"Infektionen stannar ju aldrig inom en grupp."

Jag har just avslutat ronden på det lilla “sjukhus”som utgör slutstationen för drygt hälften av de aids-sjuka i Churachandpur, Manipur, Indien. I de två husen med korrugerat plåttak vårdas 15 patienter, alla med hiv och de flesta med tuberkulos, andra med hjärnhinne-inflammation orsakad av svampen cryptococcos, upprepade svåra lunginflammationer, tumörsjukdomen kaposis sarkom eller allmän utmärgling.

Det är stor skillnad mot den verklighet jag lämnade för tre veckor sedan när jag for från alla resurser inom hiv-verksamheten på Karolinska Universitetssjukhuset för att arbeta här för Läkare Utan Gränser. Det är två helt olika världar som svenska personer med hiv lever i och den som omger människorna i denna glömda och försummade del av den subkontinent som kallas Indien Men människorna här ser inte ut som och betraktar sig inte heller som indier. De är möjligen Manipuri, men framför allt tillhör de någon av de 29 etniska grupper, “tribes”, med oändliga klaner och 24 vitt skilda språk, som befolkar de gröna bergen och de mellanliggande dalarna.

Landskapets skönhet bryts brutalt sönder av den massiva militära närvaron, överallt syns kamouflerade och beväpnade soldater och på vägarna ringlar långa militärkonvojer. Här pågår ett lågintensivt krig, dels mellan så kallade underjordiska organisationer som med maffiametoder underminerar delstatens regering, dels mellan olika etniska grupper och centralregeringen i Delhi och ibland också mellan dessa olika folkslag. Manipur utgör en av dessa försummade konflikter som aldrig hamnar på tidningarnas förstasidor eller i strålkastarljuset från CNN. Men här skapas förutsättningarna för spridningen av hiv – okunskap genom att skolor på landsbygden stängs eller används som militärförläggningar, arbetslöshet och fattigdom, migration från landsbygd till stad i hopp om att finna en inkomst samt ett omfattande drogmissbruk och prostitution.

Hiv-epidemin här startade bland injektionsmissbrukare. Heroinet kommer från grannlandet Burma och när detta inte finns att tillgå krossar missbrukarna smärtstillande tabletter, löser upp dem och injicerar i en ljumsken for att polisen inte skall se några stickmärken på armarna. Ibland missar de och punkterar en pulsåder eller injicerar vid sidan om blodkärlet med inflammation och infektion som följd. Men epidemin stannar ju aldrig inom en grupp. Liksom i andra länder har den spritts till missbrukarnas hustrur och därefter till deras barn. Ungefär 5 % av kvinnor som väntar barn är smittade. Ingen hög siffra med afrikanska mått mätt, men hög för att vara i Asien. Det är därför jag är här. För att starta det första behandlingsprogrammet i detta distrikt.

Det finns massor av lokala organisationer som sysslar med så kallat förebyggande arbete framför allt genom information och riskreduktion via sprutbytesprojekt. Men vad hjälper kunskap när den inte omsätts i ett förändrat beteende, när kondomer är svårtillgängliga, när det inte finns någon substitutionsbehandling mot missbruket och när det helt saknas motivation för att ta reda på om man är infekterad eller ej? Här finns dock mycket som brukar saknas i många afrikanska länder – läkare och sjuksköterskor vilka jag just nu försöker utbilda om behandling och om hur en hög följsamhet är en förutsättning för framgång. Här finns ju också läkemedlen genom en stor inhemsk läkemedelsindustri som producerar relativt billiga hiv/aids-läkemedel.

Den 1 december, på Internationella Aidsdagen, hoppas vi kunna starta med behandling av de första hiv-positiva gravida kvinnorna för att förhindra smittöverföring till deras ofödda barn. Vi skall visa att detta är möjligt även under dessa komplexa förhållanden!