"Många fler barn hade kunnat botas om de hade fått vård i tid."
INTERVJU: Läkaren Linda Granqvist arbetade under sex månader i krigshärjade Liberia. Hon berättar om det spirande hoppet i ett öde land, om hur man lär sig att diagnosticera utan teknik, hur svårt det är att se så mycket lidande och om tillfredställelsen av att se hur arbetet får omedelbar effekt. På juldagen sänds en dokumentär om Lindas tid i Liberia på TV4. Bild: Juan Carlos Tomasi 2004
Läkaren Linda Granqvist arbetade under sex månader i krigshärjade Liberia. Hon berättar bland annat om det spirande hoppet i ett öde land, om hur man lär sig att diagnosticera med sina fem sinnen, hur svårt det är att se så mycket lidande och om tillfredställelsen av att se hur arbetet får omedelbar effekt. På juldagen sänds en dokumentär om Lindas tid i Liberia på TV4.
Du har nyligen arbetat 6 månader i krigssargade Liberia. Varför valde du att åka ut med Läkare Utan Gränser egentligen?
Redan innan jag började läkarlinjen hade jag tankar på att i framtiden jobba utomlands. Genom resor och kontakter hade jag träffat människor som inte kunnat ta för givet allt som vi har i denna del av världen. Jag ville på något sätt söka bidra till en mer rättvis värld. När jag var färdig läkare sökte jag mig till Läkare Utan Gränser för att det var den organisation som stod för viktiga värderingar. Dessutom blev jag inspirerad av min syster som är barnmorska och har arbetat för Läkare Utan Gränser på Papua Nya Guinea. De fantastiska historierna som hon berättade om sina upplevelser där gav mig mersmak. Nu är hon förresten på väg igen – till Etiopien den här gången. Mina föräldrar var betänksamma inför att jag skulle åka till oroliga Liberia. De skulle hellre ha sett mig åka till ett land där den politiska situationen var mer stabil.
Blev det som du hade tänkt dig?
Nja… Min rekryterare hade informerat om vikten av att vara flexibel när man åker ut som volontär. Det fick jag verkligen erfara! Först fick jag erbjudande om att arbeta i östra Kongo. För att någorlunda kunna förstå och göra mig förstådd där gick jag en intensiv kurs i franska. Ett par veckor innan planerad avresa kom beskedet att jag behövdes som barnläkare i det engelsktalande Liberia istället. När jag blev rekryterad gjorde jag klart att jag åkte ut förutsatt att det inte var till ett land i krig. Det var därför med viss tveksamhet jag tackade ja till Liberia som sargats av över 14 års inbördeskrig.
Hur upplevde du Liberia ?
Var ska jag börja? Liberia är ju totalt söndertrasat efter alla år av krig. Nästan alla har mist någon närstående. Många barn har tvingats fly hals över huvud in i djungeln och efter det aldrig hittat sina föräldrar igen. Hus och odlingar har vandaliserats. Just när jag kom fanns det inga djur någonstans i Monrovia. Man är ju van vid att det åtminstone brukar springa omkring några herrelösa hundar, katter eller höns på gatorna. Men ingenstans såg jag djur. När jag frågade fick jag veta att svälten varit så svår att man ätit allt som fanns att äta. Och då menar jag allt! På landsbygden var det öde. Längs vägarna låg skövlade byar. I tidningar rapporterades dagligen om lynchning av människor och kroppar som hittats sönderbrända eller skjutna.
Trots denna historia av ständiga bakslag finns en stark framtidstro och generositet. Det finns hopp om fred, politisk stabilitet och ekonomisk tillväxt. Många försöker återigen plantera och hoppas kunna skörda. Skolor och bostäder byggs upp igen. När jag åkte hem var djuren tillbaka. Ankor, höns och hundar trängdes åter med folket.
Vad gick ditt arbete som läkare ut på ?
Egentligen skulle jag arbeta som barnläkare men det blev inte så. Istället ansvarade jag för fem hälsostationer, tillsammans med en sjuksköterska, som också var volontär, och fyra nationellt anställda. I hälsostationerna arbetade femton läkarassistenter som undersökte, diagnostiserade och ordinerade behandling till patienterna. Jag arbetade med att utbilda läkarassistenter, att ta fram diagnos- och behandlingsschema för de vanligast förekommande sjukdomstillstånden, att introducera en ny malariamedicin, samt med förlossningsvård, vaccinationsprogram och läkemedelshantering.
Vad är den största skillnaden med att jobba som läkare här hemma i Sverige och i Västafrika?
Diagnostikmöjligheterna. I laboratoriet kunde man ta Hb och det fanns också ett snabbtest för malaria. För övrigt fanns det ett mikroskop där man kunde titta efter parasiter i urin, avföring och hud. Urinsticka fanns, men användes sällan. Röntgenapparaten gick sönder på centralsjukhuset i Monrovia. Det är en stark kontrast om man är van vid att kunna använda sig av den arsenal av diagnostiska verktyg som vi har i Sverige med hundratals blodprover, datortomografi, magnetröntgen och ultraljud. Dessutom hade man inte samma möjlighet att rådfråga någon äldre och mer erfaren kollega. Man blev tvungen att våga lita på vad man känner och ser och att söka ställa de rätta frågorna. Av läkarassistenterna lärde jag mig en hel del om hur mycket man kan upptäcka och diagnostisera enbart med sina fem sinnen.
Vad var knepigast?
Att se så mycket lidande och död. Det är fortfarande så många barn som dör i tillstånd som man lätt skulle kunna bota om man bara kommit in i tid. I början var det svårt att veta vad som faktiskt var rimligt att söka uppnå. Kunde man förhindra att patienter lämnade hälsostationen utan korrekt medicin? Kunde man förvänta sig att vaccinerna gavs till rätt person och på rätt sätt? Hela sjukvårdssystemet är svårt eftersatt på grund av kriget. Landet är dränerat på välutbildad personal som har flytt landet. Resurserna är knappa. Men på något sätt lyckas man arbeta ändå och jag har lärt mig mycket både som läkare och på det existentiella planet.
Om jag vänder på frågan då, vad var roligast?
Jag har sett mycket mer än jag någonsin drömt om. Det var en stark upplevelse att så konkret se att det jag gjorde fick en omedelbar effekt. Det var mycket givande att arbeta tillsammans med den nationella personalen. Jag tyckte mycket om dem och kände mig uppskattad. Vi träffades utanför arbetet ibland, åt och pratade om livets viktiga frågor. Omkring husen där vi arbetade fanns skjul, där flera fattiga familjer bodde. Jag gick ofta dit och pratade med dem. Det var kanske där jag fick lära mig det viktigaste. Det fanns en äldre kvinna som hade en stor knöl i magen. Hon sa att hon snart var hundra år gammal. Hon stannade kvar när rebellerna attackerade och alla andra flydde området. Hon fortsatte sitt liv trots beskjutningarna. Då det inte fanns någon mat hade hon en kväll gått ut till rebellerna och begärt att få av deras mat. Utan rädsla hade hon sagt åt pojkarna att släppa en man som hon sett dem tillfångata och misshandla svårt. Och de gjorde det. Den mannen kom ibland förbi hennes skjul och tackade henne för sitt liv.
En annan kvinna jag lärde känna startade en dansgrupp för unga tjejer. De tränade varje lördag och jag fick se dem dansa och sjunga. De förvånades över mina stela kroppsrörelser som skulle likna dans. De lärde mig uppskatta rumpskakandets stora konst.
Du bodde i ett hus tillsammans med nästan 20 personer. Hur var det?
Teamet blir till slut som en familj. Man kommer onekligen varandra mycket nära och man delar det mesta. Alltifrån mat och diarréer till hemlängtan och kärleksbekymmer.
Har du lärt dig något som du kan ha nytta för på hemmaplan?
Medicinskt har jag lärt mig mycket om tropiska sjukdomar. Förhoppningsvis har jag blivit litet skarpare i min "kliniska blick". Framförallt har jag lärt mig mycket som människa, om vad som är viktigt i livet och vad jag vill prioritera. I Liberia är det allmän praxis att man hjälper varandra. När man blivit bestulen på allt man äger ett antal gånger lär man sig ganska snabbt att prylar inte är något att hålla fast vid. Att det finns annat som är så mycket viktigare håller nog de flesta med om, ändå springer många av sig benen här hemma i Sverige just nu för att köpa julklappar för miljarder kronor.
Hur var det att komma hem?
Det var inte förrän jag fick tid för mig själv här hemma som upplevelserna kunde landa och hitta sin plats i mig. Det var först då som jag kunde känna sorgen över hur vi människor behandlar varandra. Hur orättvis fördelningen är och vilka brutala våldshandlingar vissa kan utsätta andra för. Trots det längtar en del av mig tillbaka. Det finns ju ett näst intill omättligt behov att finnas där och hjälpa. Efter en sådan här tid blir kontrasterna i världen så mycket tydligare. Här finns den väl utbyggda sociala tryggeten med skolor och sjukvård. Där finns nästan ingenting av det.
Kommer du åka ut igen?
Jag hoppas kunna åka ut igen. Inte närmaste året, men sedan…
Under hela processen på ditt första uppdrag hade du ett dokumentärteam som följde dig. Hur kom det sig?
Innan jag ens hade fått ett uppdrag fick jag en förfrågan från Läkare Utan Gränser om jag kunde tänka mig att ställa upp. Först var jag tveksam men samtidigt förstod jag att det kunde vara ett sätt att väcka intresset för organisationen och kanske inspirera andra att åka ut i fält. Nu i efterhand kan jag tycka att det var ytterligare en intressant erfarenhet.
Så hur var det att ha en kamera efter sig?
Jag visste ju att det här skulle vara en dokumentär så jag tänkte att det blir väl inga större skillnader mot hur det skulle vara utan filmteamet. Jag försöker vara mig själv och de hänger med. Riktigt så var det inte. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att TV var så krångligt med omtagningar, mygga hit och dit, ljud- och ljussättning. Jag har lärt mig massor på det här projektet som löpt över ett helt år. Det är inte helt lätt att ha en kamera upp i ansiktet och ändå försöka vara naturlig. Nu var det ju verkligen inte så att de följde varje steg jag gjorde.
Av de sex månader jag var i Liberia var de där i två veckor. Vi fick en märklig kontakt med lokalbefolkningen när vi var ute och filmade i Monrovia och på landsbygden. Man kände sig mer eller mindre som ett UFO när man åkte omkring i en stor vit bil fylld med ”vitingar” och med en megafilmkamera. Föreställ dig reaktionen hos ett folk där många aldrig ens sett en kamera tidigare. Det var samtidigt roligt att lära känna filmteamet. I slutet av projektet kändes det nästan tomt att inte ha dem kvar omkring sig.
Bakgrund
Verksamheten i Liberia startades 1990 och har fortsatt utan uppehåll genom det åtta år långa inbördeskriget och efter freden. Förutom att bistå internflyktingarna i Liberia ger organisationen medicinsk hjälp till flyktingar i grannländerna Guinea, Elfenbenskusten och Sierra Leone.