"Jag gav själv blod till en liten pojke"

Regntiden har kommit till Luau och ett tropiskt skyfall dundrar och smattrar utanför när jag skriver detta. Alldeles nyss låg jag i hängmattan på vår balkong, lyssnade på Kent och drack en kall öl. Jag kunde rakna till ca 200 blixtar i minuten! Jag ser verkligen fram emot regntiden. Vädret hittills har varit lite enformigt med sol varje dag och temp 31-34 grader och ingen natt svalare än 19 grader. Det kokar av insekter har inne, inte minst i skenet av datorn. Mängden av insekter kommer också öka med regnet, liksom antalet fall av malaria.

Det är också mango och avokadosäsong och hela stan ar engagerad i plockandet av mangos som sker med långa trästickor eller genom att helt enkelt kasta stora stenar på trädet. I vår trädgard dignar det av gulröda frukter och jag drar väl i mig i snitt 2-3 om dagen. Sedan 2 veckor arbetar jag som ensam läkare för en befolkningsmängd som i Sverige skulle haft minst 200 läkare, varav en majoritet skulle varit specialister. Lägg där till den betydligt högre sjukligheten här, språket, kulturen med mera och ni får en känsla av vad det handlar om. Jag får därför mycket träning i akut och även katastrofmedicin.

Lena, barnmorska från Sverige, har dock kommit, vilket är ett lyft. Vår "mission" här i Luau växer, framförallt för att det förs in cirka 800 nya fattiga återvandrare från Kongo varje vecka. Antalet konsultationer på sjukhuset har dubblerats sedan juni. Idag small det till ordentligt under min rond på barnavdelningen och den första tanken har i Luau var förstås en minexplosion. Jag evakuerade akutrummet och gick ut och mötte en bil som förde med sig de fem skadade. En stor lastbil från UNHCR (FN) hade kört på minan och det hela drog naturligtvis till sig enormt mycket folk. Medan jag i tumultet prioriterade bland de skadade fick jag samtidigt försöka få undan nyfikna. Ingen hade livshotande skador så jag fick istället prioritera den medvetslösa lilla pojken med stelkramp, anemi, akut njursvikt, vatten i lungorna och lunginflammation

… I en rapport från UNICEF läste jag att "Angola är förmodligen den värsta platsen i världen att vara ett barn", men det har nog ändrats något sedan det skrevs år 2000. Typfallet (cirka ett om dagen) är ett barn på några månader med svår blodbrist på grund av malaria. Ofta kommer de med en svag, liten mamma som inte bör ge blod och härom dagen valde jag att själv ge blod till en liten pojke. Det var en härlig känsla när han plötsligt slog upp ögonen. Jag fick hålla på ytterligare sex timmar med honom eftersom han drabbades av kramper, lagt blodsocker, vatten i lungorna med mera men nu är han frisk och utskriven.

Livet här är extremt, väldigt spännande, lärorikt och ofta frustrerande. Vi jobbar dock inte hela tiden - även om jag förstås ständigt är jour! En kväll köpte vi en get, som en av våra vakter slaktade i vår fina trädgård. Vi grillade den på kvällen och ordnade fest! En annan kväll följde vi trummornas ljud och kom småningom till en byfest i mörkret, där det sjöngs och dansades runt en eld, en medicinkvinna sprang omkring i extas och helade folk och folk gick barfota genom elden… Otroligt fascinerande! Nu är det dags för middag och det verkar ha lugnat sig på sjukhuset. Ytterligare en händelserik dag är slut. Nu kan jag bara hoppas på att inte bli väckt mitt i natten av ett "Boa noite senhor Doutor" på min radio!