Posthus som vårdcentral

Hej! Det har varit en lång och händelserik vecka i Bangolo. Vi åkte dit i tisdags och sov hela veckan på ett litet hotell, jag, Ruben, chauffören (Yao) och olika besökande volontärer... I tisdags städade vi ur postkontoret. Det var märkligt hur snabbt de måste ha övergivit det, det fanns massor med olika dokument överallt och i postboxarna ett brev stämplat i oktober 2002 som fortfarande väntade på att mottagaren skulle komma och hämta det... Sedan packade vi upp allt sjukvårdsmateriel och mediciner. I onsdags öppnade vi för konsultationer och redan första dagen gjorde våra två stackars nyutbildade sjuksköterskor 150 konsultationer. Totalt blev det nära 600 på tre och en halv dag. Jag tog ansvar for att övervaka "vårdcentralen" med 12 nya personal.

Bangolo ligger i ”zon de confiance”, korridoren som fransmannen håller mellan norra och södra delarna av landet och kriget gick hårt fram här. Själva grundorsaken till kriget var problem med "utlänningarna" som, enligt vissa grupper, hade blivit för många och mäktiga och i detta område var det mycket "utlänningar" (folk från norra delen av landet, Mali och Burkina Faso). Dessutom gränsar det till Liberia och plågas fortfarande av liberiansk milis - tror man i alla fall, situationen är inte under kontroll. Det är fortfarande mycket stora problem med etniska motsättningar och strider mellan ”guèri-gruppen” (den ursprungliga etniska gruppen i trakten) och ”dioula” (utlänningarna). I Bangolo är det nu bara guèri kvar, över halva stadens befolkning saknas och det finns stora bostadsområden dar dioula bodde som är helt tomma. I byarna mot Zou varierar det vilken etnisk grupp som finns men det är hela tiden så att den ena saknas och finns som flyktingar i närheten... Jag har haft mycket diskussioner med borgmästaren om vilka jag får anställa och inte. Jag hade tydliga instruktioner att blanda de etniska grupperna men han ville bara ha guèri, och bara dem han själv presenterade

.... Jag har nu anställt sju personer från Man, mest dioula från Elfenbenskusten, och hittat en lokal dioula-kille som fungerar som allt i allo, plus ett antal guèri som tolkar, vakter och dylikt. Läget har varit oroliga i veckan. Det var skottlossning i Man en hel natt och samma dag i Korhogo och Kouibly... På vägen tillbaka från Bangolo, i första vägspärren i rebellområdet, såg vi en person jagas av cirka tjugo rebeller och mitt framför oss högg de honom med ett järnspjut rakt i bröstet. Blod sprutade åt alla hall.... Helt förstenade diskuterade vi vad vi kunde göra. Vi hade en satellittelefon som tur var och ringde till vår bas i Man som ringde till den franska militären i Bangolo.

Jag träffade förresten ett av barnen från vår näringsklinik i Bangolo, lilla Fabienne, som jag tror jag skrev om i mitt brev hem i julas. Det var en liten tjej vi tog med oss när jag var här i augusti. Hon var på vår klinik i Man i nästan tre månader och vi trodde att hon skulle dö många gånger. Nu när vi kom i tisdags kom mamman med henne och hälsade på. Fabienne var nu som vilken liten tjej som helst, stor och go. Mamman kom igen med sin man dagen efter och hade med sig ett stort lass minibananer till mig. Det kändes verkligen som att man hade gjort något bra.