Norra Darfur: Sjukhus rustas upp från grunden

– När jag kom till Kebkabyia tillsammans med Läkare Utan Gränsers första team för fem veckor sedan var hygienen på sjukhuset undermålig, säger Ann Ottosson, fältkoordinator för Läkare Utan Gränsers katastrofteam. Läs om hur ett sjukhus i Darfur rustas upp från grunden. Bild: Lucy Clayton.

Vid första anblicken verkar Kebkabyia i norra Darfur vara en blomstrande ökenstad. På den myllrande marknadsplatsen, som kallas ”souken”, säljs te, tomater, bönor och batterier i stånden. Unga män trampar omkring på skinande kinesiska cyklar, små apor skriker hest och horder av kameler på knä klipper med ögonen och gäspar i den bländande Sahara-solen.

Ändå är Kebkabyia fyllt av människor som inte bor här i vanliga fall. Befolkningen består till största delen av människor som flytt från de närliggande byarna och städerna efter det senaste årets våldsamma attacker, och som inte kan återvända hem på grund av det osäkra läget. Förr hyste Kebkabyia omkring 16 000 invånare, idag lever här över 70 000 människor. Och varje vecka kommer fler familjer, ingen vet inte riktigt hur många.

Sedan konflikten i Darfur inleddes i februari 2003 har stadens hälsovårdsinrättningar – redan svårt nedgångna och dåligt utrustade samt föreståndna av personal utan de mest grundläggande kunskaper – misslyckats med att hantera de tilltagande hälsoproblem som den växande befolkningen lider av. Finansieringssystemet har hindrat sjukhuset från att ge gratis hälsovård till det ökande antalet utsatta människor. Något som påverkar både internflyktingarna och den bofasta befolkningen.

– Första gången vår läkare, Anders, såg en operation shockerades han av de vidriga förhållanden under vilka ingreppet utfördes. Operationsbordet var nerfläckat med blod och såg inte ut att ha rengjorts på väldigt länge. Vissa av sjuksköterskorna visste inte hur man tar temperaturen på en patient, sjukhuset hade inget vatten för pumpen var trasig och avfallshanteringen var under all kritik.

Det låg kanyler utspridda på golvet, tomma läkemedelsförpackningar togs inte om hand och människor använde till och med patienternas tvättrum som toalett. De senaste fem veckorna har mycket ändrats. Läkare Utan Gränsers team satte upp tydliga mål; viktigast var att ge människor tillgång till gratis vård och läkemedel. Sjukhuset totalsanerades, man tog sig också an sophanteringen, byggde en vattenreserv och toaletter samt utbildade sjukvårdspersonalen.

– Även om sjukhuset fungerade i begränsad skala innan vi kom hit var vi tvungna att börja från grunden. Vi ägnade flera dagar enbart åt att städa och rengöra avdelningarna och operationssalen, rensa sjukhusområdet på medicinskt avfall och bränna det, säger Ann Ottosson.

Ett särskilt rum för sterilisering av sjukvårdsutrustning inrättades och sjuksköterskorna fick lära sig förfarandet. Läkare Utan Gränser införde också patientkort, skaffade fram rent vatten, fyllde på lagret med läkemedel och förband och inventerade apoteket. Sedan Läkare Utan Gränser började arbeta den 12 juni har man tagit emot cirka 1 500 patienter i veckan, både på sjukhuset och på en fristående öppenvårdsmottagning i östra delen av staden.

Teamet införde också ett system för att avgöra vilka patienter som är i störst behov av vård, eftersom personalens kapacitet är begränsad. Några av patienterna har gamla skador som de ådragit sig under de värsta striderna i regionen för över ett år sedan.

– En man hade sårats av en kula i benet för tretton månader sedan. Såret blev infekterat och han hade blivit liggande i sitt hus, utan att kunna röra sig. Mannen har också en kula som sitter fast i bröstkorgen. När han togs in på sjukhuset vägde han inte mer än 32 kilo. Nu är såret rengjort och vi lägger om det varje dag, han får antibiotika och vi försöker få honom att gå upp i vikt, säger läkaren Anders Krondahl som har arbetat på sjukhuset i en månad. Vapen är en vanlig syn på gatorna, liksom patienter med skottskador på kliniken.

– Arafat är en ung flicka som kom hit förra veckan med allvarliga skottskador. Kulan hade gått rakt igenom hennes käke en hårsmån från halspulsådern. Nu mår hon bra, men det är ren tur att hon är i livet. Hon är bara 14 år gammal. Igår opererade vi en man som skjutits i magen vid ett bråk. Han överlevde men den andra mannen dog. Det är bara två exempel som illustrerar de svåra val som Läkare Utan Gränser måste göra i en situation där behoven är oerhört mycket större än resurserna, säger Anders Krondahl.

På sjukhusområdet sitter patienternas anhöriga i grupper på marken. Kvinnorna klädda i praktfulla färger under ett trä, männen insvepta i vita särkar under ett annat. Alla väntande på nyheter om en dotter, en far eller moster.

Flera av patienterna lider av enkla åkommor som blivit allvarliga på grund av den tidigare bristen på gratis hälsovård, som utestängt dem från behandling. På barnavdelningen finns en sprallig pojke, Mohammed, som inte kan gå. När Anders Krondahl ställer honom upp hoppar han med, släpandes sin vänstra fot bakom den högra. Foten är förvriden och benen pinnsmala. Men Anders tror att Mohammed kommer att kunna gå igen om han tränar upp benet.

– Pojken lämnades förmodligen i sängen när han var svårt sjuk i malaria, förklarar han. I och med att han låg i samma ställning under lång tid klämdes nerverna i benet med resultatet att han inte kan röra foten. Jag har visat hans mamma några övningar så att hon kan hjälpa honom. Om han följer träningsprogrammet bör rörligheten i foten snart förbättras.

Trots de avsevärda förbättringarna på sjukhuset återstår mycket att göra. Alla sjuksköterskor går nu en intensivkurs på tre veckor som Läkare Utan Gränser ordnar tillsammans med hälsoministeriet. De får lära sig det mest grundläggande; som hur man tolkar olika sjukdomssymptom, tar blodtryck, lägger om sår och ger sprutor.

Vatten- och sanitetsexperterna har fullt upp med att gräva ett fem meter djupt dike för åtta nya patientlatriner. De lägger också sista handen vid en sopstation med en ugn för förbränning av medicinskt avfall, en grop för vassa föremål som kanyler och en grop för organiskt avfall som moderkakor. '

Teamet har dessutom avslutat byggandet av en helt ny öppenvårdsmottagning i norra Kebkabyia, där många av internflyktingarna finns. När den öppnade i förra veckan väntade över 150 människor utanför, det var allt från gravt undernärda barn till patienter med misstänkt malaria och luftvägsinfektioner. Många lider av åkommor som härrör från trånga boendeförhållanden där sjukdomar lätt sprids, såsom diarré, skinn- och ögoninfektioner.

– Den nya kliniken byggdes mitt i det område där internflyktingarna lever, för vi tror att många av dem är oerhört sårbara och vi ville verkligen se till att de har omdedelbar tillgång till hälsovård, säger Ann Ottosson.

– De här människorna har flytt sina hem tomhänta, de har tvingats utstå oerhörda lidanden och är nu helt beroende av hjälporganisationer för sin överlevnad. De har ingen möjlighet att samla ved, laga mat eller odla. Att ta sig utanför Kebkabyia är alltför farligt, du riskerar att dödas eller våldtas. Inne i staden går bräckliga, gamla kvinnor omkring och plockar kvistar i ett försök att samla tillräckligt med bränsle för att kunna tända en eld och laga mat.

Situationen är oroväckande. Människor har ingen tillgång till mark, än mindre säd. De kommer att vara fullständigt beroende av matutdelning inom den närmsta framtiden. Att hålla dessa människor vid liv kräver ett långsiktigt åtagande från de internationella hjälporganisationerna och en målinriktad ansats från myndigheterna för att säkerställa att civilbefolkningen skyddas från mer våld.