"Hawaji" - den som har allt
Åsnor, åsnor och åsnor. Är det något jag kommer att minnas härifrån så är det åsnor. Vart jag än går så struttar det omkring åsnor. De midjehöga små åsnorna drar omkring på små vagnar eller så rids de av en liten pojke. En liten pojke som sitter bak på och hoppar i takt med en vattensäck framför. Men inte visste jag att dessa djur kunde ge mig så många skratt och förstöra min nattsömn i så stor utsträckning. Den knäpptysta ökenstaden har en nattorkester bestående av hundorkestern i nord, tuppar i syd och så åsnorna. Vissa nätter ackompanjeras de av automateld. Det är ju helt otroligt vilket oväsen dessa åsnor kan åstadkomma.
Vi tog flyget från Khartoum till El Fashir i Darfur i västra Sudan. Darfur har en storlek som Sverige. Folket här har utsatts för bombningar och en utrensning utförd av män till häst eller kamel som med regeringens stöd plundrat, bränt byar och våldtagit kvinnor. Detta efter att folket i området satt sig upp mot regeringen och bildat en militär organisation. Konflikten är ny och startades för ett år sedan men var under lång tid okänd för omvärlden. Den upptäcktes först när flyktingar strömmade in i Tchad. Konflikten är en annan än den som sedan 50-talet pågått mellan södra och norra Sudan och som nu håller på att resultera i ett fredsavtal.
Från El Fashir färdas vi västerut. Det är öken, öken och öken. I början bara sand. Öde sandöken med lite buskar och ibland en nomad på häst eller kamel. Sanden övergår sakta till mer och mer grusigt landskap och efterhand kommer bergen. Det är ett muslimskt nordafrikanskt område och känns som en mix av nordafrikansk öken, klädsel från Saudiarabien och människor från Afrika. Pulsen ligger högre än normalt när man färdas i området. Ett område som känns öde även om det är ett område i inbördeskrig. Vi passerar militära checkposter och igenom nerbrända byar, och visst undrar man var i h… man ska hamna.
Gul av sanddamm och efter sju timmars bilresa på sand- och grusvägar dyker det upp en liten by med namnet Kebkebyia, där några blivande kolleger sedan en vecka tillbaka finns på plats. Här har vi hittat ett totalt nergånget sjukhus. By och by, jag vet inte vad man ska kalla det. Storleksmässigt känns det som en liten by. 2 x 4 km och med terrakotta stenhus, gata upp och gata ner omgivet med lerhyddor. Gatorna är av sand. Kalla det vad ni vill, här bor i alla fall ca 80 000 människor, varav hälften är människor som flytt sina ursprungliga hem. Ett fascinerande ställe och så otroligt olikt det södra Sudan som jag tidigare varit i.
Att det är samma land är svårt att förstå. Sandgata upp och sandgata ner. Muslimska afrikaner. Män i vit särk, muslimska kvinnor i färggranna kläder med saker på huvudet och glada, lite försiktiga afrikanska barn. När jag åker med bilen längs gatan skriker alla barnen som helt galna något som later som "hawaji" och vinkar glatt. "Hawaji" betyder i sin raka översättning "den som har allt" (jovisst…) men jag tror inte det är riktigt så de menar. De skriker nog egentligen utomjording, utomjording, utomjording.
Mellan vårt kontor och lager är det några minuters promenad, så jag brukar passa på att gå. På vägen, lite på avstånd, ligger något som jag tror är en skola. Där sitter barn på små stolar i rader under ett litet tak gjort av några träpålar och en vassmatta (det finns kanske inte vass här men något sådant är det) och varje gång jag passerar så stannar aktiviteten upp, alla barn vänder sig om och tittar länge och jag hör mummel: "hawaji", "hawaji". Igår när jag passerade på seneftermiddagen så var där fullt av barn som var lediga. "Hawaji, hawaji" hör man och de vinkar. Men de är jättefega och vågar sig inte riktigt fram till mig.
Även om där är mellan 20 och 40 barn så springer de skrattande undan när avståndet till mig krympt till någon meter, men snart är det någon som vågar sträcka fram handen och när jag tar dem i handen så blir det stor uppståndelse och barnen skrattar och snart vågar den näst tuffaste sig fram.
Kanske har vi tagit oss vatten över huvudet men vi har i alla fall satt igång med att få sjukhuset att fungera. Det första vi var tvungna att göra var att städa och rengöra sjukhuset. Då menar jag inte damma lite utan jag menar rensa bort använda sprutor och kanyler från fönsterkarmarna, skrubba operationssalar och sterilisera instrument. Det vi nu håller på med på sjukhuset, förutom att ge vård, är att skapa ordning i kaoset och att träna befintlig personal. Vi är ett internationellt team på elva personer och tre till är på väg. Två av dem ska ersätta Sandra och mig. Vi ska flytta vidare och starta ett nytt projekt längre västerut tillsammans med tre andra personer som snart kommer till Sudan. Det har varit tanken från första början men det projekt som vi är på nu hamnade i stort resursbehov så därför förstärker vi teamet här tills extra personal kommer.
Och jag lovar, här finns att göra. Att starta ett helt nytt projekt av denna storlek under de förhållande som vi gör är krävande. De mer erfarna tvivlar på att vi kommer att orka sex månader här. Sandra kämpar som ansvarig för något som är en kombination mellan öppenvårds- och akutmottagning. På morgonen håller vi grindarna låsta och någon (oftast Sandra) får gå ut i ett folkhav på ca 500 människor och göra sitt bästa med att plocka ut de som är i störst behov av vård under dagen. Något som inte är så kul när alla reser sig upp och tror sig vara sjukast.
Förutom Sandra så består vårt internationella sjukvårdsteam av två läkare och tre sjuksköterskor. De arbetar mer med de patienter som ligger inlagda. Vårdar och opererar. Häromdagen välte en lastbil, och här är de fullastade med folk ovanpå så det blev 17 skadade. På förmiddagen kom männen med lindriga skador och vi trodde det var allt, men sen kom de med kvinnorna. Vissa var så allvarligt skadade så de dog och sju fick läggas in. Ja inte vet jag hur de tänker. Är det kanske så att så många män dödats i kriget så de måste värna om dem? Vi andra fem i teamet kämpar för fullt med att stödja de medicinska insatserna.
En kille ansvarar för vatten och sanitet, en för administration och finans (vi har mycket sjukhuspersonal), en annan för byggnation. Jag ansvarar för förråd, fordon, generatorer och radioutrustningen. Mest tid lägger jag på förråden - jag ser till att vi får det material vi behöver. Bulken av utrustning så som bilar, generatorer, mediciner, har kommit med två fraktplan och ett tredje är på väg. Men vardagsgrejer köper jag i byn på den lokala marknaden. En fascinerande liten marknad. Businessen rullar på. Det finns lokala hantverkare av alla dess slag och försäljning av allt mellan himmel och jord. Smeder som värmer järnet över en koleld. Att jag är svensk och Sveriges framgångar i fotbolls EM har blivit känt här. Men när jag säger att det kan bli mellan 20 och 30 minus i Sverige på vintern då tvivlar de. Allt tar sin lilla tid.
I Sudan står tiden stilla, så varför stressa? "I morgon" är en tidsdefinition detaljerad nog. "Inshalla" säger de ofta när man bestämt något. Det betyder om gud vill. Det gäller bara att vara tålmodig (något som jag inte är bra på). Åsnorna har blivit mitt bästa fraktmedel. Ofta har jag åsnekaravaner slingrande igenom byn bort till sjukhuset. Ja ibland så slingrar de sig fel.
Ibrahim, en av mina assistenter, har inte så bra koll så det blir inte alltid rätt men det ordnar sig alltid ändå. Folk här verkar vara ärliga så grejer försvinner inte även om de skulle komma fel. Tidigare prutade jag hårt men nu börjar jag inse att de inte lägger på några större marginaler och inte höjer priset för att det är jag som köper så jag har börjat få lite dåligt samvete. Ibrahim tycker att vi ska köpa en egen åsna och på så sätt spara pengar. "Kan du tänka dig att bli åsneförare" skämtade jag med honom och det kunde han. Det känns tryggt inne i vår by men hur tryggt vi har det vet jag inte. På marknaden finns en stor representation av regeringens militärtrupper och de så kallade janjaweeds, de som rider till häst eller kamel, beväpnade av regeringen. Alla bär de laddade vapen. Vissa kör med pickup med en 20 mm kulspruta på flaket. Ibland kommer lastbilar fulla med militärer. Vissa nätter hörs tunga skottlossningar från fjärran och vissa dagar ser eller hör vi plan passera. Trots detta känns det tryggt i vår by men inte vet jag, kanske sitter vi i en krutdurk. Alla har vi känslan av att något inte stämmer.
I El Fashir finns ett flyktingläger med 30 000 flyktingar. Jag träffade en biståndsarbetare som hade för avsikt att aktivera de sysslolösa barnen. Jag har aldrig varit i ett flyktingläger och han skulle dit så jag frågade om jag fick följa med. Sandra följde också med. Tältrad upp och tältrad ner mitt ute i sanden intill El Fashir bor dessa drygt 30 000 flyktingar. Röda korset har bistått med tält, en annan organisation driver sjukvård och en tredje har grävt brunnar som de kan få vatten ur. Folk står vid vattenpumparna och pumpar vatten. Mitt i finns en dieselmotor som driver en mjölkvarn och några små affärer i form av en matta på marken har dykt upp. Alla blir jättenyfikna och barn strömmar till när vi går i flyktinglägret. De känner till killen jag nyss träffat. Han berättar att han vill samla barnen och låta dem klippa och klistra. "Tänk er" säger han, "vad dessa varit med om och nu är deras mammor fullt upptagna med att hämta vatten, ved och andra förnödenheter så de bara skuffar undan sina barn och ingen bryr sig om dem".
Jag får gåshud när jag går här. Det känns så overkligt. Detta är ju sånt som bara visas på TV, och här står jag mitt i detta. Mitt bland folk som i skräck flytt sina hem och när jag tittar på dem funderar jag på vad de egentligen varit med om och upplevt. Men det finns två tankar till som slår mig. Vad ska dessa leva av mitt ute i sanden utan att ha fått med sig något och var finns alla männen. Jag ser bara kvinnor och barn.
Hälsningar, Henrik Danielsson, logistiker i Darfur, Sudan Henrik är på sitt andra uppdrag för Läkare utan Gränser. På samma ställe finns sjuksköterskan Sandra Dolietis, som också är ute på sitt andra uppdrag.