Dagbok Del I: Vaccination av 100.000 barn i Kongo

Dagbok: Den svenska sjuksköterskan Jessica Nestrell samordnar en vaccinationskampanj som omfattar fler än 100 000 barn i hälsovårdsdistriktet Basankusu som bara kan nås med pirog (en sorts stor kanot) eller (i bästa fall) med motorcykel. Hon kommer att skicka rapporter från fältet under de kommande sex månaderna.

Den svenska sjuksköterskan Jessica Nestrell samordnar en vaccinationskampanj som omfattar fler än 100 000 barn i de hundratals byar som ligger utspridda i hälsovårdsdistriktet Basankusu; ett område som till ytan är lika stort som halva Belgien, men som bara kan nås med pirog (en sorts stor kanot) eller (i bästa fall) med motorcykel. Hon kommer att skicka rapporter från fältet under de kommande sex månaderna.

Planering av kampanjen

Den 14 augusti lämnade jag Kongos förorenade huvudstad Kinshasa och styrde kurs mot Oriental-provinsen där jag ska leda en vaccinationskampanj mot mässling de närmaste sex månaderna. Hettan är påfallande stark. Provinshuvudstaden Mbandaka är belägen strax nedanför ekvatorn. Luftfuktigheten gör att allt möglar snabbt och det är omöjligt att hålla något torrt. Garvade utländska volontärer har berättat för mig att kläderna börjar mögla på hyllan ifall de inte används fort nog.

Jag har kommit hit för att samordna en vaccinationskampanj mot mässling. Under de senaste arton månaderna har Läkare Utan Gränser vaccinerat över 500 000 barn här. Nu ska vi försöka nå ut till ytterligare 100 000 barn. Vi ska utföra vaccinationerna i Basankusu-området. Där finns 245 byar längs skogsstigarna, som kan nås med motorcykel. Dessutom finns det 251 små byar (som vi känner till) längs floderna, plus ytterligare 41 extremt otillgängliga byar som ligger gömda djupt inne i skogen. Sammanlagt blir det uppemot 540 byar, även om vi misstänker att det finns många fler byar längs floderna.

Vi måste besöka alla dessa byar, även om det bara skulle finnas ett enda barn i en by med några få invånare. Syftet med kampanjen är att spåra upp 100 % av målgruppen. Men innan alltihop kan ta sin början måste vi planera, identifiera byar, vägar, personal och mycket annat. Därför inleds kampanjen med en rad expeditioner då vi besöker hälsoposter för att bana väg för vaccinationerna.

Vår karta var i princip värdelös, men vi uppskattade att vi skulle kunna besöka alla de 18 hälsoposterna på en vecka. Vi lämnade Mbandaka i Läkare Utan Gränsers lilla Cessna-plan som används för alla flygningar i området. Innan vi åkte hade jag varit på kontoret och hämtat det ”överlevnadskit” och den campingutrustning som man får när man arbetar ute i bushen. Jag tycker definitivt inte om att flyga, men genom framrutan fick jag en god överblick över den terräng där jag ska arbeta de närmaste månaderna.

När jag satt där och betraktade hur världen susade förbi förstod jag verkligen hur det kom sig att detta område förblivit en vit fläck på kartan, långt efter det att alla andra kontinenter har utforskats. Det består uteslutande av tät regnskog. Som piloten sa: "Det är som en grön broccolimassa."

Ut i bushen

På avresemorgonen råkade vi ut för vår första motorcykelolycka innan vi ens hunnit lämna Läkare Utan Gränsers läger. Föraren hade skadat ena tummen så allvarligt att jag trodde att jag måste sy den. Dessutom blev vi tvungna att lämna kvar en sjuksköterska som skadat foten. Om det fortsätter i den här takten räcker inte bandagen, tänkte jag, och länsade därför raskt kontorets nödlåda och tryckte ner några extra bandage i min ryggsäck. I slutänden bestod sällskapet av fem motorcyklar och åtta människor. Mitt team bestod av tre personer: En kongolesisk logistiker, en förare och jag.

På motorcykeln sitter man fastklämd mellan allt bagage och föraren. Det är faktiskt svårt att kunna röra sig alls. Vissa av de floder vi korsar är så djupa att vi måste använda en ”pirog”, en slags båt. Ibland finns där rester av broar, men de är vanligtvis halvt nersjunkna och så smala att de är oanvändbara, även till fots. Jag skadade mina knän när vi ständigt for fram på motorcykeln genom buskar och vegetation. Till sist blev jag tvungen att stanna och lägga bandage utanpå mina jeans som skydd. När jag hade stoppat några stora blad innanför bandagen, fungerade det hyfsat.

Vid ett tillfälle under dessa dagar då vi sonderade terrängen, kraschade vi nästan med motorcykeln. Vi var i och för sig nära att krascha många gånger, men nu fastnade min ena fot i en rot och benet vreds om från knät. Det var oerhört smärtsamt och jag trodde att jag hade brutit något. Som tur var visade det sig att skadan inte var allvarlig. Men det var en riktig olycksdag för mig. Senare på dagen blev jag biten i huvudet av en stor insekt, möjligtvis en spindel, som hade krupit in i min hjälm. Bettet svullnade upp lite och gjorde ont en stund, men nu känns det ok.

Att hitta hälsoposterna

Under hela denna resa stannade vi till vid olika hälsoposter och pratade med personalen där för att få veta mer om traktens invånare, komplettera antalet byar på kartan och fråga om avstånd, ifall det gick att ta sig fram med motorcykel, pirog eller om man var tvungen att gå till fots. Man förlitar sig på kartan för att få grundläggande information, men allting måste kollas upp med lokalbefolkningen. Vi måste också försöka ta reda på om det finns personer i byarna runt hälsoposterna som skulle kunna hjälpa till med kampanjen, antingen personer med medicinsk bakgrund eller helt enkelt personer som kan läsa och skriva.

Demokratiska Republiken Kongo är ett konfliktområde med ett stort antal internflyktingar, och därför har många människor inte fått chansen att gå i skola. Eftersom det nyligen förekom en mindre mässlingsepidemi i Basankusu-området, frågade vi hur många fall som rapporterats vid varje hälsopost. Den information vi fick byggde oftast på uppskattningar och många av de barn som drabbats av mässlingen hade redan blivit vaccinerade. Det var inte ett gott tecken eftersom det indikerar att tidigare vaccinationer inte utförts på rätt sätt.

En annan faktor kan vara att mammorna till de sjuka barnen helt enkelt inte minns eller känner till om barnet har vaccinerats mot mässlingen. Det är därför vi försöker ge olika slags vaccin på olika kroppsdelar; ett ärr på stjärten betyder mässlingen och ett ärr på armen betyder polio.

En säng för natten

När vi är klara på kvällen har det vanligtvis hunnit bli mörkt och vi måste fortfarande hitta någonstans där vi kan sova. Vi sover varhelst vi kan, i konsultationsrum, i tält och i bybornas hyddor. En natt sov jag i ett av de två rummen i ett byhus som låg nära en hälsopost. Eftersom det var en ganska stor familj, kom och gick folk hela tiden. Jag var så trött att jag inte ens brydde mig om att människor stod och kikade in i mitt tält genom myggnätet. Det var faktiskt riktigt mysigt att ligga där och lyssna till hur hela familjen pratade, sjöng och gjorde sig redo att gå till sängs.

Man blir smutsig av att köra runt på motorcykel. Min en gång i tiden så vita t-shirt från Läkare Utan Gränser är numera alltid brun och hela jag är täckt av ett lager damm. På ett ställe fick jag en hink med kallt vatten och letade upp en plats där jag kunde duscha. Platsen låg ett stycke bort, men det kändes fint att vara utomhus i månskenet.

Allt oväsen får mig alltid att vakna tidigt. Det verkar nästan vara förbjudet att få sova längre än till halv sex här. Ljuden och ljuset från djungeln växer sig allt starkare. Det är som om hela djungeln vaknar samtidigt.

När vår femdagarsresa var över hade vi besökt alla hälsoposter och fått bättre inblick i den utmaning som väntar oss. Det finns redan skäl till oro beträffande hur svårt det här projektet kommer att bli. Vissa byar ligger djupt inne i skogen och kan bara nås efter en hel dagsresa med pirog. Ingen verkar veta hur många människor som bor i de olika byarna längs floderna, eftersom det är en rörlig befolkning. Det innebär en risk för att det blir mycket svårt att nå alla dessa byar och upprätthålla kylkedjan med bara ispaket och kylboxar för vaccinet, som måste förvaras mellan 2 och 8°C. Det kommer att bli en geografisk och logistisk utmaning att lägga upp den här kampanjen.

Åter i staden

När vi återvänt till staden Basankusu, måste vi sammanställa alla de data som vi samlat in under vår fem dagar långa resa. Det är ingen enkel uppgift eftersom vi har massor av motstridig information. De lokala hälsomyndigheterna har lämnat vissa data på kartan som jag skrev ner i all hast innan vi gav oss av. Men nu när den långa resan nått sitt slut, visar det sig att de har andra data i sitt arkiv. Därtill är det alltid svårt att få information från byborna när vi besöker hälsoposterna.

Men kartan har i alla fall blivit bättre. Vi har ändrat massor av saker, både på vår originalkarta samt i den information vi hade tillgång till från början. Till slut beslöt vi oss för att helt enkelt tro på det vi sett med egna ögon under vår expedition. De närmaste dagarna ska vi sitta från morgon till kväll och försöka strukturera upp informationen. Mina kvällar kommer att gå åt till att lägga in allting i Excel-filer. Jag tillbringade några timmar med att jämföra olika kartor och sedan rita in de rätta avstånden på min egen karta. Vi har även börjat göra upp listor över alla byarna. Det finns hundratals byar.

Vi kommer att använda oss av detta material när vi börjar sammanställa alla de olika teamen och hur vi ska arbeta med tanke på upplagringsplatser, beredningsplatser och så vidare. Karl (en av kampanjens logistiker) och jag måste åka till Mbandaka för att ta hand om all den utrustning som anlänt från Lukuto. Resan tar två dagar. På hemvägen åker vi förmodligen tillsammans med vårt vaccinationsmaterial (kylskåp, kylboxar, generatorer, bensin). I så fall kan vi se till att allt kommer med i pirogen och det blir även vi själva som lastar ur.

Vi fick just veta att pirogen som utgått från Mbandaka till Basankusu och Djolo har vält och att allting ombord har hamnat i vattnet. De försökte få militären och byborna att hjälpa till med att fiska upp alltihop. För det lokala sjukhuset innebär det förmodligen att alla deras medicinska förnödenheter har förstörts. Kanske går det att rädda något av den medicinska utrustningen, men det är osannolikt.

För tillfället planerar vi att försöka inleda kampanjen om två eller tre veckor. Vi kommer att dela in området i tre zoner och beta av var och en av zonerna på ungefär 10 dagar. Den sista zonen i norr kommer vi antagligen inte att kunna besöka i förväg. Den är mindre än de zoner vi besökte på vår expedition och man kan bara ta sig dit med pirog. Eftersom det kommer att gå åt massor av bensin är det inte möjligt för tillfället.

Jessicas dagbok kommer att uppdateras fortlöpande medan hon fortsätter med vaccinationskampanjen, men uppdateringarna kan inte göras med jämna mellanrum. Tanken är att Jessica ska uppdatera dagboken närhelst hon kan ta en smula ledigt från vaccinationskampanjen och har tillgång till en telefonlinje så att hon kan skicka e-post. Det kan gå upp till några veckor mellan uppdateringarna.