Intervju: Myndigheternas likgiltighet frustrerande i Etiopien

Vilket är ditt starkaste minne från Etiopien? 

– Ett hembesök vi gjorde på landsbygden. Vi körde två timmar med bil från Sekota till en lokal klink. Landskapet kring klinikens upptagningsområde är otroligt vackert och påminner mycket om Grand Canyon. Men det är också stort och det kan ta patienterna mellan 30 minuter upp till tio timmar att ta sig dit. Därför har man ofta dålig koll på patienterna när de lämnat kliniken och personalen gör hembesök för att försäkra sig om att vård, hygien och matlagning fungerar som det ska.

– Den här gången var vi på jakt efter en liten ettårig flicka som varit i dåligt skick. Vi åkte mellan flera byar och letade och hittade henne till slut. Flickans mamma var död och det var mormodern som tog hand om henne. De levde så primitivt som det kan bli, men hon hade gjort ett bra jobb och verkligen ansträngt sig med matlagning, hygien och städning. Den lilla flickan var i gott skick. Det var ett fantastiskt möte! Jag minns också särskilt deras generositet, och kaffet förstås. De rostar själva kaffebönorna, maler dem och kokar ett väldigt gott kaffe.

Som projektledare hade du mer administrativt ansvar och mindre patientkontakt än som sjuksköterska. Hur upplevde du det?

  – Som medicinsk person är jag ju van vid att ha patientkontakt, så visst saknade jag det. Arbete med patienter ger energi och är mer direkt. Men som projektledare finns det många roliga utmaningar, till exempel arbetsledaransvaret – när det fungerar. Det är energikrävande att få ihop ett gäng starka individer med olika nationaliteter, åldrar, karaktärer och intressen!

– Det svåraste var dock att förhandla med människor i maktpositioner som är totalt ointresserade av vårt uppdrag. De har ofta andra intressen och strävar efter egen vinning. Allt hamnar på en ”petimäternivå” eftersom regeln är att organisationen måste lämna all utrustning efter sig när projektet stänger.

Vilka var de vanligaste patienterna på kliniken?

  – Vi behandlade framförallt barn på sjukhusets barnklinik och i nutritionscentren. De led av en massa sjukdomar till följd av mammornas vitamin-, jod- och järnbrist under graviditeten. Dessutom var många kroniskt undernärda och led av de följdsjukdomar som hör till – vanligen skelettdeformiteter, försenad fysisk och mental utveckling och infektioner.

Hur lever de etiopiska kvinnorna på landsbygden?

  – Kvinnorna har ett stort ansvar för familjen och tar hand om många och ofta sjuka barn. De ser till att det finns mat, vatten och ved. Avstånden är stora och de tvingas ofta gå flera timmar bara för att hämta vatten. Skogen är i stort sett helt avverkad och gör att ved är svårt att finna. De sliter obeskrivligt mycket för väldigt litet!

Hur upplevde du läget i Etiopien?

– För att vara ett uppdrag för Läkare Utan Gränser var det väldigt säkert. Det pågår visserligen konflikter – som det inte rapporteras om av olika skäl – längs gränserna till Eritrea, Sudan och Kenya. Men i Sekota var läget stabilt och lugnt, vilket gjorde att vi kunde fokusera på arbetet.

– I jämförelse med många närliggande länder är läget stabilt, trots konflikterna. Det finns en infrastruktur och organisation i landet, men det mesta är tyvärr illa skött och väldigt byråkratiskt.

– Etiopien har många problem. Ett av dem är undernäringen, som har stora konsekvenser för befolkningens hälsa och utveckling. Jag fick intrycket att myndigheterna fann problemet så överväldigande att de valde att ignorera det helt eller lämna det åt utländska organisationer.

Hur var det att leva i Sekota?

  – Sekota ligger högt uppe i bergen på cirka 2400 meters höjd, vilket gjorde klimatet behagligt. Varma torra dagar, ungefär som en svensk sommar. Nätterna kunde vara kyliga under regnperioden, men annars ljumma. Det här är det enda uppdraget där jag bott på ett ställe med regelbunden elförsörjning, vilket var en lyx eftersom man slipper höra den bullrande generatorn!

Vart skulle du helst vilja åka om det blev ett femte uppdrag?

 – Om jag fick önska skulle jag gärna arbeta i Sydamerika eller kanske i Asien, eftersom jag aldrig varit där. Men egentligen spelar det inte så stor roll. Det är karaktären på uppdraget som är viktigt för mig.