"Alla mammor sjunger för full hals och jag myser"

Jaha, nu har jag varit i Afrika i 2,5 snabba månader, det ar inte klokt! Jag har mest jobbat med ett nutritionsteam som åker runt till fem olika flyktingläger med tillhörande kliniker och kollar vilka barn som är ganska undernärda, de som är mellan 70-79% av normalvikten för sin längd. Vi har drygt 300 barn i programmet. De vägs och mäts varje vecka, och så får de ett härligt "health talk", hälsoundervisning med tillhörande sånger som alla kan. Sångerna handlar om att man måste mata sitt barn, inte ge maten till pojkvännen istället, och använda rena skedar och koppar när man lagar maten. Alla mammor sjunger for full hals och jag myser. Hälsopratet handlar mycket om diarré, hygien (wash your hands!), familjeplanering och bra mat for barn. Sen kommer dom till mej och jag frågar varfor inte barnet har växt på två månader... "Kombra, what happun? What you feed your pikin?" Jodå jag snackar lite kreol, jag försöker i alla fall och mammorna skrattar. Men sen är det inte så roligt längre när barnet blir riktigt undernärt och vi måste ta dem till en näringsklinik för gravt undernärda.

De är riktigt illa när de kommer så långt, tunna, med ansikten som små gamla gubbar eller med svullna ben och kinder och med ljusrött har. Jag har sett många. Skälen till att barnen inte äter bra mat är många har jag förstått. Fattigdom förstås, det tog ett tag innan jag insåg att det är ingen idé att tjata på mamman att mata sina barn med nyttig mat när hon inte har råd! Dessutom är alla övertygade om att man får mask i magen av fisk. Och blir tjuvaktig om man äter ägg... Ris ger mest pengar på marknaden så det säljer man och äter själv upp kassavan som inte innehåller särskilt mycket näring. Och pappan i familjen, överhuvudet, måste ha den bästa biten mat förstås. Resten delas mellan de fem-sex barnen, varav den äldsta är kanske tio år, och mamman som är gravid igen. Så fort hon blir gravid slutar hon amma sitt yngsta barn, för då ska all uppmärksamhet ges till det nya barnet.

Det är inte ovanligt att se en mamma med ett barn i handen som just börjat gå, ett litet på ryggen och gravid! Inte så underligt att maten inte räcker till. Auntie Hawa, min sköterska i nutritionsteamet har suverän sexualundervisning och familjeplanering med mammorna och delar ut kondomer, men det hjalper inte alltid. Det är inte alltid endast upp till mammorna nämligen. På klinikerna lär jag mej otroligt mycket. Jag ser barn med allvarlig malaria varje dag, lyssnar på lunginflammationer, kollar pungbråck, mäter gravida magar, diagnosticerar blodbrist genom att titta på handflatorna och ögonen.

Ibland jobbar jag på vårt eget sjukhus där vi tar emot patienter främst från klinikerna men även utifrån. Varje dag dör några barn på sjukhuset. Intensivvårdsavdelningen har en syrgasmaskin med fem slangar så man kan förse fem barn samtidigt. En sug som för övrigt pajade sist jag var där. Labbet kan analysera malaria, blodvärde, se blodgrupp och det är i stort sett allt. Blodvärdegränsen för blodtransfusion är runt 40! På barn! [Normalvärdet hos barn i Sverige är 110 eller högre, red anm.] Många har levt med smygande blodförlust och antalet blodgivare är mycket begränsat. Det finns inget lager med blod så det gäller att hitta en givare till varje patient, och ofta är det bråttom. Folk är inte så villiga att ge blod. Det ar inte alltid som mamman vill ge blod till sitt eget barn. Det är svårt att förstå.

På ett sätt skulle jag vilja jobba mer på vårt sjukhus för att känna att jag gör mer nytta. Samtidigt är jag glad att jag slipper uppleva två-tre barn dö varje dag och höra mammornas skrik på gården. I lördags jobbade jag där och jag grät tillsammans med en mamma som tittade på när man jobbade på att återuppliva hennes son i en timma med konstgjord andning. När hon sen inte hade råd att åka hem med bussen och jag måste gå till apoteket för att hitta en lagom stor kartong att stoppa kroppen i så är det lätt att hålla sig för skratt. På något konstigt sätt så går det bra ändå, att se saker och ända jobba vidare. Kanske just därför.