”Kanske var de glada för att de båda lever och fortfarande är två vuxna som kan dela vardagens mödor.”

I nästan fem månader har sjuksköterskan Sandra Dolietis arbetat i Darfur, Sudan. Hon har bland annat öppnat en klinik i Serif Umra och varit med om det allra första kejsarsnittet som genomförts i den byn. Läs hennes sista brev innan hon återvänder till Sverige.

I detta arbete utsätter man sig för risken att bli smittad av konstiga sjukdomar, man flyger med lokala mindre pålitliga flygbolag, åker bil genom rebellområden, jobbar nästan dygnet runt, äter samma mat varje dag, tappar vikt, sliter sitt hår i frustration över knepiga myndigheter och kulturkrockar.

Ändå är vi privilegierade som får göra detta. Hur många har ett jobb där man får göra olika saker varje dag och aldrig blir uttråkad? Och samtidigt känna att det man gör är meningsfullt. Nu senast har jag haft hand om en vaccinations-kampanj. Under tre dagar, med fem olika vaccinationsposter jobbade vi för att inga barn mellan sex månader och femton år ska få mässling i framtiden. Jag var ansvarig för den post som låg längst västerut, en bit från byn, ett vidsträckt område som översatt från arabiska kallas ”Garden of Praying”.

På denna öppna yta samlas ibland så många som 40 000 människor för att fira att fastan är över och ber tillsammans. Det var tre fantastiska dagar tillsammans med mitt lokala team. Vaccinationsposten är byggd som en lång gång, där man passerar en efter en. Först sitter två personer som registrerar namn och ålder på vaccinationskorten, sedan två personer som drar upp vaccinet i sprutor - som sedan en tredje person ger i överarmen på varje barn. Sedan sitter en sista person och stämplar korten och räknar antalet vaccinerade som passerar. På detta sätt kan man vaccinera flera tusen per dag.

En av kvinnorna i teamet, Hawa, hade med sig sitt lilla spädbarn. När det var som mest att göra låg han i hennes knä och sög på bröstet medan hon drog upp sprutor med vaccin. Tredje dagen av vaccinationskampanjen tog jag med mig delar av mitt team och gav mig ut for att leta upp barn som ännu inte kommit till oss.

Norra delen av Serif Umra består av öde barmark. Det är dammigt och det enda som växer där är ett fåtal buskar. Det är hit de nya flyktingarna kommer och jag stannade i två dagar där för att vaccinera nykomlingar. När en ny familj kommer går de till områdets ledare och tilldelas en plats. Med hjälp av stenar drar de linjer i den steniga marken för att markera sin nya boyta. De gräver ett hål i marken som de häller vatten i för att skapa den lera som de sedan kan bygga sitt hus av. Det tar ganska många dagar att bygga väggar till en hydda på ca två ganger två meter, dessutom måste de gå långt för att hitta material till taket, som träpinnar och gräs.

Medan de bygger har de inget som helst skydd från den kalla dammiga vinden som blåser över slätten. Dessutom har de inget skydd mot regnet, vilket är ännu värre. Så gott som varje dag kommer det ett stort skyfall och är man ute då så tar det inte mer än ett par sekunder innan man kan vrida ur kläderna. Genomblöta kurar sedan barnen ihop sig tätt och sitter med ryggen mot vinden för att få lite skydd.

En dag såg jag på när en mamma och pappa och två av deras barn bygga sitt nya hus. Alla deras ägodelar, några filtar och kokkarl låg under två buskar. Pappan stod och grävde i lerhålet med en spade och mamman la lager av lager med lera, blandat med sten på väggarna direkt med händerna och de växte långsamt uppåt. Den dagen hade jag ingen översattare och kunde inte kommunicera annat än med gester och leenden. De tog mig båda i handen och såg glada ut.

Kanske var de glada för att de båda lever och fortfarande är två vuxna som kan dela vardagens mödor. Kanske för att de äger eller har lyckats låna en spade. Eller för att de nu, på detta nya ställe, känner sig lite säkrare och inte behöver oroa sig lika mycket för att de själva eller deras barn ska bli anfallna och dödade när de samlar ved. Nästa dag såg jag en familj anlända från en by cirka två timmars åsnefärd bort. Det var mamma, pappa, gamlingar, ungdomar och barn. De la alla saker i en hög och satte sig ner. De hade inte blivit attackerade men de berättade att de så kallade janjaweeds börjat kräva betalt för att låta byinvånarna skörda sina egna grödor och de var rädda för att detta skulle leda till mer bråk och våld. Man känner sig väldigt ledsen och ödmjuk när man hör om sådana saker.

Den klinik vi startade utvecklas hela tiden. Nu har vi dragit igång en liten operationsverksamhet också. Hela det medicinska teamet är inblandat vid varje ingrepp. Senaste gången var även den svenska logistikern Henrik med inne i salen. Det var en kvinna med akuta magsmärtor som läkarna misstänkte hade en sprucken livmoder. De två läkarna opererade, vi tre sjuksköterskor assisterade som operations- och anestesisjuksköterskor och Henrik skötte logistiken.

I detta fall handlade det om att fixa generatorn så att operationslampan fungerade. Det är fantastiskt vad man kan göra med så lite resurser. Den första operationen som gjordes var ett akut kejsarsnitt som räddade livet på ett par små tvillingar och deras mamma. Hela byn pratade om det i flera dagar.