Kolera – en sjukdom från det förgångna?
Vad är kolera?
Kolera är en akut invärtes infektion som orsakas av bakterien Vibrio cholerae. Det tar 1-5 dagar efter att man smittats tills sjukdomen bryter ut. Symptomen är vattnig diarré och kräkningar, vilket leder till svår uttorkning och en snabb död om inte behandling sätts in. Bakterien transporteras via mänsklig avföring och sprids via vatten, mat och i sällsynta fall genom mänsklig kontakt. Den som äter smittad mat eller dricker förorenat vatten löper med andra ord stor risk att bli sjuk. Människan kan också medverka till att sprida sjukdomen genom dålig hygien och avföringsavfall. Om en smittad person exempelvis går på toaletten i närheten av ett vattendrag, kan de människor som dricker vattnet från floden nedströms smittas.
Cirka 100 000 fall rapporteras varje år till Världshälsoorganisationen (WHO). Antalet smittade har visserligen minskat de senaste åren, men antalet dödsfall har samtidigt gått upp till 2 345 år 2004, enligt Weekly Epidemiological Record. Detta beror främst på svårigheterna att identifiera och behandla sjuka i tid. Man befarar också att alla fall inte rapporteras på grund av det hot mot ekonomin som en epidemi medför. Länder som haft utbrott av kolera har utsatts för inskränkningar i handel och turism av rädsla för att mat som exporteras kan bära på smittan. Under 2004 fanns 94 procent av alla kolerasjuka i Afrika. Övriga fall ägde rum i Asien (främst Indien), och endast ett par fall rapporterades i Latinamerika. De handfull fall av kolera som registrerats i världens rika länder härrör från människor som burit på sjukdomen när de kommit hit.
Insatser vid kolerautbrott
De främsta uppgifterna vid en koleraepidemi är att behandla sjuka och hindra att smittan sprids. Utan behandling dödar kolera den smittade inom bara ett par dagar, i extrema fall tar det inte mer än några timmar. Ljuspunkten är att sjukdomen är enkel att behandla förutsatt att en diagnos ställs i tid. Patienterna får dricka en vätskeersättning – en så kallad socker/saltlösning – för att ersätta den vätska som de har förlorat till följd av diarré och kräkningar. Efter bara några dagar är kroppen fri från parasiter och personen är botad. Är personen för sjuk för att dricka, ges intravenöst dropp. Antibiotika används endast vid omfattande epidemier för att snabba på sjukdomsförloppet så att patienterna tillfrisknar fortare. På så sätt frigörs sängplatser och utrustning och fler patienter kan behandlas.
För att kunna erbjuda denna enkla men livsräddande vård inrättar Läkare Utan Gränser särskilda behandlingscenter. Ibland byggs dessa i en isolerad del av en befintlig sjukvårdsinrättning, ibland sätts de upp som en egen struktur i det område där epidemin härjar. Ofta öppnas ett antal mindre behandlingsenheter eller mobila kliniker i det område som drabbats av utbrottet. Dessa tjänar som övervakningsenheter och behandlar enklare fall. Mer akuta fall hänvisas till “huvudcentret” för behandling. Isolering och hygien är nyckelorden för att hindra smittan att spridas. Alla som passerar centret desinficeras med klorin. På platser där kolera är ovanlig är det extra viktigt att utbilda sjukvårdspersonalen.
Tack vare redan färdigpackade kolerakit kan Läkare Utan Gränser starta upp ett behandlingscenter var som helst i världen inom ett par dagar. Dessa skickas vanligtvis från huvudkvarteren i Europa, men i högriskområden med återkommande epidemier har teamen en ständig beredskap för att svara på utbrott. Läkare Utan Gränsers kolerakit innehåller 4 000 liter vätskeersättning, antibiotika, inplastade sängöverdrag, tvål, desinficeringsmedel och klorin samt handskar för sjukvårdspersonalen. Varje kit räcker för att behandla 625 patienter och kostar 14 876 euro, vilket gör 24 euro per person.
Att hindra spridningen
Om roten till infektionen inte behandlas, smittas allt fler människor och behandlingen blir en än tyngre börda. Därför är det nödvändigt att förebygga nya infektioner. För denna del av arbetet anlitar Läkare Utan Gränser ingenjörer samt vatten- och sanitetsexperter. Metoderna varierar beroende på situationen, men målet är att alla människor ska ha tillgång till 20 liter rent vatten om dagen och att avloppssystemen fungerar. Genom att kartlägga spridningen i området kan experterna identifiera smittokällan. Därefter gäller det att minska riskerna.
Detta görs bland annat genom att tillsätta klorin till vattnet, bygga nya latriner och säkrare avloppssystem, begränsa tillgången till riskområdet, lära människor sophantering och hur man hanterar mat på ett hygieniskt sätt. På platser som är begränsade till ytan, som flyktingläger, är det jämförelsevis enkelt att sätta upp en struktur för att rena vattnet, installera vattentankar och införa klorering. Det är också lättare att kontrollera att avloppssystemet är säkert. Ofta sker detta tillsammans med att man söker igenom bostäderna efter sjuka. I städerna är det ofta betydligt svårare att utröna ursprunget till epidemin på grund av att det ofta finns flera smittovägar. Särskilt svårt är det att fastställa smittokällan i tättbefolkade områden där människor är mobila och i slumområden där både vatten- och avloppssystemen byggts utan någon genomtänkt plan.
På landsbygden där befolkningen är utspridd över stora områden är det å andra sidan näst intill omöjligt att kontrollera alla platser som folk hämtar vatten från. En mer framgångsrik strategi är då att få människor att desinficera det vatten de använder med klorin. Stora områden är också ett hinder när man söker efter smittade. Det kräver dels att de medicinska teamen reser mycket, och dels mer logistik för att kunna transportera sjuka till behandlingscentret. Behandling komplementeras av utbildningsinsatser om personlig hygien. Enkla åtgärder som att tvätta händerna innan och efter att man hanterat mat kan hindra att sjukdomen sprids inom ett hushåll. Att dela ut tvål är ofta ett centralt element vid insatser mot kolera. Begravningsritualer som innebär att man tvättar den döde och att släkten kommer på besök från andra delar av landet är en försvårande faktor som riskerar att underblåsa koleraepidemier.