Västafrika: Svenskar på plats berättar

Sedan januari förra året har Läkare Utan Gränser skickat 15 svenska volontärer till Västafrika, främst till Liberia. Här är några av deras tankar:

Sedan januari förra året har Läkare Utan Gränser skickat 15 svenska volontärer till Västafrika, främst till Liberia. Här är några av deras tankar:

ELISABETH TROYE, LÄKARE I LIBERIA FRÅN OKTOBER 2003 TILL JANUARI 2004

Barn kommer in med tomma ögon och enorma magar på grund av extrem undernäring. Först måste man få deras ämnesomsättning att fungera, få dem att krympa till bara skinn och ben, så som de egentligen ser ut. Sedan kan man börja hjälpa dem. Vi vakar dag och natt och barnen kämpar, mot alla odds, för att hålla sig levande. Och så en dag börjar deras ögon att vakna till liv och ett par dagar senare kommer deras första leende. Det är något fantastiskt speciellt, detta första leende.

BO HANSSON, SJUKSKÖTERSKA I LIBERIA SEDAN DECEMBER 2003

Står handfallen inför en liten våldtagen flicka på en av klinikerna. Svårt att förstå mamman som inte vågar tala om hela sanningen. Känner mig otillräcklig varje dag jag passerar mannen som bor under trädet utanför vårt hus. Han som har gjort det enda naturliga efter att ha flytt krig i tre länder. Funnit en värld i sig själv. Men nu finns här också ett spirande hopp. Små tecken syns dagligen i gatulivet. Nymålade skyltar som talar om nyöppnade klädaffärer och hårsalonger. Husfasader som börjat renoveras, gamla kulhål suddas ut. Glädje inför nya historier som berättas. Denna gång om krokodiljakt i ungdomen och om mormor som födde 18 barn.

PETTER MÅHLÉN, LOGISTIKER I LIBERIA FRÅN SEPTEMBER TILL DECEMBER 2003

Hon gnydde när jag rörde vid hennes uppsvällda mage, det gjorde ont. Men hon tittade bara på mig med stora, tillitsfulla ögon. Hon visste inte det jag visste – att hon med största sannolikhet skulle dö. Hon gick inte upp i vikt trots behandlingen. Då finns det bara två förklaringar: tbc eller aids. Tbc-behandlingen hade inte gett något resultat, och vi hade inga möjligheter att vare sig testa för eller än mindre behandla aids.

Igår fick jag ett mail från en norsk läkare som berättade om en flicka som på ett mirakulöst sätt hade svarat på tbc-behandlingen. Jag hoppas att det var hon, tjejen med den uppsvällda magen och de stora, tillitsfulla ögonen.

SARA KITABWALLA, SJUKSKÖTERSKA DEL AV KATASTROFTEAMET I LIBERIA I JUNI/JULI 2003

Jag minns så tydligt mina blandade känslor över att komma tillbaks till Liberia. Det var en sådan glädje över att träffa vår personal igen men så sorgligt att inget hade förbättrats. Jag kunde inte låta bli att fascineras av den starka känsla av sammanhållning som rådde. Det var overkligt att höra ljudet av skott och briserande granater samtidigt som alla målmedvetet arbetade tillsammans i detta inferno för att rädda liv. Och patienterna klagade aldrig men uttryckte heller inga andra känslor. Bara någon slags uppgivenhet. Jag tänker på dem alla som väldigt modiga människor.