"Logiskt för Läkare Utan Gränser att arbeta i Italien"

- Hur föddes idéen om ett projekt med Läkare Utan Gränser i Italien?

- Statistiken ger det bästa svaret på den frågan. Barnadödligheten är ungefär sju gånger så hög bland invandrare i Italien. I Brescia-provinsen är den perinatala mortaliteten för italienare 0,8 procent – för invandrare är den 10,8 procent. Tyvärr stämmer de siffrorna ganska väl för hela landet. Varför startade vi ett projekt i Italien? Därför att vi i över trettio år har arbetat i olika länder på södra halvklotet och sett att vissa av de som flyr från svält, krig, torka, ekonomiska problem eller förföljelse söker sig till rikare länder. Samma människor som vi träffar som flyktingar i till exempel Sierra Leone, Liberia eller Rwanda hittar vi sovande på exempelvis tågstationen Termini i Rom eller längs den sicilianska kusten. Därför kändes det logiskt att även finnas på plats i Italien, och att på plats arbeta för att ge dessa människor hjälp till ett värdigt liv.

För inte så länge sedan godkände det italienska parlamentet lagen 40/1998 som ger invandrare rätt till gratis hälsovård. Lagen upprepades nyligen i Bossi-Fini-lagen. Instrumenten för att ge hälsovård finns. Men det är synd att de olika regionerna inte efterlever den, eller inför den för sakta. Det är därför Läkare Utan Gränser finns på plats i Italien – för att verkställa lagen.

- Men varför finns Läkare Utan Gränser på plats i Italien om det redan finns en lag som garanterar invandrarna hälsovård? Gör inte de lokala hälsovårdsmyndigheterna redan det jobb som även ni vill utföra?

 - Sedan 1998 har nedskärningarna inom den sociala sektorn blivit alltmer märkbara. Den procent av bruttonationalprodukten som läggs på hälsovård har stadigt sjunkit i Italien och de olika regionerna kämpar för att efterleva lagen. Ibland fungerar det och ibland gör det inte det. Trots att lagen finns har vissa regioner aldrig haft en klinik för invandrare.

- Vi ska inte konkurrera med det befintliga systemet utan vi har istället valt att försöka hjälpa till inom det nationella vårdsystemet. Vi arbetar via lokala vårdcentraler (som kallas ASL), utifrån avtal och under förutsättningen att vi hjälper till temporärt och inte är ett substitut. Jag tror att det här projektet är något helt nytt i Italien. Vi kan kalla det ett ”kometprojekt” eftersom vi finns under en tidsbegränsad period och vi vill lämna efter oss ett spår som de lokala myndigheterna sedan kan följa.

Invandringen i Europa har nått en kritisk punkt och Läkare Utan Gränser har sett att projekten riktade mot invandrare inte behövs bara i Italien. Behovet att ge dem tillgång till deras lagliga rätt finns även i Spanien, Sverige, Grekland och Belgien.

- Kan du ge oss ett konkret exempel på hur Missione Italia arbetar för att verkställa lagen?

- Jag kan ge dig två konkreta exempel. När vi ändå är inne på ämnet kan jag berätta mer om hur vi arbetar tillsammans med de lokala vårdcentralerna (ASL). Den 24 januari 2003 i Syrakusa undertecknade vi ett avtal som gav oss rätt att under årets första månader söka upp invandrare som tidigare aldrig fått hälsovård och ge dem tillgång till deras lagliga rätt. Apropå det jag sa tidigare om kometprojekt; inom de närmaste månaderna börjar vi lämna vårdcentralen i Syrakusa och under början av 2005 kommer de lokala hälsovårdsmyndigheterna att själva ta över arbetet och ta hand om invandrarna. Vårdcentralen i Syrakusa kommer att ta hand om betalningen till läkare som undersöker invandrare. I december kommer vi att anordna en ECM-kurs i Syrakusa och efter den ska vårdcentralen själva fortsätta arbetet.

- Finns Läkare Utan Gränser vid flera vårdcentraler än i Syrakusa?

- Förutom i Syrakusa finns vi även i Ragusa och Rom, och inom kort även i Brescia.

- Vad gör Missione Italia förutom arbetet med vårdcentralerna?

- En stor del av vårt arbete på Sicilien består av att hjälpa till när båtar anländer. Under 2002 anlände 8 909 flyktingar till ön Lampedusa. I mitten av september 2003 hade 5 900 flyktingar anlänt. Tillsammans med andra hjälporganisationer ger vi flyktingarna hälsovård.

- Men vi arbetar även med att bygga upp ett system för att övervaka olyckor. Varje år arbetar tusentals invandrare i jordbruket runt om i Italien under skördeperioderna.

- Hur många frivilliga arbetar inom Missione Italia och vilken bakgrund har de?

 - Vi har 15 volontärer som arbetar på heltid och fem ”kulturmedlare” (två från Sri Lanka, en från Tonga, en från Rumänien och en från Marocko). Teamet består av läkare som har erfarenhet av att arbeta för Läkare Utan Gränser i utvecklingsländer. Det finns även sjuksköterskor, statsvetare med erfarenhet av flyktingrättigheter, en advokat, kommunikationsexperter, två sociologer, en socialassistent och de fem kulturmedlarna jag nämnde tidigare. Åtminstone 70 procent av de frivilliga som arbetar för Missione Italia just nu har erfarenhet av att arbeta för Läkare Utan Gränser i utvecklingsländer.

- Kan du berätta något om flyktingarna som Läkare Utan Gränser har hjälpt i Italien?

- Jag kan berätta två historier som illustrerar vad vi möter. Båda handlar om liberianer som flytt undan krig. De har lämnat sitt hemland av rädsla för sina liv, och i väntan på besked om sin flyktingstatus konfronteras de med de extremt långa handläggningstiderna i Italien.

Daniels berättelse

Daniel – som egentligen heter något annat – är en 26-årig jätte av ebenholts. Han kom till hamnen i Pozzallo (i provinsen Ragusa på Sicilien) efter att förra sommaren ha anlänt till Italien via Lampedusa. Daniel flydde från kriget i Liberia. Han anlände tillsammans med ett hundratal människor (de flesta liberianer) som alla hade flytt från konflikterna och förföljelserna. Alla sökte asyl i Italien. I hamnen i Pozzallo fördes de till tullen. Där fanns endast ett par toaletter och duschar och de fick smutsiga madrasser att sova på. Läkare Utan Gränsers personal har gett dem hälsovård under det att myndigheterna har arbetat för att identifiera flyktingarna. Så här berättade Daniel för oss.

- Min historia börjar i september 2002. Jag bodde i södra Liberia. Rebellerna rekryterade folk från vår by för att strida mot armén. Jag vägrade att följa med och de förlät mig aldrig för det. Mellan december 2002 och april 2003 dödade de min mamma, min fru, mina två små barn, min bror och min pappa. Jag flydde när min mamma och min tioåriga syster försvann. Först försökte jag gå till Sierra Leone och sedan till Guinea men båda gränserna var stängda. Då hoppade jag på den första båten som kom, och tillsammans med några andra åkte vi ut på havet och där fick vi gå över till en turkisk fiskebåt. Jag kommer inte ihåg hur många dagar vi var ute på havet. Men jag kommer ihåg att vår båt var en av fyra eller fem båtar som vi fördes ombord på. Vår båt var den enda som nådde slutmålet. Jag vet inte vad som hände med de andra båtarna, men under en tidpunkt i Medelhavet såg vi många kroppar i vattnet. Vi stannade en kort stund i Turkiet och åkte sedan mot Italien.

Under resan stannade vi då och då och tog upp passagerare från mindre båtar. Båten blev mer och mer överlastad och det blev trängre och trängre. Sedan blev vi stoppade av den italienska kustbevakningen. Jag hoppas att de inte skickar tillbaka oss till Liberia – alla av oss skulle bli dödade där.

Charlies berättelse

När Charlie ler syns hans bländvita tänder. Han är liberian och kom till Italien i november 2002. Han viskar när han berättar:

- Jag hamnade här eftersom NPFL (National Patriotic Front of Liberia) ville att jag skulle strida mot andra liberianer. Jag sa nej och sa att jag aldrig ville bli soldat eftersom jag inte ville slåss mot mina bröder. Då anhölls jag istället i augusti 1999 och fick tillbringa tre år instängd. Det gick inte en dag utan att jag blev torterad fysiskt eller psykiskt. Ofta band de mina armar eller vrister och hängde upp mig i taket. Sen visar Charlie att hans bländvita tänder inte är äkta.

- Att bli av med tänderna var en lätt form av tortyr jämfört med annat som jag blev utsatt för. I augusti 2002 bestämde sig NPFL för att tömma fängelserna. Det absurda var att nu blev Charlies liv ännu mera i fara. Familjen samlade ihop 1 000 dollar så att Charlie kunde fly med en fiskebåt.

- Resan till Europa tog tre månader. Det var brist på både mat och vatten. Jag spydde under hela resan. Vi fördes över till ett större skepp med fler människor och till slut kom vi fram till Lampedusa. På CPT (Centre for Temporary Permanance) fick Charlie framföra sitt önskemål om asyl. Därifrån tog han sig till Rom för att hitta arbete.

 - Under två veckor sov jag på kartonger tillsammans med andra afrikaner. Sedan fick vi hjälp av Läkare Utan Gränser att hitta ett bättre ställa att bo på och vi fick även juridisk hjälp. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta för myndigheterna att bestämma om jag får asyl och flyktingstatus. Jag vågar knappt tänka på vad som händer om jag skickas tillbaka till Liberia. Om jag får stanna ska jag göra allt jag kan för att hitta arbete och leva ett hederligt liv. Jag har en teknisk utbildning. Jag hoppas att den kan hjälpa mig att börja ett nytt liv.