Livet rycker människor ifrån dem men det de har kvar njuter de av!

Luau i Angola, april 2004.

Känner myggnätet som ligger tätt emot mitt ansikte, öppnar ögonen och ljuset skiner igenom det spruckna glaset i fönstret. Sträcker försiktigt på mig och finner katten i huset sovande mot mina fötter. Även denna natt har katten lyckats komma in genom myggnätet! Ligger stilla ett ögonblick och genast kommer minnesbilden från igår fram i huvudet. Det var ju igår natt som jag förlöste ett tvillingpar.

Klockan var tre på eftermiddagen när jag gick till kliniken och fann en höggravid kvinna som väntade tvillingar. Hon var så vacker med sin stora mage! Det lyste förhoppning, glädje och spänning i hennes ansikte men även rädsla eftersom hon skulle föda barn. Men det var härligt att se henne och hennes anhöriga – hon hade med sig två kvinnor från byn. Eftersom kvinnan var i början av sitt förlossningsarbete lämnade jag henne med barnmorskan Sara Henda, en duktig barnmorska som varit i Luau hela tiden, även under kriget.

Utanför sjukhuset var det en liten folksamling med människor. Det var nyblivna mammor som satt där under trädet och samtalade med varandra med sina andra barn runt omkring sig. Barnen var barfota med smutsiga och trasiga kläder och stora ögon som tittade nyfiket på mig. Det var barn med stora maskfyllda magar, snoriga näsor och många syskon, men med mammor vars stolthet över sina barn lös i ansiktet!

Vid middagen på kvällen började jag känna oron sprida sig i kroppen. Hur gick det med tvillingförlossningen? När jag kom dit hade kvinnan förlossningsvärkar och jag frågade de båda barnmorskorna Maria och Maria hur det var fatt. De svarade i kör. ”Hon är fullvidgad men kan inte krysta, kanske du kan hjälpa henne med att sätta ett dropp?” Man hörde fosterljud på två ställen så det måste vara två barn. Jag hörde hur fosterljuden gick ned en stund och därefter hämtade sig mot den normala nivån. Detta är tecken på att barnet börjar bli trött. Vi hjälpte raskt till med dropp och yttre press. Efter ytterligare en stund föddes det fram en vacker flicka. Hon var lite trött men efter att barnmorskan hade daskat till henne i rumpan med ansiktet nedåt skrek hon till och därefter lades hon till mors bröst. Men nu var kvinnan lite för trött för att titta på sin flicka. Hon hade ju ett barn till i magen.

Flickan sveptes in i tyger som den äldre kvinnan hade med sig och lades i famnen hos henne. Kvinnan hade ett belåtet leende i ansiktet och höll barnet med ett fast tag. Jag undersökte den födande kvinnan och kände en liten rumpa. Självklart blev jag orolig men kände mig oerhört tacksam att det var andra barnet som föddes med rumpan först. Det går alltid lättare att föda barn nummer två än barn nummer ett. Nu var det bara att vänta. Timmarna gick. Fosterljuden blev lägre och lägre. Efter ytterligare en timme föddes det fram en mycket tagen och liten flicka som vi inte kunde rädda, och det kändes oerhört ledsamt. Jag gick hemåt med trötta steg. Skulle precis svänga upp i trappan till mitt rum när jag hörde vår chaufför Fransisco ropa:

’’Lena, Lena - hur gick det med den gravida kvinnan jag hämtade från min by tidigare i dag?’’ Jag vände mig om såg Fransiscos oroliga ansikte. ’’Jo, det gick ganska bra men det var en lång väg och vi miste ett barn.’’ Han tittade på mig och svarade: ”Men ett barn överlevde väl?’’ ’’Ja, ett barn överlevde – en jättefin flicka som är stark och frisk,’’ svarade jag. Han log: ’’Vad bra, då kan vi fira. Tack Lena!’’

Jag tittade länge efter honom och kände att detta är Afrika. Här måste människan ta det goda till sig. Livet rycker människor ifrån dem men det de har kvar njuter de av! Jag gick mot mitt rum och kände glädjen i mig. Vilket härligt arbete jag har! Vilka underbara människor jag arbetar med! Jag är så tacksam för att jag vågade ta steget ut, och att Läkare Utan Gränser valde att sända mig till denna värld är helt otroligt!