Banda Aceh: Hjälpen de första dagarna

EN REFLEKTION AV en av Läkare Utan Gränsers första medarbetare i den sönderslagna staden Banda Aceh, sjuksköterskan Maria Meo: - Människorna i Aceh behöver inte mina tårar, de behöver min hjälp. Det var vad jag tänkte när jag såg nyheterna på annandagen. Så jag packade ner lite kläder och sa till min man och mina barn: ’Jag åker till Aceh. Läkare Utan Gränser kommer att behöva min hjälp.’

Vi kom snabbt igång

Läkare Utan Gränser tog kontakt med mig på kvällen - och morgonen därpå samlades vi alla i en lagerlokal. Lyckligtvis hade många medarbetare i Läkare Utan Gränser från hela Indonesien inför julen samlats i Jakarta, så många av de mest erfarna medarbetarna fanns redan på plats. Vi kom snabbt igång. Från tidig morgon till midnatt packade vi förnödenheter och gjorde oss beredda att ge oss iväg följande dag. Vi kom till Banda Aceh kvällen den 28 december i ett chartrat plan. Med oss hade vi 3,5 ton hjälpmaterial och åtta medarbetare. Det rådde fullt kaos på flygplatsen där hundratals människor hade samlats. Alla ville desperat komma iväg med nästa avgång samtidigt som flygplan efter flygplan försökte landa. Det var första gången i mitt liv som jag kände panik, och jag fick kämpa för att känslan inte skulle ta överhanden.

Den natten sov vi på flygplatsen medan två ur arbetslaget åkte in till staden för att kolla läget. Det var svårt att ta sig dit – hela transportsystemet hade kollapsat – men på något sätt lyckades de att ta sig fram. När de kom tillbaka varnade de oss och sade att vi måste vara förberedda; gatorna var fulla av lik av människor och djur. Så jag samlade ihop mig och fokuserade på det arbete jag hade att utföra. Det dröjde länge innan jag kunde somna den natten.

Materialet låg förberett

Vi beslutade att dela upp oss i grupper. Jag stannade tillsammans med en läkare och en annan sjuksköterska för att göra i ordning allt material. Allt låg redan förberett i lådor där Läkare Utan Gränser planerat för allt som skulle kunna behövas i en krissituation. Vi stuvade om i lådorna så att dessa skulle kunna användas i mobila kliniker. Under tiden åkte de andra in till staden för att bedöma läget. Läkare Utan Gränser började med att sondera vilka möjligheter till sjukvård som fanns, och lokalisera de områden där många människor samlats i läger. Vi tog sedan kontakt med lägerchefer för att försöka utröna var de största behoven fanns, och vilka behov som tillgodoseddes av lokala insatser.

Det allmänna sjukhuset hade delvis förstörts och var satt ur funktion. Ett mindre privat sjukhus försökte behandla patienter men korridorerna var översvämmade och det fanns väldigt lite materiel. Lokala frivilligarbetare gjorde vad de kunde för att ta hand om sårade i lägren, men de hade begränsade erfarenheter och ont om medicin. Det fanns ingen annan medicinsk hjälporganisation på plats – vi var först. När man på sjukhuset gett oss ett löfte om att inte ta betalt för att behandla patienter gav vi dem läkemedel och förnödenheter. Vi inrättade sedan två mobila kliniker och gav oss iväg till det största lägret för att ta hand om patienter.

150 patienter kom första dagen

Den första dagen kom mer än 150 patienter till vår klinik. De flesta hade infekterade sår förorsakade av tsunamin eller sår de fått när de efteråt snubblade sig fram genom bråten. Det blev svåra konsultationer. När såren behandlades brukade patienterna börja att berätta vad de varit med om, och ofta bröt de ihop och började gråta. Jag var stark i tre dagar, i vetskapen att jag annars inte skulle kunna hjälpa någon. Men den fjärde dagen orkade jag inte längre. Under en kvart som vi körde från en plats till nästa grät hela arbetslaget, läkaren, sjuksköterskan och jag. Sedan var det tillbaka till arbetet.

Den andra veckan kom Läkare Utan Gränsers insatserna igång med kraft i och med att mer och mer personal och förnödenheter nådde fram. Vi lyckades få tag i helikoptrar som gjorde det möjligt för oss att nå isolerade befolkningar på öst- och västkusten som fram till dess inte fått någon hjälp. Vi använde Greenpeacebåten ”The Rainbow Warrior” för att skeppa in ännu mer förnödenheter. Och vi tillkallade psykologer till de mobila klinikerna så att patienter med psykosomatiska problem – av vilka det fanns många – också kunde få hjälp.

Dags för mig att åka hem

När vi kom till slutet av den tredje veckan började behoven redan förändras. De flesta skadade och sårade hade fått behandling. Vi började se fler och fler människor med problem som var mer relaterade till undermåliga levnadsförhållanden snarare än tsunamin i sig. Hjälporganisationer började också strömma in i Banda Aceh, vilket lättade på trycket för vårt arbetslag. Det var dags för mig att åka hem, trots att det så klart fortfarande fanns mycket arbete kvar att göra. Jag var helt utmattad.