Blödarfeber i Angola: Dagbok från det mobila teamet

Det är den 27 mars och Läkare Utan Gränsers team har just anlänt till staden Uige i Angola. Blödarfebern Marburg sprider sig vid denna tidpunkt okontrollerat i området. Situationen är kritisk och teamet tvingas ta på sig den riskfyllda uppgiften att hämta kropparna av de människor som avlidit i blödarfeber för att minska risken för att epidemin sprider sig ytterligare. Läs om en av deras arbetsdagar.

I teamet finns medicinteknikern Christian Katzer, psykologen Josefa ”Pepa” Rodriguez, samt lokalt anställda som har utbildats av Läkare Utan Gränser. Så här såg en av deras dagar ut. Dagen börjar med ett meddelande om att Världshälsoorganisationen (WHO) har identifierat en kropp som vad man tror har avlidit av blödarfeber i området Candombe Velho. Pepa och Christian åker först till sjukhuset för att förbereda sig och hämta upp det lokala teamet. Pepa berättar för oss att de fem lokalanställda har hämtat upp kroppar i fem dagar. En av dem, Manuel har förlorat fyra av sina familjemedlemmar i sjukdomen.

Det tar 20 minuter för personalen att ta på sig den smittskyddsutrustningen som behövs när man ska hantera de avlidnas kroppar. När de åker in i ett isolerat område tar de på sig det första lagret, en grön sjukvårdaruniform, handskar och gummistövlar. Vid ”hög risk” området tar de på sig det andra lagret. Det är en heltäckande astronautliknande dräkt som består av en mask, ytterligare ett par av tjockare handskar och skyddsglasögon. Allt detta måste de ha på sig i den tropiska hettan. Teamet korsar staden med ”astronauterna” i baksätet av bilden. Då de kör förbi täcker de flesta människorna på gatan över munnen, i tron att sjukdomen sprids via utandningsluften. Faktum är att sjukdomen endast smittar genom direktkontakt med smittade personer eller via deras kroppsvätskor. Andra, även om de är få, skrattar.

− Detta är två reaktioner av rädsla, påpekar Pepa. Teamet når området av Candombe Velho, ett lapptäcke av smala stigar och små hyddor på en höjd. Pepa känner igen området.

− Vi har redan haft ett fall häromkring, säger hon. När de kommer fram till den avlidnes hus väntar en grupp på runt trettio personer utanför. När teamen stiger ur fordonen möts de av en våg av gråt, jämmer och skrik och mitt i detta, tre dansande kvinnor.

− Det är deras sätt att uttrycka sorg. Ju mer synlig och högljudd sorgen är i den här kulturen desto bättre. Det är precis motsatsen från vad vi gör i västvärlden. Jag tycker att det är en väldigt hälsosam attityd, förklarar Pepa. Gruppen leder dem till kroppen inne i huset. Uppenbarligen har ett av budskapen spridit sig i samhället, det att man inte får röra vid de avlidnas kroppar. Teamet av ”astronauter” går in i hyddan. Under tiden går Pepa, som är klädd i vanliga kläder, närmare en liten kvinna som gråter mer än alla andra. Hon är den dödes fru. Efter att ha beklagat sorgen förklarar Pepa i en mjuk ton att kroppen kommer att tas därifrån.

− Du kommer att kunna besöka graven på kyrkogården, det kommer att finnas ett kors med hans namn, säger hon. Hon beskriver även riskerna med sjukdomen och uppmanar kvinnan att omedelbart ta andra familjemedlemmar till sjukhus om de får symptom som feber, kräkningar och blödningar. De tre kvinnorna har lugnat sig och också de lyssnar uppmärksamt. Pepa går mot gruppen av yngre människor som står bakom för att ge dem samma råd. Gruppen lyssnar uppmärksamt. De vill veta.

Teamet desinfekterar huset med klorin och lägger kroppen i en plastsäck tillsammans men den avlidnes kläder och några personliga tillhörigheter. Det är en del av den lokala seden att man begraver döda med personliga tillhörigheter. Denna sed bidrar också till att risken för smitta minskas. När plastsäcken är förseglad, desinfekteras den igen. Arbetet görs så snabbt som möjligt och Christian handleder teamet. Han lämnar det här området i eftermiddag och vill att de lokala teamen ska kunna klara av uppgiften själva från och med nu. När de bär ut kroppen på en bår eskalerar gråten och spänningen stiger. En gammal kvinna sjunger och dansar med armarna höjda mot himlen. Kvinnorna har kommit närmare kroppen för att ta avsked och Christian måste hålla dem borta. Han försöker vara bestämd men artig. Allt detta i en astronautliknande dräkt.

Teamen kliver in bilen. Innan de åker till kyrkogården måste de hämta upp en kropp av en patient som dött på isoleringsavdelningen på sjukhuset. Logistikern Albert har bråttom eftersom klockan närmar sig tre och Christian ska hinna med ett plan till Angolas huvudstad Luanda klockan 15.45. 

-Planet kan vänta, kroppen måste flyttas härifrån med en gång, svarar Christian. Han har redan packat för att åka till flygplatsen så snart han är klar med arbetet. Han har hämtat upp kroppar i staden och på bårhuset de senaste tio dagarna. Ikväll, efter det sista utbildningsmötet i Luanda för piloter som flyger till Uige, kommer han återvända till Berlin. Christian och Pepa åker till flygplatsen medan övriga i teamet fortsätter till kyrkogården. När de kommer fram börjar det regna. De vill inte spilla någon tid så de beger sig direkt till begravningsplatsen. Efter att ha rest i ungefär en timme genom kaotiska gator har den tysta och lugna kyrkogården en överraskande effekt. Den röda jorden från nyligen grävda gravar lyser i ett dimmigt landskap av gröna kullar. Mot denna bakgrund sänker teamet försiktigt ned kropparna två meter ner i marken. Gravarna måste grävas till det djupet av säkerhetsskäl. Allt är över på fem minuter. De stiger in i fordonen och åker tillbaka till sjukhuset för att vänta på Pepa och ytterligare ett uppdrag.