landsbygden) anses vara ett kännetecken på tänkbara rebeller eller deras anhängare.

Att ständigt leva i skräck har givetvis även satt spår i människornas mentala hälsa. Vissa patienter vandrar i timmar till en klinik för att behandlas för huvudvärk, trots att det finns medicin i deras hembyar. Uppföljningsbesöken leder ofta till samtal med mentalvårdspersonal som avslöjar människornas fasansfulla livsvillkor i Colombia.

Tuberkulos ökar okontrollerat

Tuberkulos (TBC) dödar en människa var 15:e sekund, och kräver därmed miljontals människoliv varje år, trots att det går att bota denna sjukdom. Risken för TBC är relativt liten i rika länder, men sjukdomen håller på att göra comeback i alla utvecklingsländer: en tredjedel av världens befolkning är infekterad med TBC-baciller och åtta miljoner människor utvecklar årligen aktiv TBC. Olyckligtvis diagnostiseras de flesta fall av TBC med sputummikroskopi, ett diagnostiskt verktyg som utvecklades 1882, och de enda tillgängliga läkemedlen för behandling togs fram för upp till 60 år sedan.

TBC-behandlingar måste pågå i 6 månader och i nästan 2 år för stammar av MDR-TBC (multi-drug resistant). AIDS-pandemin har lett till en explosion av HIV/TBC-co-infektioner, eftersom TBC är den vanligaste opportunistiska infektionen för personer med HIV/AIDS. Detta ökar ytterligare det fruktansvärda pris som TBC utkräver av mänskligheten.

Det finns ett akut behov av rejäla förbättringar av den globala hanteringen av TBC, när det gäller allt från forskning och utveckling av nya läkemedel och diagnostiska tester som kan hitta alla former av TBC hos alla patienter, särskilt hos barn och personer med HIV/AIDS, till innovativa behandlingsprogram som sträcker sig längre än DOTS (Directly Observed Therapy – Short-course - kortvarig medicinering under observation).

“Det är dags att öppet erkänna att vi aldrig kommer att kunna ‘kontrollera TBC’ genom att skriva ut mer läkemedel av samma sort förut”, sade dr. Francine Matthys, TBC-rådgivare för Läkare Utan Gränsers Access-kampanj, på den 35:e världskonferensen om lunghälsa i oktober 2004.

“Nu krävs en massiv investering så att vi på ett effektivt sätt kan diagnostisera och behandla alla människor som lider av TBC på kortast möjliga tid.”

Somalia splittras av anarki och kaos

Fjorton års våld har fått dramatiska följder för Somalias befolkning på nio miljoner. Ungefär två miljoner har blivit internflyktingar eller dödats sedan inbördeskriget bröt ut 1990 och det uppskattas att nästan fem miljoner människor saknar tillgång till rent vatten och sjukvård. Kollapsen för sjukvården (och nästan alla andra statliga inrättningar) har drabbat kvinnor och barn särskilt svårt: en av sexton kvinnor dör under förlossning; ett av sju barn dör före sin ettårsdag; och ett av fem barn dör innan de fyllt fem år.

Naturkatastrofer som t ex översvämningar i de lägre Juba- och Shabelle-dalarna har ytterligare förvärrat denna humankatastrof, och orsakat höga siffror av kronisk undernäring och sjukdomar som går att förebygga. Trots att en nyvald central regering erbjuder en strimma hopp, lägger våldet fortfarande människors liv i spillror eftersom plundrande milis och krigsherrar slåss för ekonomisk vinnings skull.

Från januari till november i Galcayo (som ligger i en av de mer stabila områdena av Somalia) behandlade Läkare Utan Gränser nästan 1 000 människor för våldsrelaterade trauman, inklusive 262 skottskadade patienter. Den fortsatta osäkerheten i många områden och den uteblivna internationella uppmärksamheten har resulterat i en brist på meningsfull nödhjälp, vilket i sin tur lett till att många förtvivlade samhällsgrupper har lämnats åt sitt öde.

Det grymma kriget i Tjetjenien fortsätter

Tio års intensiv konflikt fortsätter att hemsöka människor i och runt omkring Tjetjenien. Trots att man från officiellt håll upprepade gånger har hävdat att situationen håller på att ‘normaliseras’, befinner sig Tjetjenien långt ifrån fred och stabilitet. Ändå har ryska och ingusjiska myndigheter sedan 2003 dragit åt tumskruvarna rejält på internflyktingarna (IDP) för att de ska återvända till den krigsförödda regionen.

I slutet av 2004 fanns det bara kvar 45 000 av de ursprungligen 260 000 människor som flytt undan konflikten till Ingusjien, och de lever under fruktansvärda förhållanden. De människor som tvingats återvända till Tjetjenien har placerats i “tillfälliga inkvarteringscenter”, där förhållandena inte är nämnvärt bättre.

Nästan alla av de 539 personer som Läkare Utan Gränser intervjuade i en undersökning 2004 hade utsatts för korseld, luftbombningar och granateld. Fler än en på fem hade sett människor dödas, och nästan hälften hade sett familjemedlemmar bli misshandlade. Omkring 90 procent av människorna i lägren i Tjetjenien och 80 procent i Ingusjien hade en närstående som dött av krigsrelaterat våld, och mer än en tredjedel av människorna i Ingusjien och två tredjedelar av människorna i Tjetjenien kände sig otrygga. Det är vanligt att vänner och grannar blir arresterade eller helt enkelt "försvinner" på båda sidorna av gränsen. Medan myndigheterna tycks redo att fortsätta sin policy att tvångsförflytta människor från en bristfällig och osäker plats till en annan, uppmärksammar nästan ingen nödläget för de människor som är fångade i denna mardröm.

Ett självkostnadssystem utestänger Burundis fattigaste från grundläggande sjukvård 

Burundi är ett land som kämpar för att hämta sig efter ett tioårigt inbördeskrig. Där har man infört ett system med självkostnadspriser som nu blivit hörnstenen i sjukvårdsbudgeten. Till följd av detta får landets allra fattigaste invånare betala ett katastrofalt högt pris.

Läkare Utan Gränser genomförde nyligen en medicinsk undersökning som visade att dödstalet är dubbelt så högt som den akuta tröskeln och att de som inte kunde betala för sig fick föga eller ingen sjukvård alls. I de regioner som omfattas av självkostnadssystemet, dog dubbelt så många i malaria som i de områden där man tillämpade en låg enhetstaxa. En av fem tillfrågade människor uppgav att de inte gick till hälsocenter ens när de var sjuka eftersom de inte hade råd – något som är föga förvånande i ett land där nästan 99 procent av invånarna lever på mindre än 10 kronor per dag, och av dessa lever svindlande 85-90 procent på mindre än 10 kronor per vecka. För många kostar till och med en enkel konsultation ungefär lika mycket som 12 dagars lön.

För att få tillgång till livräddande behandling, riskerar de sjuka att bli ännu fattigare genom att de tvingas sälja alla sina verktyg och sin boskap eller låna penningsummor som det kan ta dem åratal att betala tillbaka. Sjukhusen har till och med spärrat in patienter tills deras familjer fått fram pengar till behandlingen.

Bristfälliga statliga anslag och internationella biståndsprioriteringar bidrar bara till att förstärka detta system, trots att det inte finns några belägg för att självkostnadssystemet bidrar till vare sig en mer hållbar eller effektiv sjukvård. I slutänden är det hälsan hos detta krigsförödda lands fattigaste medborgare som drabbas hårdast av denna policy.

Nordkoreaner utsätts för omfattande nöd och förtryck

En av människor skapad naturkatastrof fortsätter att härja i Nordkorea, där befolkningen utsätts för ett våldsamt förtryck och ett oerhört nödlidande i ett land som är nästan helt avskuret från omvärlden. I slutet av 1990-talet svalt uppskattningsvis två till tre miljoner människor i Nordkorea, och senare tids berättelser från flyktingar avslöjar att mat- och hälsosituationen fortfarande är prekär.

Trots att enorma mängder internationellt bistånd strömmar in i landet, finns det inget sätt att kontrollera huruvida hjälpen verkligen når fram till de allra mest behövande. Många misstänker att den miltära regimen helt enkelt lägger beslag på merparten av biståndet.

De ekonomiska reformer som infördes i juli 2002 har förvärrat problemen och lett till en skenande inflation som minskar invånarnas möjlighet att köpa baslivsmedel. Men för många desperata nordkoreaner som flyr landet är umbärandena ändå inte slut. Eftersom de betraktas som ekonomiska flyktingar av de kinesiska myndigheterna, lever de flesta gömda eftersom de är rädda för att bli arresterade och tvingas återvända till Nordkorea där de hamnar i fängelse och utsätts för brutal behandling.

Humanitära hjälparbetare som försöker hjälpa flyktingarna riskerar repressalier från de kinesiska myndigheterna, som betraktas sådan hjälp som ett lagbrott. UNHCR (FN:s flyktingorgan) har inte besökt gränsregionen på åratal, trots att Kina har skrivit under Flyktingkonventionen från 1951. Större delen av det internationella intresset fokuseras alltjämt på Nordkoreas kärnvapenprogram, men föga uppmärksamhet ägnas åt nordkoreanernas svåra lidande, både inom och utanför landet, trots att människorna knappast har någon tillgång alls till de grundläggande resurser och den trygghet de behöver för att kunna överleva.

Hunger och sjukdom utgör ett konstant hot i Etiopien

Över 10 procent av barnen i Etiopien dör före sin ettårsdag. Bristen på åkermark i de överbefolkade, torra högländerna gör att uppskattningsvis 5 miljoner av Etiopiens 69 miljoner invånare ständigt lider brist på mat. De svåra torkorna 1999 och 2001 förvärrade situationen ytterligare. På senare tiden har det dock regnat och detta har gett en liten respit, men bristen på mer varaktiga regn sedan början av 2003 har dödat uppskattningsvis 50 procent av boskapen. För att ta itu med denna varaktiga brist på mat, är regeringen sysselsatt med ett flerårigt program för frivillig omflyttning av fler än 2 miljoner människor till landets bördigare lågländer.

Men den faktiska hjälpen i programmet har inte motsvarat regeringens löften, och flytten har dessutom visat sig bli dödlig för vissa grupper som kommit i kontakt med malaria-endemiska trakter för första gången. Etiopiska läkare med knappa resurser kämpar mot smittsamma sjukdomar som HIV/AIDS, malaria, TBC, och kala azar som är dyra att behandla, om det överhuvudtaget finns någon behandling att tillgå.

Malaria har blivit en särskilt dödlig sjukdom eftersom läkemedelsresistensen har gjort de flesta vanliga malariabehandlingar praktiskt taget verkningslösa. Regeringen har ändrat sitt nationella malariaprotokoll till användning av den mer effektiva artemisinin-baserade kombinationsterapin (ACT), men de internationella leveranserna av ACT uteblir i stort sett. Etiopien anses vara en viktig partner i det USA-ledda “kriget mot terror”, och amerikanska militärer har utfört vissa hjälpaktiviteter vid sidan av sina underrättelse- och träningsuppdrag i regioner som gränsar till Somalia.

Läkare Utan Gränser har redan varnat för en möjlig förväxling mellan soldater som försöker vinna folkets “hjärtan och hjärnor” och humanitära biståndsarbetare som tillhandahåller behovsbaserad hjälp, och framfört sin oro för att säkerhetsläget ska förvärras för organisationens team.

Kriget är över, men Liberias befolkning lever ännu i en kris

De intensiva striderna i Liberias huvudstad Monrovia under sommaren 2003, kostade fler än 2 000 människor livet. Men mer än ett år efter det att detta urholkande 15-åriga inbördeskrig har tagit slut, är läget fortfarande kritiskt för Liberias folk. Det finns inte mycket kvar av landets förstörda infrastruktur, och detta har gjort att de flesta människor saknar tillgång till grundläggande tjänster som vatten och avlopp.

Fler än 300 000 människor lever fortfarande som internflyktingar, och ytterligare 300 000 flyktingar väntar på att kunna återvända från angränsande länder. Hälsovården är knapp i storstäderna, och så gott som obefintlig i landets mer avlägsna områden. Idag arbetar endast 30 liberianska läkare i ett land med mer än 3 miljoner invånare.

I Bong County utför Läkare Utan Gränser 7 000 konsultationer per månad åt 60 000 internflyktingar. Vissa familjer håller på att återvända till Lofa County, men praktiskt taget inga nödvändiga resurser har förberetts för dem. Återkomsten av flyktingar till Nimba County, där Läkare Utan Gränser utför 5 600 konsultationer varje månad, kan öka de etniska spänningarna. Dessutom utsätts kvinnorna fortfarande för sexuellt våld – enbart under perioden från oktober 2003 till juli 2004, kom fler än 800 kvinnor från de läger som rymmer 35 000 internflyktingar norr om Monrovia till Läkare Utan Gränser för att få behandling.

Mot denna ohyggliga bakgrund, hotar instabilitet i grannländerna, en ofullständig avväpningsprocess och ett allmänt missnöje den bräckliga freden i Liberia. Under tre dagars upplopp i Monrovia i oktober 2004, dödades 15 personer och nästan 400 personer sårades.