Elfenbenskusten – ett land delat i två
Tvärs genom Elfenbenskusten går en säkerhetszon vaktad av franska trupper. Regeringen härskar i söder och rebellrörelsen i norr. Men människor på båda sidor behöver vård. På Läkare Utan Gränsers sjukhus i Man har man matchat personal från syd och nord för att patienterna ska känna sig tryggare.
Tvärs genom Elfenbenskusten går en säkerhetszon vaktad av franska trupper. Regeringen härskar i söder och rebellrörelsen i norr. Men människor på båda sidor behöver vård. På Läkare Utan Gränsers sjukhus i Man har man matchat personal från syd och nord för att patienterna ska känna sig tryggare.
Elfenbenskusten befinner sig i en märklig fas mellan krig och fred. En säkerhetszon, kontrollerad av franska trupper, markerar tydligt att landet fortfarande är delat i två. Regeringen härskar i söder och rebellrörelsen i norr. Fredsavtalet är påskrivet och man har kommit överens om en avväpningsplan men skottskadade patienter och vägspärrar med tungt beväpnad militär vittnar om att kriget ännu inte är slut. För befolkningen är denna gräns potentiellt farlig – och dyr. Man tvingas ofta betala en avgift till soldaterna på båda sidor om posteringen för att komma igenom.
För Läkare Utan Gränser som erbjuder hälsovård till alla i konflikten innebär gränsen en komplicerad balansgång. I staden Man driver organisationen ett sjukhus där patienter från både rebellkontrollerade norr och regeringsstyrda söder tas emot. Detta är en bedrift, inte bara för att det är svårt att ta sig över gränsen, men också för att det finns mycket misstro och hat mellan de två sidorna. Eftersom människor på regeringssidan är rädda för att åka till rebellområden skickar Läkare Utan Gränser ut mobila kliniker för att ta hand om primärhälsovården. När patienterna i söder behöver vård på sjukhuset måste Läkare Utan Gränsers personal själva transportera dem genom gränsposteringarna.
– Vakterna vid gränsen rör aldrig våra bilar, säger Colette Gadenne, ansvarig för Läkare Utan Gränser i Elfenbenskusten. Vi har förklarat de humanitära principerna och att vi är en neutral organisation som ger vård till alla behövande parter i en konflikt. De verkar förstå. Jag frågade en av rebellvakterna och han sa ”ja, det betyder att om jag ser att du kör president Gbagbo till sjukhuset i din bil så måste jag låta dig passera i enlighet med den humanitära lagen.”
Från ingenting till sjukhus
Innan kriget bröt ut för 15 månader sedan var Man en idyllisk stad och ett attraktivt turistmål. Idag har turisterna flytt och när Läkare Utan Gränser kom hit för drygt ett år sedan fann de ett helt ödelagt sjukhus utan vare sig personal, patienter eller läkemedel.
– När man ser vad vi har åstadkommit på ett år är det rätt fantastiskt. Steg för steg lyckades vi återöppna avdelningarna. Idag, ett år senare, finns det i stort sett allt man kan önska sig på ett fungerande sjukhus. Här finna en akut-, operations- och medicinavdelning samt BB och en intensivvårdsklink för gravt undernärda barn, säger Collette Gadenne. Över 200 nationellt anställda och 15 internationella volontärer driver idag sjukhuset i Man där mer än 600 undersökningar utförs varje månad. Två av dessa volontärer är de svenska sjuksköterskorna Jenny Flink och Lena Jansson.
Matchad personal
Jenny var ansvarig för att starta upp akutavdelningen. Hon anställde bland annat läkare och utbildade den nyanställda personalen om vad Läkare Utan Gränser står för. Något av det svåraste som Läkare Utan Gränsers personal måste hantera på sjukhuset är det faktum att både den lokala personalen och patienterna kommer från olika sidor i konflikten.
– Man kan riktigt känna rädslan hos människor, säger Colette Gadenne. De säger rakt ut att de hatar varandra.
– Vad gäller sjukhuspersonalen så matchar vi människor från båda sidor. Om vi anställer en kirurg från ena sidan, så väljer vi att ha en kirurgsköterska från den andra. Som yrkesmänniskor arbetar de tillsammans utan problem. Patienterna, som kommer från båda sidor av konflikten, känner sig tryggare med det här systemet. Någon från norra delen av landet kanske oroas av att opereras av en kirurg från söder. Om de vet att sköterskan är från norr så blir de lugnare.
FAKTA: FEM MILJONER INVANDRARE
Elfenbenskustens historia som relativt harmoniskt ekonomiskt och politiskt centrum i Västafrika har gjort att många människor från de omgivande länderna har sökt sig dit i jakt på arbete. Omkring fem miljoner invandrare levde i Elfenbenskusten när konflikten bröt ut 2002. Det motsvarade omkring en tredjedel av befolkningen. Under de senaste fyra åren hade dock främlingsfientligheten ökat dramatiskt när flera presidenter använde temat för att vinna ekonomiska och politiska poäng.
Exakt vad syftet var när skottlossning utbröt den 19 september 2002 är svårt att veta. Det som från början föreföll vara en intern uppgörelse inom armén i Elfenbenskusten utvecklades till ett fullskaligt inbördeskrig. Abidjan, landets ekonomiska centrum, kunde regeringsstyrkorna ta tillbaka inom loppet av några timmar, men gerillagruppen ”Elfenbenskustens patriotiska rörelse” har idag kontroll över nästan hela den norra, muslimskt dominerade delen.
I takt med att kriget intensifierades ökade främlingsfientligheten och presidenten Gbagbo uttalade sig allt mer nationalistiskt. Många av rebellerna kommer från norra Elfenbenskusten. Invånarna i norr anklagar de kristna i söder – som president Gbagbo i första hand representerar – för diskriminering. Presidenten gick dessutom tidigt ut och anklagade i indirekta ordalag den muslimska grannen i norr, Burkina Faso, för att stödja rebellerna. För de cirka två miljoner burkinska invandrare som lever och arbetar i Elfenbenskusten har tillvaron under och efter kriget blivit svår.
Text: Pia Daleke